moviemania

Antichrist är en skräck/dramafilm med rötter i Danmark, USA, Polen och England. Manusförfattare och regissör är Lars Von Trier och huvudrollerna spelas av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg

Filmen handlar om ett äkta par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Mannen lever ut sin sorg direkt och försöker gå vidare med livet medan kvinnan stänger ilskan, chocken och sorgen inom sig och låter den växa och få näring. Mannen, som är psykolog, försöker hjälpa henne att bearbeta sin sorg genom att ta med henne till deras sommarstuga Eden, en plats hon fruktar utan att veta varför. Väl där så upptäcker de att naturen är närmre än de hade räknat med.

Ingen kan väl ha missat pratet om den här filmen? Årets absolut mest kontroversiella film, den är hyllad och den är hånad av kritikerna. Jag var tvungen att se själv vad som orsakade denna känslostorm hos filmälskarna. Och att beskriva den med ett enda ord är svårt, men det går. Nämligen hatkärlek. Det är en film som man antingen hatar eller älskar. Och ibland gör man både och. Känslorna svallar över en som tidvattensvågor när man ser den.

Inledningsscenen på filmen är näst intill genialisk. Den är grym, den är passionerad, den är tragisk, den är känslosam, den är snudd på pornografisk, den är äcklande och framför allt är den otroligt vacker. Och poetisk. Att modern och sonen möter döden samtidigt på så vitt skilda sätt är nästan för mycket att ta in. Hjärtat sväller och värker samtidigt som kinderna blossar och man knappt vill titta på nakenheten som ter sig i olika skeden.

Det som slog mig mest under scenen var det fantastiska fotot. Det är så konstnärligt att man tappar andan. Slow motion som används på absolut bästa sätt, svartvitt likaså. Och detta otroliga foto fortsätter genom filmen. Inte hela tiden, det skulle göra det speciella mindre speciellt, men i väl valda stunder så är färgsättning och effekter något som får en att reagera mycket starkt, vilket antagligen är hela meningen med det.

När det gäller storyn så tycker jag att det finns förbättringar att göra. Efter inledningen så drar sig historien fram ganska långsamt och oengagerande. Sedan börjar saker och ting hända. Och plötsligt händer det lite för fort, man hinner inte riktigt med att följa tråden som man borde. Även slutet förbryllade mig en del, jag förstod aldrig budskapet till fullo. Men att det finns en mening utöver det rent estetiskt vackra och skrämmande är solklart.
Den känsla som filmen har byggt upp i förväntan mot slutet exploderar i något som närmast kan beskrivas som våldspornografi på grafisk nivå. Det hoppas vilt mellan passionerade sexscener och otrevliga tortyrer. Det är ohyggliga närbilder på blodiga könsorgan och det gör ont att bara se på vad de gör. Till och med jag fick vända bort huvudet en gång i en scen som involverar en mycket vass sax och en galen kvinna.

Jag som inte har något emot mycket våld och gillar det oförutsägbara och vackra tycker att filmen är ett mästerverk. Den är så fantastisk vacker, så konstnärlig, så skrämmande och så äcklig att inte kan annat än att älska den. Med minuset på manus ibland dock. Det ger filmen en 4 av 5 möjliga i betyg av mig, förutom en mycket lång recension

The Hamiltons är en amerikansk rysare/dramafilm som är regisserad och skriven av Mitchell Altieri och Phil Flores, också kända som The Butcher Brothers. I huvudrollerna finns bland andra Mackenzie Firgens och Samuel Child

 

It är en amerikansk tv-film i kategorin rysare. Filmen är baserad på en av Stephen Kings mest populära böcker, regisserad av Tommy Lee Wallace och i de största rollerna ser vi Richard Thomas och Annette O'Toole, för att inte förglömma Tim Curry som Pennywise.

