Antichrist (2009)


Antichrist
är en skräck/dramafilm med rötter i Danmark, USA, Polen och England. Manusförfattare och regissör är Lars Von Trier och huvudrollerna spelas av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg



Filmen handlar om ett äkta par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Mannen lever ut sin sorg direkt och försöker gå vidare med livet medan kvinnan stänger ilskan, chocken och sorgen inom sig och låter den växa och få näring. Mannen, som är psykolog, försöker hjälpa henne att bearbeta sin sorg genom att ta med henne till deras sommarstuga Eden, en plats hon fruktar utan att veta varför. Väl där så upptäcker de att naturen är närmre än de hade räknat med.

Ingen kan väl ha missat pratet om den här filmen? Årets absolut mest kontroversiella film, den är hyllad och den är hånad av kritikerna. Jag var tvungen att se själv vad som orsakade denna känslostorm hos filmälskarna. Och att beskriva den med ett enda ord är svårt, men det går. Nämligen hatkärlek. Det är en film som man antingen hatar eller älskar. Och ibland gör man både och. Känslorna svallar över en som tidvattensvågor när man ser den.

Inledningsscenen på filmen är näst intill genialisk. Den är grym, den är passionerad, den är tragisk, den är känslosam, den är snudd på pornografisk, den är äcklande och framför allt är den otroligt vacker. Och poetisk. Att modern och sonen möter döden samtidigt på så vitt skilda sätt är nästan för mycket att ta in. Hjärtat sväller och värker samtidigt som kinderna blossar och man knappt vill titta på nakenheten som ter sig i olika skeden.

Det som slog mig mest under scenen var det fantastiska fotot. Det är så konstnärligt att man tappar andan. Slow motion som används på absolut bästa sätt, svartvitt likaså. Och detta otroliga foto fortsätter genom filmen. Inte hela tiden, det skulle göra det speciella mindre speciellt, men i väl valda stunder så är färgsättning och effekter något som får en att reagera mycket starkt, vilket antagligen är hela meningen med det.

När det gäller storyn så tycker jag att det finns förbättringar att göra. Efter inledningen så drar sig historien fram ganska långsamt och oengagerande. Sedan börjar saker och ting hända. Och plötsligt händer det lite för fort, man hinner inte riktigt med att följa tråden som man borde. Även slutet förbryllade mig en del, jag förstod aldrig budskapet till fullo. Men att det finns en mening utöver det rent estetiskt vackra och skrämmande är solklart.
Den känsla som filmen har byggt upp i förväntan mot slutet exploderar i något som närmast kan beskrivas som våldspornografi på grafisk nivå. Det hoppas vilt mellan passionerade sexscener och otrevliga tortyrer. Det är ohyggliga närbilder på blodiga könsorgan och det gör ont att bara se på vad de gör. Till och med jag fick vända bort huvudet en gång i en scen som involverar en mycket vass sax och en galen kvinna.

Jag som inte har något emot mycket våld och gillar det oförutsägbara och vackra tycker att filmen är ett mästerverk. Den är så fantastisk vacker, så konstnärlig, så skrämmande och så äcklig att inte kan annat än att älska den. Med minuset på manus ibland dock. Det ger filmen en 4 av 5 möjliga i betyg av mig, förutom en mycket lång recension

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0