moviemania

Resident Evil: Degeneration är animerad skräck/science fiction som är regisserad av Makoto Kamiya

Storyn i filmen startar 7 år efter att Raccoon City har blivit utplånat, när terrorister släpper ut det dödliga T-virus på en flygplats. Leon S Kennedy (först känd från spelet Resident Evil 2) kallas in för att ställa allt tillrätta, och som av en händelse så är även Claire Redfield på plats ännu en gång.

Om man ska starta med det positiva med filmen så är det att animationen är fruktansvärt snygg. Rörelsemönstret hos karaktärerna är de mest naturliga jag sett i en animation. Ljuset faller perfekt och skuggorna i t.ex. ansikten rör sig precis som de ska när man rör en ansiktsmuskel. Det enda som jag känner är önskvärt att uppnå mer är lite mer liv i ögonen.

Så, till det negativa. Storyn är otroligt platt och banal. Karaktärerna känns spända och uppstramade och inte vidare naturliga. Lite för mycket fokus på kvinnornas plutande läppar och männens oerhörda maskulinitet. Liksom de icke-animerade filmerna om samma tv-spel så känner man inte direkt kopplingen till det underbara spelet. Det är alldeles för mycket action. Visst vet jag att Resident Evil till viss del var ett actionspel, men det var till lika stora delar ett skräckspel och ett pusselspel. Men det är just action som allt är fokuserat på och då tappar man känslan man fick när man spelade spelen. Speciellt negativt är att zombierna, som faktiskt utgör 99% av spelen (1-3), har mycket liten betydelse i filmen. De finns med i periferin, men utgör inte det stora hot de borde göra. Istället är det en känslohistoria mellan en polis och hennes terrorist till bror som ligger i fokus. Det störde mig.

Kan inte säga så mycket mer om filmen. Den är snygg, men det krävs bättre innehåll för att gå hem hos mig.
Betyg: 2 av 5

Firecracker är en amerikansk film som är svår att sätta i ett visst fack då den innehåller spår av drama/mystery/thriller. Men jag anser att dramat överskuggar resten och lägger den därför i kategorin drama. Filmen är regisserad av Steve Balderson och innehåller skådespelare som Karen Black, Susan Traylor och sångaren och musikgeniet Mike Patton.

Filmen handlar om en familj i Kansas, en mamma, två söner och en dement pappa som har svårigheter i livet. En karneval kommer till stan och efter att sönerna besökt den så ändras deras liv drastiskt.

Huvudfokuseringen i filmen ligger på denna familj. Det är en film om dysfunktionella och depraverade personer, om tragik i hemmet och om att fly verkligheten. Regissören, som även är manusförfattare, fick idén från ett mord på 50-talet och skapade en surrealistisk halvsaga om det.
Halva filmen är i svart-vitt och skildrar den tragiska delen, delen som bygger på mordet. Andra halvan är i technicolor, antagligen för att få tittarna att förstå att det är lite utanför ramarna. Det skapar precis den effekt som Balderson hoppades. Det är ganska vackert utformat och bygger upp en del känslor inombords.

Det som är tragiskt och jobbigt är verkligen mycket starkt och gör ganska ont att bevittna. Just de stunderna är mycket känsliga och de stunder då också skådespeleriet verkligen lever ut och levererar. Annars är just agerandet lite lamt genom filmen. Karen Black gör en okej rolltolkning, eller rolltolkningar kanske man ska säga och jag måste medge att Mike Patton är nästan lika mycket geni på duken som i studion. Det förvånar mig att han inte medverkat i fler filmer, han har riktig potential. Men utöver de två så är skådespeleriet mycket mediokert och lämnar en del att önska.

Det var så svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Stundtals är den nämligen mycket tråkig och händelselös och man kastas ganska bryskt mellan olika händelser och hänger inte alltid med i svängarna. Andra stunder är den riktigt vacker och så grym att det tar andan ur en. Vissa delar är till och med oförklarliga, och inte på det positiva sättet, utan man undrar varför det har kastats in i filmen när det egentligen inte har med någonting att göra.
Efter mycket rannsakning så får det bli ett medelbetyg. Där filmen är bra är den riktigt bra och utöver det så är den inte alls särskilt bra. Så betyget blir en slät 3:a efter mycket övervägande

Bolt är Walt disneys nyaste animerade film. I rösterna hör vi bland annat John Travolta, Miley Cyrus och Malcolm McDowell.