Filmen startar med en man i Derry som ringer till sina barndomsvänner som han inte träffat på 30 år. Han ger ett kryptiskt meddelande: "Den är tillbaka". Det startar en tillbakablick hos var och en av de sex vänner han ringer till, 30 år tillbaka i tiden och tillbaka till den mest skräckinjagande sommaren i Derrys historia. Nu måste de återigen samlas för att bekämpa det de försökte döda som barn.

Det här är en av de skräckisar jag minns mest från att jag var barn. Jag var 7 år gammal och mamma och pappa hade hyrt filmen för att se när jag sov. När de sedan sov så smög jag upp och såg den i min ensamhet. Och vad den skrämde mig! En clown med huggtänder som åt barn. Det var i princip det värsta som fick existera i mitt huvud. Trots det så drömde jag inga mardrömmar, jag var nog mest fascinerad över själva tanken.

Några år senare, 5 år för att vara exakt så läste jag boken. Och det är än idag en av de absolut bästa böckerna jag läst. Tyvärr så har inte filmen kunnat fånga allt som är bokens behållning, mycket utsållning har gjorts. Och det är ganska förståeligt, filmen skulle kunna bli 10 timmar lång om man tog med allt essentiellt.

Jag har alltid hyllat filmen för det den blev och det gör jag även idag efter en senaste omtittning. Däremot har jag för första gången fått upp ögonen för vilken komersiell film det egentligen är! Det är näst intill total avsaknad av blod (förutom i ett visst badrum), inga dramatiska effekter och inget gore alls. Det är nästan som en barnvänlig skräckfilm när man tänker efter. Mycket brister även i fråga om skådespeleriet, vissa delar är riktigt bra, andra känns inte ett dugg trovärdiga.

Nu låter det som om jag bara har negativt att säga om filmen och så är det inte alls. Som en ruskig saga är den fortfarande genialisk, även om man får lov att se den ur ett annat perspektiv. Rädslan och skräcken finns där, det okända och frågan om varför det sker håller en fast. För trots att det ofta är avsaknad av den visuella skräcken så ligger "tankemonstret" precis bakom varje hörn och får en att vilja veta mer. Jag tror att med den budget som filmen gavs och den tekniken som existerade då så kunde de inte ha gjort filmen mycket bättre. Jag skulle gärna se en re-make med några hundra tusen dollar mer i kassan och flera timmar längre i dagsläget, men jag är inte så säker på att det skulle skapa samma ruggiga känsla som när man såg denna för första gången.
Dessutom så skulle de inte ha den fantastiska Tim Curry i samma roll, en roll som han verkligen är som klippt och skuren för och som ingen annan skulle kunna komma i närheten av att göra lika superbt.

4 av 5 i betyg, med barnasinnet kvar så kan man fortfarande njuta

Förlåt för dålig uppdatering, men jag har inte haft tid och ork att se så mycket film sista tiden. Det kommer snart, jag lovar! Stå ut med mig och stanna kvar, jag ber på era bara knän!

Män Som Hatar Kvinnor är en svensk thriller baserad på bästsäljaren av Stieg Larsson. Filmen är regisserad av Niels Arden Oplev och huvudrollerna står Noomi Rapace och Michael Nyqvist för

Mikael Blomqvist är en journalist med förflutet som detektiv. När han tar en paus från tidningen Millenium så får han ett uppdrag av Henrik Vanger, en av landets främsta industriledare, att ta reda på vad som hände med hans släkting Harriet på 60-talet. Mikael börjar nysta upp historien och upptäcker att en lång rad olösta mordfall leder fram till något som ingen hade kunnat förutspå. På vägen så får han hjälp av Lisbeth Salander, Sveriges mest talangfulla hacker.

