moviemania

Filmen skildrar Shrek och Fionas första jul som en familj med sina tre små träsktrolls-bebisar. Shrek har aldrig firat jul (då han inte är en värst "cheerful" figur) och bestämmer sig för att göra allt för att hans familj ska ha den bästa av jular.

Finns inte så värst mycket att säga om filmen egentligen, den håller samma standard som långfilmerna, innehåller samma älskade figurer och situationer som man skrattade åt. Animationen är lika snygg och inga röster har bytts ut.
Det enda minus jag har är att den var lite väl kort, känns som om de hade pressat in lite för mycket på för kort tid, den kunde gärna ha varit dubbel så lång.
Men den är söt, lite rå, glädjespridande och trots alla lite äckliga idéer från ett träsktrolls julfirande så gav den mig julstämning när jag såg den på julaftons morgon tillsammans med kaffe och en smörgås med julskinka.

Betyget blir 4 av 5

Filmen startar med en epidemi i England som sprider sig över hela världen. Viruset får de döda att leva igen och de döda äter de levande. Få människor överlever.

Filmen är uppdelad i stycken, olika grupper av människor som har överlevt epidemin och filmar sin överlevnad med handkameror. Någon gör en dokumentär, nån annan vill bara filma för att visa hur man överlever. You get the point. Det hoppar ganska friskt mellan de olika grupperna, ibland hänger man inte med i svängarna. Flera gånger tog det åtskilliga minuter att lista ut vilken grupp det var som låg i fokus för stunden.
Skådespeleriet är det inga större fel på faktiskt, men däremot så är filmen proppfull av logiska luckor. Många gånger tänker man: men varför gör de så? Skulle man verkligen göra så i den situationen? Det gör karaktärerna mindre trovärdiga, trots att skådespelarna agerar ganska bra.
Sminket och effekterna får godkänt, men inte mer än så. De hade kunnat göra det bättre, antagligen om större budget fanns.
Det sker en liten oväntad twist mot slutet och det var först där filmen fick mig att må en aning dåligt och rysa lite. Tänker inte avslöja vad det är, men människan är grym helt enkelt.

Filmen får 2 av 5 i betyg

Filmen startar med att huvudpersonen Nick tar med sin fickvän till ett övergivet mentalsjukhus. Där tar de båda droger och hetsar varandra till dumdristiga upptåg. Flickvännen sätter sig i en gammal tortyrstol och sen kommer en serie snabba klipp fyllda av blod och skrik och Nick befinner sig själv på en modern psykiatrisk klinik. Vad var det som hände med hans flickvän? Hon hittades aldrig. En professor beslutar att ta med Nick tillbaka till mentalsjukhuset och försöka få honom att minnas kvällen.

Redan i inledningen av filmen så sitter huvudpersonen (Nick) och kommenterar det man ser. Det fortlöper genom filmen som ibland "pausas" till stillbild och Nick avger en sarkastisk kommentar eller förklarar sin synvinkel. Först tyckte jag att det var underhållande, sen blev det lite tjatigt, sen helt obegripligt och till slut, när twisten visar sig och allt binds ihop till en enhetlighet, så tyckte jag att det var fantastiskt! Men då gäller det att man som jag gillar "konstiga" filmer med snabba svängningar och röda trådar att följa.
Vissa delar av filmen kan nästan tas för komiska, speciellt då Nicks kommentarer, men när man i slutet får pusslet sammansatt så är de inte speciellt komiska längre. Snarare upplever man en "aha"-känsla.

Som jag redan skrivit så är filmen lågbudget, men det märks inte nämnvärt. Förvisso så kan man tycka att "demonen" kunde ha varit snyggare gjort, men sminket på skador och liknande är grymt bra, helt jämförbara med Hostel och Saw.
Skådespeleriet är också en svår sak att bedöma i The Devils Chair. Nick, assistenten och speciellt professorn (som påminner starkt om både Gandalf och Sean Connery) känns överspelade och ibland oseriösa, men även där känns det som att förklaringen ligger i slutet av filmen och jag vill inte behöva förklara hur. Jag tycker att om ni är nyfikna så ska ni se den.

Ett tag låg filmen och vägde på min inre vågskål gällande betyg, den hade en stund tippat mer och mer mot dåligt, men ett avgörande ögonblick bestämde att den tippade mot det bättre hållet. Jag älskar sådana filmer som kan vända mitt betyg med en simpel scen och en enda replik. Och det gjorde den här filmen.

Så jag ger den en mycket stark 3 av 5, nästan en snudd på 4

Filmen handlar i stora drag om apokalypsen; världens undergång, och antikrist; satans son, som ska se till att människan förintas. Robert och Katherine Thorn förlorar sin baby vid födseln, men Robert blir erbjuden ett annat moderlöst barn som föddes samma natt. Han tar babyn och berättar inte för Katherine att deras egen son var dödfödd. De döper sin nya son till Damien. På Damiens femårsdag börjar konstiga och bisarra saker hända. 

The Omen kallas för klassiker med all rätt. Den är en mycket påkostad storsatsning och kontroversiell för sin tid. När jag var yngre och såg den tyckte jag att pojken som spelade Damien spelade mycket bra, men i vuxen ålder och med många andra barnskådisar som passerat i mina filmer så tycker jag att det är ganska dåligt spelat till och med. Men det är ju också värt att betänka att i dagens läge finns det så otroligt många fler barnskådisar att välja mellan och de får en tidig träning i agerande. Så det kan vara så att jag dömer lite orättvist.
Däremot så försvarar jag inte Gregory Pecks insats. Han är stel och odramatisk och verkar inte kunna relatera till sin rollfigur alls.