I den här filmen så möter vi Bolt, en hund som helt omedvetande är tv-stjärna. Han tror att han själv klarar av att utföra alla supertrick som han gör i tv-serien och han gör det för att rädda Penny, hans matte. En dag råkar Bolt åka med en låda till andra sidan av USA, han kämpar för att ta sig tillbaka till Hollywood och Penny. Tillsammans med katten Mittens och hamstern Rhino upptäcker han att han nog inte har de där superhjältekrafterna ändå, men ändå är en ganska speciell hund.

Är egentligen inte så mycket jag kan skriva om filmen. Den är söt, den har sina touch av disney-moral, den är ganska rolig. Den är helt enkel en någorlunda bra film. Inget speciellt eller överväldigande. Ungefär som jag hade väntat mig efter att ha sett pre-viewen på julafton i Kalle Anka.
Vissa starka paralleller kan dras till filmen Toy Story, där det också gäller att leta reda på sin "person" och inte låta någonting stå ivägen.
Over all är det en helt okej film att se med sitt barn, syskonbarn eller någon annan som verkligen uppskattar allt vad tecknade och animerade sagor betyder. 3 av 5 i betyg

Babel är en mångkulturell dramafilm, regisserad av den mycket omtalade mexikanaren Alejandro González Iñárritu. Babel är den tredje filmen i en sammanhållen men fristående serie. De övriga filmerna med samma tema är Amores Perros och 21 Grams. De kända ansikten som syns i filmen är Brad Pitt och Cate Blanchett, men de är bara huvudpersoner i en liten del av historierna som berättas.

Filmen utspelar sig i fyra olika länder; USA, Mexico, Marocko och Japan. Det handlar om fyra olika livsöden, så långt ifrån varandra som det är möjligt men som ändå knyts ihop av olika händelseförlopp. Det handlar om amerikanska Richard och Susan vars äktenskap knakar när de är på semester i Marocko. Det handlar om två marockanska barn som ska vakta sin familjs getter med ett gevär. Det handlar om en mexikansk kvinna som arbetar som hemhjälp i USA som vill närvara vid sin sons bröllop i Mexiko. Det handlar om en japansk döv flicka som längtar efter att någon verkligen ska se henne och älska henne.

I bibeln finns en berättelse om hybris. Berättelsen utspelar sig i staden Babel, där människorna försökte bygga ett torn så hög att det nådde ända upp till himlen. Människorna ville se den Gud som regerade och kanske tillåtas att vara på samma nivå. Som straff för det högmod människorna visar så skapade Gud olika språk åt människorna, så att de inte längre kunde förstå varandra. Och det är just det som filmen vill förmedla. Språkbarriärer som är näst intill oöverkomliga och de konsekvenser som bildas därav.
På något sätt drog jag paralleller till en mening ur filmen The Butterfly Effect: "En fjärils vingslag i Kina kan starta en orkan i Amazonas". I den här filmen så stämmer det så bra. En god gärning från en japansk man startar en kedjereaktion med tragisk utgång för flera olika personer. Det visar hur sällan det är ondska som ligger bakom de sorger och omvälvande förändringar som sker i våra liv. Oftast handlar det om brist på kommunikation och självklart olika kulturella barriärer.

Verkligen alla skådespelare gör bra ifrån sig i filmen. Allt känns mycket autentiskt och levande och man lever sig ganska lätt in i allas roller. Miljöerna är grymma och fotot fantastiskt.

Det som sänker mitt betyg en aning är att det är meningen att det ska vara en tragisk film. Och visst är den sorglig och emotionell, men i slutet så saknade jag något. Och detta något var ännu mer tragik. Jag anser att ska man göra en tragisk film så ska den ha tragisk utgång också, åtminstone snäppet mer än vad den levererade.
Förutom det så älskade jag filmen, den är stark och förmedlar starka budskap.
Det blir en svag 4 i betyg

 

Friday the 13th är en re-make av 80-talets succéfilmer om Jason Voorhees och hans mördarstråk. Den nya filmen är regisserad av Marcus Nispel som 2003 även gjorde nyversionen av The Texas Chainsaw Massacre. Rollbesättningen består i stort sett bara av tv-serieskådisar som man tycker sig känna igen från någonstans men inte riktigt kan placera.