Den här filmen är otroligt hypad, precis som böckerna är. Tyvärr tycker jag inte att den lever upp till sitt rykte, det är en typisk svensk polisthriller, skillnaden är att det är en före detta detektiv och en uppnosig rebell som löser fallet istället för en poliskommissarie. Möjligen är det som folk anser vara något speciellt det faktum att Sveriges mest talangfulla hacker är en ung kvinna som är piercad, tatuerad och svartsminkad. Dessutom otrevlig, halvgalen och översexuell. Det är kanske ingenting som man förväntar sig att se i en typisk svensk helyllefilm.

Storyn är bra, med en del svängningar och funderingar på vem den skyldige är och vad motivet kan vara. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb, Noomi Rapaceär okej, men inte mer. Jag förstår inte varför hon är så hyllad för den här rollen, för det är verkligen inget speciellt med rollprestationen. Då gör hennes motspelare Michael Nyqvist ett bättre jobb i mitt tycke, trots hans tillbakadragna och ibland småtråkiga roll så levererar han bäst. Även om han har mycket konkurrens, för hela arsenalen av den svenska skådespelareliten har nämligen fått platser i filmen.

Jag har inte läst böckerna och ska jag vara ärlig så fick inte filmen mig att bli sugen heller. Det är samma klass som vilken Beck eller Wallander-film som helst, men det är inget extraordinärt med just den här thrillern. Därför får den betyget 3 av 5

Død Snø är en norsk skräck/komedi som är regisserad av Tommy Wirkola

En grupp norska medicinstuderande åker upp till en stuga i fjällen för att fira påsklov tillsammans. De får besök av en mystisk man som berättar en historia om en bataljon nazister som huserade på fjället under andra världskriget, en synnerligen blodtörstig bataljon som tydligen fortfarande hemsöker de som vågar sig upp dit.

Jag hade inte väntat mig en speciellt seriös film och jag fick rätt. Det är mycket humor som styr filmen, både ren "glad-humor" och svart humor. Jag störde mig en del på vissa karaktärer, men jag tror att det är meningen att man ska göra det. Skådespeleriet är okej på olika nivåer, vare sig det är ett roligt ögonblick eller mer seriöst menat dito så levererar skådisarna det de ska göra.

Filmen är skapad för att ses ur en oseriös synvinkel, tänk er i stil med Evil Dead 2 och Braindead. Det är nog ganska viktigt för filmupplevelsen att man är på det klara med att det i första hand är en komedi. En komedi med skräckiga inslag och en hel del gore levererat. Och det är snyggt levererat också, effekterna och sminket håller ganska hög nivå trots att det märks att de har lekt ganska friskt med skapandet av inälvor och zombieansikten.

Det som drar ned betyget på en film som har potentialen till att bli 2000-talets splatterkomedi är att det inte finns ett uns av spänning, inte ens ur humoristisk synvinkel. Det krävs antingen det eller rejält tempo för att behålla intresset på toppnivå och filmen saknar tyvärr båda. Kan dra en parallell med Braindead som får mig att dra på smilbanden minst var tredje minut, det håller tempot uppe. Død Snø fick mig att tappa fokus och intresse mellan händelserna, även om det var riktigt roligt när det väl hände.

Betyget blir en stark 3:a i alla fall, filmen har rejält med potential som sagt var

Grace är en amerikansk drama/skräckfilm som är skriven och regisserad av Paul Solet. Filmen är från början en kortfilm med samma namn från samma regissör/författare. I nyinspelningen ser vi Jordan Ladd som huvudrollsinnehavare och Gabrielle Rose som en betydande biroll.

Madeline förlorar sin man och sitt ofödda barn i en bilolycka. Hon bestämmer sig ändå för att bära barnet färdigt de sista tre veckorna och föda fram henne. Babyn är helt klart dödfödd men med moderns kärlek och vilja så vaknar hon till liv igen och får namnet Grace. Men Grace är ingen vanlig baby, hon livnär sig inte på bröstmjölk, utan på blod.

