moviemania

Ursäkta mig att jag jämför vissa filmer med böckerna. Det är oundvikligt i mitt fall då jag läser otroligt mycket böcker och de gör starkt intryck på mig. Men om ni så gärna vill det så ska jag sluta jämförelserna, eller sluta se filmer som är baserade på böcker jag gillar, alternativt inte recensera dem i alla fall.

Twilight är en dramafilm från USA med inslag av fantasy och rysare i. För regin står Catherine Hardwicke och i huvudrollerna ser vi Kristen Stewart, Robert Pattinson och Billy Burke.

Filmen startar med att Bella, 17 år, flyttar till sin pappa i den lilla staden Forks. I skolan stöter hon på Edward, en otroligt vacker kille som fascinerar henne. Snart upptäcker Bella att Edward inte är som andra, han är nämligen vampyr.

Jag har läst boken av Stephenie Meyer och förälskade mig i den. Idén om "vegetarianvampyrer" och försöken att smälta in i mänskligheten fascinerade mig och jag gillade det något odramatiska upplägget i boken. När jag fick veta att filmen som jag hade ratat i nästan ett år var baserad på den boken så var jag ju tvungen att se den ändå.

Och jag är ganska kluven. Jag tycker skådespelarna i filmen är ganska dåliga. De klarar inte att förmedla de uttryck som förväntas av dem. Och de ser definitivt inte ut som de beskrivs i boken. Mest besviken blev jag på Edward, han beskrivs som eteriskt skön i boken och jag måste erkänna att jag anser honom i filmen vara ganska....ful...Inte för att de egentligen har med själva filmen att göra, det handlar mer om besvikelsen bok till film.

Men annars har de på två timmar lyckats få med det som är vesäntligt i boken. Jag kände inte att jag saknade någonting egentligen. Möjligtvis att det går lite för fort i händelserna som driver filmen framåt, men absolut ingenting som jag mådde dåligt över.

Det som jag mådde dåligt över var de ganska usla effekterna. När vampyrerna "flyger" eller "hoppar" så ser man nästan den sele de hänger i. Hela kroppsspråket utrålar "fastbunden och hängande". Jag vet inte hur man ska förklara det bättre, har man sett hur det ser ut innan redigering så förstår man. Även den glittrande huden (i boken skimrar han väl mer? Även om jag tyckte det var småtöntigt redan i bokform) förstörde lite känsla. Det var dåligt. För att inte prata om springandet i skogen, klättrandet i träden och basebollspelandet. Sådant är nog för svårt att överföra från skrift till rörliga bilder än så länge. Själva kärlekshistorien i filmen känns krystad och är svår att tro på, men dt är nog skådespelarnas fel.

Nej, det blir tyvärr inte bättre än en stark 2:a i betyg, äben om boken får en 4:a

Låt Den Rätte Komma In är en svensk drama/rysare, där tonvikten ligger på drama, regisserad av Tomas Alfredson som även regisserat filmer som Torsk på Tallin och Fyra Nyanser av Brunt. Huvudrollerna gestaltas av Kåre Hedebrant och Lina Leandersson och i andra betydande roller ser vi Per Ragnar och Ika Nord

I den lilla orten Blackeberg i början av 80-talet bor Oskar, en mobbad 12-åring. På kvällarna drömmer han om att få hämnas på sina plågoandar. En kväll flyttar det in en flicka och en gubbe i samma hus, en flicka som inte verkar frysa, som löser Rubiks Kub på en dag, som inte kan vara hans vän....Det är Eli och hon är vampyr...

Jag har svårt att uttrycka mig rätt om den här filmen. Till en del så ogillar jag den skarpt eftersom boken är min favorit, alla kategorier och det är otroligt mycket som är borttaget i filmatiseringen. Även om det är John Ajvide Lindqvist (författaren till boken) som har skrivit manuset så blir det någonting helt annorlunda än boken. Boken är näst intill renodlad skräck, med en touch av kärlek. Filmen är raka motsatsen. Speciellt två aspekter ur boken saknar jag, det är enligt mig mycket bärande för handlingen. Det är hela pedofilhistorien (som i stort sett hela boken bygger på) och historien om Tommy, den äldre killen som har problem.
När jag gick till biografen så förväntade jag mig att se skräck. Speciellt med tanke på trailern man fick se, det var bara skräckelement. Men sedan visar det sig att det man får se i trailern i princip är det enda "skräckiga" i hela filmen. En del saker är dessutom mycket onödiga att ha med i filmen eftersom man helt kapat förklaringarna. Som när Oskar ser Eli naken och hon är helt slät nedtill med bara ett stort ärr. Helt onödigt, man får aldrig någon förklaring till varför hon ser ut så, det får man i boken. Med råge.

Men, som ni ser på mitt betyg så är jag inte helt missnöjd med filmen heller. Första gången jag såg den var jag det, då var jag nästan deprimerad (obs. överdrift) över att filmen tappar så mycket gentemot boken. Men nu efter andra tittningen så kan jag uppskatta det som är bra på ett annat vis. Nu var jag förberedd på att det inte skulle vara som i boken. Och för de som inte läst boken alls måste filmen vara en orgasmisk upplevelse för filmfantaster. Fotot är fruktansvärt snyggt och miljöerna så otroligt vackra och autentiska.  Kåre Hedebrant är något tafatt som Oskar och ibland ser han rent av efterbliven ut, men han gör ändå ett helt okej jobb. Och som jag nämnt förut så brukar de flesta dialoger i svenskt skådespeleri vara lite krystade, det gäller även dialogerna i den här filmen. Den som utmärker sig mest är Lina Leandersson som spelar Eli, det gör hon med bravur. Synd bara att hon är dubbad, då Alfredsson inte tyckte att hennes riktiga röst passade som Eli. Det är dock inget man märker av i filmen.
Hade jag inte läst boken så hade nog filmen hamnat högre i betyg. Och jag vill påpeka igen: Det här är ingen skräckfilm, knappt ens en rysare. Mest är det en kärlekshistoria mellan ett barn och en vampyr.

Filmen får 4 av 5 från mig