 

Filmen handlar om Jason, ett missbildat barn som drunknat på ett sommarläger eftersom lägerledarna var för upptagna med annat än att hålla koll på honom. Hans mamma bestämmer sig för att hämnas hans död och mördar alla lägerledarna utom en. Den sista lyckas dock ta död på mamman istället och mamman åkallar Jason för att hämnas både sin och hennes död.

Och nu är vi ca 2 minuter in i filmen. Jag trodde faktiskt att nyinspelningen skulle fokusera mer på historien bakom Jason och Mrs. Voorhees, Jasons barndom och vad som egentligen hände på lägret. Men icke då. Endast snabba glimtar i början som sagt var. Anledningen till att jag trodde det beror på att just nyinspelningen av TCM fokuserar på varför allt blev som det blev och har en helt annan synvinkel än originalfilmen.
Tyvärr saknade Friday the 13th allt detta och hade inget som helst nyskapande över sig. Det var som att se de gamla rullarna igen, fast ihopslagen till en enda film. Enda skillnaden var ett par snygga make-upeffekter, dåliga one-liners och mobiltelefoner och GPS. Skådespelarna är väldigt dåliga. Det var de som spelade i filmerna på 80-talet också, men då var det mer accepterat. Idag finns så många bra skådisar att välja mellan så det ska inte behöva vara så dåligt i en sådan hypad film.
Klyschorna formligen haglar över en, bland annat är det ju så att de som är tuffa och röker braj åker självklart dit först, medan de som är snällare klarar sig längre. Så är det väl alltid? Speciellt när det gäller psykopatmördare från andra sidan (vatten?)graven. Usch, jag känner mig sarkastisk och oprofessionell i min bedömning, men jag blev riktigt besviken.
Summa summarum är att eftersom inget nytt har hänt i re-maken så kunde originalen lika gärna fått vara ifred. Det som fungerade i 80-talets slasherfilmer fungerar inte lika bra i dagens utbud av skräck. 2 av 5

House of Blood (Chain Reaction) är en tysk skräckfilm, regisserad av Olaf Ittenbach som även står för en del av manuset. Med i rollistan (som är övervägande tysk) så hittar man Wolfgang Müller, Cristopher Kriesa och även huvudrollsinnehavaren i kultklassikern Das Boot; Jürgen Prochnow i en biroll.  

Filmen handlar till största del om Douglas, en läkare som kolliderar med en fängelsetransport. Fångarna dödar snabbt vakterna i transportbussen och tar Douglas som gisslan eftersom en av dem är allvarligt skadad och behöver läkarvård. För att utföra ingreppen behöver de komma inomhus, så de vandrar genom skogen och hittar en stuga med underliga invånare i.

Det första först. Skådespeleriet. Uselt. Det finns små glimtar av "okej", men annars är det riktigt dåligt. Till och med Prochnow som tididgare visat att han verkligen kan leverera känns väldigt mycket b-skådis. Den enda som känns ens lite trovärdig är Müller som faktiskt får en att tro på att han är så vidrig och beräknande som hans roll framställs.
Effekterna är inte heller bra, sminket är ganska "halloweenaktigt" och ser inte på något sätt äkta ut. Filmen innehåller en hel del blod och gore, och några av gore-effekterna är dugliga, men inte mer än så.
Miljöerna däremot är mycket fina och fotot är vackert utfört. Tyvärr förstörs det fina intrycket av ljudet, synkningen är helt galet dåligt ibland och det känns jobbigt att det verkligen är släppt på dvd utan att dubbningen blev lyckad.

Om själva filmen kan jag säga att idén bakom faktiskt är riktigt genomtänkt och bra. Men det lyckas inte med att transportera den idén till en hel film, jag tror att den hade gjort sig bättre som kortfilm, kanske medverkat i Creepshow eller liknande. Resultatet känns som om de bara har försökt leka med make-up och fyllt ut mellan effektstunderna med en historia som är seg och långdragen. Ibland var filmen riktigt underhållande, speciellt första gången man verkligen förstår vad det är för människor som bor i den där stugan, men det räcker inte för att man ska kunna förbise resten av det tråkiga. Jag gillade definitivt det här med deja vú om det hade kunnat utföras på ett bättre sätt, men mitt slutgiltiga betyg räcker bara till en 2 av 5. 