Filmen är riktigt besynnerlig måste jag säga. För det första så är det inte mycket skräck direkt, utan den starka berättelsen är den om hur långt en mamma går för sin baby. Det är rejält känslosamt ibland, speciellt om man själv har egna småbarn som man inte kan göra riktigt nöjda eller om man som jag är gravid och tänker sig in i scenariot. Själv hade jag stunder då jag verkligen satt och stortjöt. Så det som det är störst fokus på är dramadelen, men jag lägger ändå in den i skräck/rysarkategorin på grund av en del anstötande scener.

Jag hade svårt till en början med att uppskatta storyn, tyckte mest den var jobbig. Men allt eftersom kampen om babyns välfärd trappades upp så förstod jag vad sensmoralen var och den är ju riktigt gripande om man får tänka efter ordentligt. Filmen saknar helt spänning och skvättscener, men det gör den inte mindre värd i mina ögon, nästan tvärtom. Det är en typ av film som jag aldrig sett förut, speciellt inte med tanke på att den faktiskt är amerikansk. Trots en del riktigt blodiga scener, mord och nyttjande av döda kroppar så finns det ingen som helst ondska med i bilden. Ja, babyn är en odöd, hon ruttnar och drar till sig flugor och hon livnär sig på blod, men absolut inte av ondska. Istället känns babyns kamp mot livet som en enorm uppoffring, hon gråter av smärta när hon ruttnar sönder och hon gråter av hunger när bröstmjölk inte stillar den. Inte en enda scen visar på att babyn är ond, hon ser ut som vilken bebis som helst utan huggtänder, morrande och röda ögon. Det känns uppfriskande. Och nyskapande.

Och det gör att mitt betyg blir en stark 3 av 5 

The Crypt är en amerikansk skräckfilm, skriven och regisserad av Craig McMahon och med Sarah Oh och Mike Ranallo i huvudrollerna.

Filmen handlar om en grupp kriminella som genom ett tips fått veta att i de gravar som gömmer sig under staden så finns massvis av värdefulla smycken. Gruppen bestämmer sig för att gräva sig ned under staden och plundra gravarna, men det finns vakter som de inte hade tagit med i beräkningen...

Jag visste att det skulle vara en film i B-klassen, men jag hade faktiskt inte räknat med att den skulle vara såhär dålig! Redan i de tidiga scenerna märker man av bristerna i manuset då det sker en "olycka" som det sedan inte nämns något mer om. Det kändes totalt onödigt att ha med den. Fler sådana luckor märks av senare i filmen också. Det får mig att fundera på om hela manuset skrevs under en kafferast på en post-it med en joint i andra handen, eller om det bara var otur i tänkande och utförande.

Skådespeleriet är verkligen under all kritik. Inte en enda reaktion eller ett ansiktsuttryck ger sken av att vara genuint. De få dialoger som existerar är totalt monotona och ibland till och med ofattbara och ofullständiga. Gruppen består av en kille och fem tjejer, varav killen självklart är något av en ledare och tjejerna är antingen hypernervösa eller bad-ass hardcore-bitches. Alla tjejerna har dessutom små små hotpants och tighta linnen med urringning, helt klart den bästa utstyrseln för att kräla på armbågar och knän under jorden.

Även effekterna är otroligt taffliga. Sminket påminner om zombierna i Evil Dead, inte ett dugg uppdaterat eller verklighetstroget. Det funkade 1981, men 28 år senare borde det ha gått en smula framåt åtminstone. På sina håll har det försökt likna en typisk asiatisk skräckfilm med det karaktäristiska ryckande krypandet, men det känns mest taget ur situationen och inte det minsta skrämmande. Flertalet moviemistakes går också att upptäcka utan större ansträngning.

Nej, jag hittar inget positivt med filmen. Den var bara 75 minuter lång, men efter 45 så började man fundera på om den inte var slut snart. Det var långa 75 minuter som jag önskar att jag hade offrat på något bättre. En välförtjänt 1:a i betyg av mig.