Fotot är vackert gjort genom hela filmen och miljöerna är underbara! Så stämningsfulla som de kan bli utan att det blir överdrivet a'la 80-tals zombierulle. Även specialeffekterna är snygga (speciellt för den tidens filmer) och fullt jämförbara med teknik som använts även på senare år.
Även om den inte är superdramatisk, så har de lyckats med att skapa en kuslig och mörk stämning som löper genom hela filmen. Det räcker ibland med ett visst uttryck i ögonen eller ett skevt leende för att man ska känna en kall kåre ila uppför ryggraden.
Soundtracket till filmen kan vara det absolut bästa och mest stämningsfulla jag varit med om! Jerry Goldsmith skapar magi med sina kompositioner av orkestrar och tunga manskörer. Man blir nästan rädd av att blunda och lyssna.

The Omen är en mörk, vacker, skrämmande och kontroversiell film och jag kan absolut rekommendera den. Betyg: 4 av 5

I den här specifika delen av serien så hittas en 9-årig pojke mördad och våldtagen och det startar en jakt på pedofilen och mördaren. Stefans mörka hemlighet börjar sippra ur hans hårda skal och Linda försöker hjälpa honom samtidigt som hon hamnar mitt i en pedofilhärva.

Det är två Wallanderfilmer som har berört mig och stuckit ut ur mängden och den typiska "okej"-filmserien. Den första var Mastermind, sen kom den här och berörde mig. Ämnet är mycket starkt och river upp känslostormar när man dras in i pedofilins värd, även om inga direkt brutala scener av övergrepp förekommer. Skådespelarna spelar så bra att man känner med dem och kan läsa deras smärta i ögonen, även om det egentligen är just...ja...skådespeleri.

Speciellt Ola Rapace gör en väldigt övertygande roll i filmen och man kan nästan ta på hans frustration och sorg och desperation. Anders Ahlbom som spelar infiltrerande polis är också bra som kall och manipulerande. Men det riktigt sorgliga med den här filmen är att det definitivt är Johanna Sällströms bästa rollprestation någonsin och så blev det hennes sista.

Jag ger filmen 4 av 5

Filmen handlar om ett gäng killar som ska gå med i en studentförening och får uppleva en massa förnedrande tester för att få få inträde. En av killarna får höra en berättelse av sin mamma om Sid, som av misstag dog i ett badkar med syra när han skulle göra sina inträdesprov för 20 år sedan. Nu kommer Sid tillbaka och är ute efter hämnd.

Redan i första minuterna av filmen får man klart för sig att det är en riktig lågbudgetrulle och därför ska anpassa sitt omdöme efter det. Så det har jag gjort.

Under första halvan av filmen funderade jag på om det verkligen var en skräckfilm, för mig verkade det mer som en halvporrig komedi i ungefär samma anda som Porky's eller Animal House. Varenda tjej visar brösten, det hånglas vilt och alla är med på det mesta. Dessutom avskyr jag den här amerikanska skiten med inträdesprov till studentföreningar. Prov som är så förnedrande och hemska att jag blir förbannad när jag ser det. Och hela grejen med en studentförening? Ett gäng lämmlar som inte kan tänka själva utan måste hålla med sin "förening och sina bröder"? Nä usch tvi och blä. Nu gick jag utanför filmen också, ursäkta för det. Men som ni märker så har jag inte så mycket till övers för den här typen av film alls. Vilket ändras när väl Sid gör entré som "Acid Sid. Han startar med att dyka upp i toaletten när en kille sitter och skiter och ni kan ju gissa vad den döden består av. Nästa entré av Sid är att klämma sig ur kroppen på en av studenterna och visa sitt fula tryne offentligt. Sen dyker han upp i en kista. Ja, ni fattar principen, han gillar att göra storslagna entréer helt enkelt.

Filmen lämnar mycket att önska, både vad gäller skådespeleri, story, smink och specialeffekter. Ändå kan man inte låta bli att tycka om den och ta den för vad den är. Acid Sid's "Evil Laughter" fick mig att dra på munnen hela tiden, de korkade kommentarerna och de uppenbara överspelningarna ger också lite "mys-känsla" och man känner verkligen att det är en typisk skräck-komedi i lågbudgetklass a'la 80-tal! Man förstår hur roligt de måste ha haft när de spelade in filmen och det är värt en del i mitt tycke. Dock verkar det som om man missat en del uppenbara förklaringar och personerna i filmen agerar mycket ologiskt när de möter ett zombiespöke. Slutet är alldeles för abrupt och odramatiskt för att det ska bli bra och själva "tvisten" är riktigt usel.  Men som lågbudgetrulle är den ganska underhållande!

+ Mycket skratt, till och med åt Acid Sids "oneliners"
+ Kultfaktor
+ Musiken såklart! Anthrax är kanon

- Dåligt manus
- Kassa skådisar och dåliga effekter
- Att Belladonna inte var med mer, han skulle ha spelat Acid Sid också

2 av 5, mest för kultfaktorn och musiken