Silent Hill är amerikansk skräck, baserat på det bästsäljande tv-spelsserien med samma namn. Filmen är regisserad av Christophe Gans som även regisserat en av mina absoluta filmfavoriter: Vargarnas pakt. Medverkande i filmen är bland andra Radha Mitchell, Deborah Kara Unger, Alice Krige och Sean Bean.

För 9 år sedan lämnades Sharon som spädbarn till ett barnhem strax utanför Silent Hill och blev adopterad av Rose och Christopher. Nu har hon börjat gå i sömnen, drömma mardrömmar och ropa efter sin hemstad. Rose bestämmer sig att ta med henne till Silent Hill för att på något sätt kunna bota hennes nattmaror. Men Silent Hill är inte vilken stad som helst...

Till en början känns storyn lite diffus och svår att få grepp på. man förstår till exempel inte varför Rose så gärna vill ta med Sharon till Silent Hill, eller varför Christopher motsäger det så starkt. Man förstår inte varför Rose väljer att åka den långa vägen mitt i natten eller varför hon är så rädd för poliser. Men det är bara att acceptera att det är så och se fram emot vad som händer senare i filmen.

Fotot är fruktansvärt genomtänkt i fråga om bildkomposition och kameravinklar, ljussättning och miljöer. Specialeffekterna är såklart mycket CGI, men trots att jag vanligtvis rynkar på näsan åt dataanimering så fungerar det i den här filmen. Mest på grund av att om man har spelat spelen så vet man att det inte går att skapa en film efter dem utan att använda sig av CGI. Och för att vara ärlig så är det skickligt gjorda effekter som jag faktiskt inte störde mig så mycket alls på.

Skådespelarna gör mycket bra insatser, alla verkar vara helt engagerade i storyn och agerar som om de verkligen trodde på manuset. Bäst är Deborah Kara Unger och Alice Krige, eller näst bäst kanske jag ska säga, för de övergläns faktiskt totalt av det remarkabla skådespeleriet från Jodelle Ferland som spelar Sharon/Alessa.

Om man inte har spelat spelet så kan nog början på filmen te sig ganska banalt; mamma tappar bort dotter i spökstad, hon letar letar letar, råkar ut för ett par monster, letar letar letar osv. Men när man tagit sig förbi de scenerna så börjar själva berättelsen om Silent Hill. En berättelse om isolerade människor, kolbränder och religiös fanatism, och om vilken sida det egentligen är som är elak. Sekten i fokus känns som något man faktiskt kan relatera till, det är förankrat med dagens depraverade sekter som tror på att de är de enda goda, de enda som förtjänar att leva i paradiset och undslippa helvetet.
Upplösningen är ganska chockerande och mycket tragisk. Hela filmen är faktiskt mycket tragisk. Och mörk, obehaglig, skrämmande, känslosam, blodig, brutal och framför allt vacker. Mycket mycket vacker. Slutscenen får mina ögon att tåras, det är tragik på hög nivå samtidigt som meningen med den är ganska svävande.
Silent Hill har lyckats med det som Resident Evil inte klarade. Den förmedlar känslan av att faktiskt medverka i spelet.

Filmen är underbar och den här andra tittningen höjde mitt betyg en aning. Helt klart den bästa filmen baserad på ett tv/dataspel någonsin. Jag hoppas nästan på en uppföljare! En stark 4 i betyg!

Silent Scream (The Retreat) är en av dagens sedda filmer. Det är en amerikansk skräckfilm, regisserad av Matt Cantu och Lance Kawas. Inga vidare kändisar florerar i rollerna.

En skolklass får låna sin psykologiprofessors hus i s­kogen som tack för hjälpen med ett forskningsprojekt. När ungdomarna anländer har någon dock ett eget projekt i åtanke - att med alla tänkbara medel mörda gruppens medlemmar en efter en! När klassens smartaste tjej Nicole kommer en dag sent, väntar en natt i helvetet...

Jag direktciterar en replik ur filmen: "this sucks on so many levels"! Det är ungefär hur man beskriver filmen med en enda mening. Jag har faktiskt sett dåligare filmer, men den här är riktigt usel. Det första som markerar detta är att skådespelarna är fruktansvärt dåliga. Och då menar jag riktigt kassa! Inte en enda skådis ger ens ett litet sken av att vara redo för spelfilm. De kanske fungerar i halvtimmeskomedier eller liknande, vad vet jag.

Det andra som slår ett slag för uselheten i film är att storyn är otroligt platt och banal. En grupp ungdomar i ett hus i en öde skog. Det är sex och alkohol för hela slanten och puckona tänker inte logiskt för fem öre. Mördandet sätter igång nästan genast (efter att man har fått se x-antal nakna tuttar, varav ett par riktiga silly-cones) och jag blev helt ställd när mer än hälften av personerna dör innan 15 minuter gått.

Önskar att jag kunde säga att effekterna var bra i alla fall, men tyvärr är det lilla man får se ganska uselt. Det har skrivits om filmen att den innehåller en hel del gore, men i så fall måste jag ha trillat på den klippta versionen, för det var ytterst lite man verkligen fick se. Och det man fick se var som sagt var illa.
Mot slutet vänder filmen från slasher a'la 80-tal dessutom till en kass komedi med "roliga" kommentarer som verkligen stinkel mögelost. Totalt opassande och avtändande.

Det enda lilla plusset är slutet. Eller scenerna innan slutet rättare sagt, när den lilla lilla twisten avslöjas. Det var nog enda delen som manusförfattarna hade tänkt något annat än blod och bröst. Det gör att filmen klarar sig från en etta och blir till en svag tvåa istället. Den var ju trots allt ett tidsfördriv och som sagt var har jag sett ännu sämre.

2 av 5

Idag såg vi storsatsningen Burn After Reading, skriven och regisserad av de hyllade bröderna Ethan och Joel Coen som tidigare knåpat ihop storfilmer som The Big Lebowski och No Country for Old Men. De har lyckats pressa in ett stort antal A-skådisar i filmen, bland annat George Clooney, Frances McDormand, Tilda Swinton, Brad Pitt och John Malkovich.

Filmen fokuserar på flera olika personer och deras problem i livet, men huvudstoryn ligger hos Ozzy Cox som nyligen avslutat sin tjänst hos CIA och har börjat skriva sina memoarer om jobbet. Han tappar bort skivan med anteckningarna till boken och den hittas av gympersonalen på det lokala gymmet. I tron om att det är topphemlig information börjar gympersonalen både att utpressa Cox och försöka sälja informationen till det ryska konsultatet. Något som visar sig vara lite svårare än väntat.

Jag måste lära mig att inte ha höga förväntningar på filmer och inse att bara för att en film har många bra skådespelare behöver det inte betyda att den är värst bra. För jag tyckte verkligen inte att filmen var bra. Jag drog på munnen ibland, men mest kändes den överspelad och ganska hafsig. Slutet var lite av en chock, inte för att det var nån häftig twist eller att något oväntat skedde, utan för att det var så abrupt och platt slut. Helt plötsligt var det bara finito liksom och jag blev alldeles ställd av det. Känns som om "bröderna regissör" bara har hostat ur sig det här manuset för att ha en ny film att komma med. De har ju fått sin oscar nu och kan släppa vilken skit som helst, bara det är nåt att fästa ögonen på.

Skådespeleriet är mycket varierande. John Malkovich är alltid bra och Brad Pitt gör sin bästa roll sedan De 12 Apornas Armé. Frances McDormand gör däremot en fruktansvärt dålig roll, inte sagt att hon spelar den dåligt, men rollen är hemsk i sig själv. Jag hatade henne från första början och det blev bara värre och värre genom filmen. Och även om rollen är ett stort svin så gör Clooney en riktigt bra prestation som otrogen, lismande skitstövel.

Men manuset är mycket tunt och egentligen var det bara Pitt som drog upp den till dräglig nivå. Scenen när han hittas i garderoben kommer jag nog skratta länge åt i minnet. Annars känns humorn väldigt överdriven och övertydlig och flera karaktärer överspelar. Mycket över blir det!
Nej, inge vidare alls, besvikelsen är ett faktum. 2 av 5

Dark Corners är en amerikansk rysare, regisserad och skriven av Ray Gower och innehåller skådespelare som Toby Stephens och Thora Birch.

Filmens huvudperson är Susan Hamilton, en ung kvinna som försöker få barn tillsammans med sin make och genomgår en rad undersökningar och tester för att kunna få det. Mitt uppe i alla dessa tester så börjar hon drömma mardrömmar om sin dubbelgångare Karen, som är förföljd av någon eller något. Snart vet inte Susan vad som är verklighet eller dröm.

Låt mig starta min utvärdering med att jag inte hade några som helst förväntningar på filmen. De flesta omdömen jag har läst har varit mycket negativa, så det var mest som ett tidsfördriv jag såg den. Men jag blev mycket positivt överraskad!

För vissa kan säkert storyn te sig uttjatad. Hon somnar, drömmer en mardröm om en tjej som somnar och drömmer en dröm om henne osv. Men jag gillar verkligen den här typen av film som hoppar mycket mellan ett slags parallella världar, där man aldrig riktigt är på det klara med vad som egentligen är sant eller inte. Flera av mina favoritfilmer är just sådana, till exempel Jacob's Ladder som är ett riktigt mästerverk inom film.

Till större delen (förutom ett par mycket små scener) så saknar filmen CGI, och det är absolut inget minus i min bok. Jag vill ha så lite dataanimerat som möjligt och så mycket smink som det går.
Skådespelarna gör ganska hyfsat ifrån sig, kan störa mig på Birch's skratt ibland, det har låtit konstlat sedan hon var liten, men annars är hon ganska bra i sin roll. Susans scener är mycket ljusa och Karens är mycket mörka, det skapar verkligen effekten av att de lever totalt skilda liv. Det finns några scener som är riktigt obehagliga att se, tänker inte avslöja vilka, det får ni se själva om ni är intresserade.
Det känns inte riktigt som om Dark Corners är en typisk amerikansk "skvätt"skräckis (även om det självklart förekommer såna scener), den går mer in under skinnet, är obehaglig och man får fundera mycket själv. Ingenting serveras på fat framför en i fråga om vad som egentligen händer, möjligtvis att man kan se helheten i full form i slutet. Men det är ett oväntat och riktigt bra slut och även om man får veta vem som är vem så lämnas det en del frågetecken hängande.

Jag njöt av filmen i alla fall och hoppas att fler likasinnade kommer göra det. 4 av 5 blir betyget

Planet Terror är svår att sätta i ett fack. Filmen är en action/skräck/komedi/splatter i typisk grindhouse-anda, skriven och regisserad av Robert Rodriguez som tidigare dirigerat storfilmer som Once Upon a Time in Mexico och Sin City. Med i filmen är ett enormt antal stora skådespelare, bland annat Freddy Rodriguez, Rose McGowan, Josh Brolin, Jeff Fahey, Marley Shelton, Naveen Andrews och Bruce Willis.    

Red Eye (Redeu-ai) är en koreansk spökfilm, regisserad av Dong-bin Kim och trots att de flesta skådespelarna i filmen är ganska okända i väst så ser man skådisar från skräckfilmer man kan känna igen, som Bloody Reunion  och Into the Mirror.

Filmen utspelar sig på ett natt-tåg i Korea, där det sägs att det spökar efter en fruktansvärd tågolycka som skedde för många år sedan. Och den här speciella natten så visar sig spökena.

Jag gillar som tidigare nämnt de typiska asiatiska skräckfilmerna. Men jag var inte jätteimponerad av den här. Det kan bero på de höga förväntningarna jag hade efter att ha sett screenshots och de lösa rykten jag hade hört om filmen. Men jag tyckte faktiskt den var ganska seg. Stundtals kom den där asiatiska krypande, nervkittlande känslan över mig, men den dog ganska snabbt då det aldrig riktigt ledde till ett klimax.

Hela filmen kändes ganska mycket som en asiatisk B-skräckis, den har lång väg kvar till gränsen för en riktigt bra film. Skådespeleriet är mediokert och känns på något sätt trevande, som om skådespelarna försökte sträcka sig efter något bra men inte riktigt nådde fram. Specialeffekterna var stundtals godtagbara, men mestadels var de riktigt dåliga. Något annat som kändes irriterande var känslan av att filmen aldrig tog slut, det bara fortsatte efter att man trodde det var färdigt och det som maldes vidare var inte direkt bärande eller ens intressant.
På den positiva sidan finns dock den kusliga miljön ombord på tåget och det förvånansvärt bra fotot. 

Okej, det fanns ett fåtal scener som skrämdes lite och var obehagliga, men de glöms tyvärr bort i helheten. Det blir en svag 3:a i betyg.

Alone (Faet) är en thailändsk skräckfilm som är regisserad av Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom, herrarna som även är regissörer till den mycket omtalade (och numera re-makeade) Shutter. De flesta av skådespelarna gör sin debut i  Alone.