moviemania

The Unborn är en amerikansk skräckis som är regisserad och skriven av David S. Goyer. I huvudrollerna ses Odette Yustman och Cam Gigandet och i medverkande i en biroll är Gary Oldman.

Filmen handlar om Casey som plötsligt börjar hemsökas av ett barn i sina drömmar. Ett barn med isande blå ögon och en grym utstrålning. samtidigt börjar konstiga saker hända med Casey, hennes ögon verkar skifta färg från brunt till blått och speglar verkar ha en mycket negativ effekt på henne. Efter lite research upptäcker hon att hon skulle ha haft en tvillingbror som dog i magen, och hon träffar sin mormor som berättar om sin tvillingbror som hade öppnat porten till de förtappades själars rum...

Jag tycker det är skönt att det kommer en amerikansk skräckfilm som inte är en re-make, utan gjord på helt eget manus. Det är befriande efter alla nyinspelningar som har kastats på en senaste åren. Nu kanske inte manuset är något helt nytt och nyskapande för det, men det är i alla fall inte en historia man har sett förut.

Jag blev mycket positivt överraskad, det var en del riktigt skräckiga och otäcka scener. Till en början så såg jag ganska halvhjärtat på filmen eftersom skådespeleriet kanske inte är i topp och man kan känna sig lite trött på alla dessa tonårsfilmer. Men snart upptäckte jag att jag faktiskt såg fram emot nästa scen samtidigt som jag fasade lite för vad som väntade bakom den dörren eller under den masken. Även storyn håller måttet, det är en possessed-story med demoniska inslag och en del exorcism, nazistinblandningar och gateways to hell. Det har tyvärr levererats dåligt med bra demon/exorcismfilmer sedan The Exorcist, den enda som har skrämt mig efter den är The Exorcism of Emily Rose.

Nu är inte The Unborn i närheten av samma klass som någon av de filmerna, men den har en viss charm och skräckighet som gör att den i mina ögon lyfter sig ett snäpp över övriga exorcismfilmer som har försökt sig fram. Trots det halvdana skådespeleriet och de ibland överpretentiösa effekterna så skrämdes jag på ett positivt sätt och kom på mig själv med att vrida mig lite i obehag. Filmen får en stark 3:a i betyg av mig.

The Wrestler är en amerikansk dramafilm regisserad av Darren Aronofsky och med Mickey Rourke och Marisa Tomei i huvudrollerna.

Filmen handlar om en av 80-talets stora wrestlinghjältar; Randy "the Ram" Robinson och hans liv som föredetting. Randy bor numera i en trailerpark, har inga vänner och går så få matcher att han måste hitta ett jobb vid sidan av.

Fokus i filmen är på nedbrytningen av Randys liv och hur hans tragiska vardag ser ut när ingen bryr sig värst mycket om honom längre. Meningen är väl att man ska känna sympati med honom och tycka att det är en katastrof hur en före detta stjärna tvingas leva, men för mig infann sig aldrig den känslan. Jag tyckte han var tragisk, ja, men inte att det var synd om honom. Han skapade sitt eget liv och levde enbart för att vara känd. Nu får han ta konsekvenserna. Och konsekvenserna är inte vidare jobbiga egentligen heller satta i perspektiv på livet.

Jag tyckte filmen var mycket långtråkig, jag väntade hela tiden på att det skulle hända någonting oförhappandes, eller någonting överhuvudtaget. Men tji fick jag, det hände vare sig något spektakulärt eller ens måttligt intressant. Jag tycker om dramafilmer, men det är dramafilmer med en mening, filmer som berör, filmer som gör ont att se som jag tycker om. Inte 110 minuter segt och långdraget dravel utan direkt mening. För att inte tala om det abrupta slutet.

Det som räddar filmen från totalt katastrof i mina ögon är att musiken (gamla godingar från 80-talet) och skådespeleriet är riktigt bra. Marisa Tomei gör en okej insats och Mickey Rourke är ganska fantastisk, kanske det bror på att det finns vissa skarpa paralleller med hans eget liv. Men bådas prestationer övergläns faktiskt av Evan Rachel Wood som spelar Randys dotter. Hon är inte med mycket i filmen, men när hon är med så tar hon över rutan totalt.

The Wrestler kanske inte är en dålig film, men det är heller ingen vidare bra film. Onödig skulle jag nog vilja kalla den, även om det verkar som om den satte fart på Rourkes skådespelarkarriär igen. Jag ger filmen 2 av 5 möjliga poäng.

Drag Me to Hell är en amerikansk skräck/komedi som är regisserad av den store Sam Raimi själv, han har även författat manus till filmen tillsammans med storebror Ivan. Huvudrollerna spelas av Alison Lohman och Justin Long.

Christine jobbar på bank med att godkänna eller avslå låneansökningar. En dag kommer en gammal zigenarkvinna in och ber om att få uppskov på sitt huslån. Christine ges valet att låta kvinnan få uppskov eller avslå hennes ansökan, men på hennes beslut ligger hennes framtid som assisterande chef för banken. Det blir avslag och zigenarkvinnan hotar Christine och blir bortforslad av säkerhetsvakterna. När Christine ska åka hem efter dagens slut så väntar zigenarkvinnan på henne med en förbannelse och dagen efter är det någonting som jagar Christine...något bara hon ser...

Jag hade faktiskt en aning förväntningar på den här filmen då det sades att det är det närmaste The Evil Dead som Raimi har levererat på länge. Och jag måste säga att det är otroligt roligt när ens förväntningar infrias! Filmen leverar mycket svart humor och en liten utsökt del gore som verkligen ger vibbar från Raimi's dödstrilogi och man kan inte låta bli att skratta högt av och till. Om man inte är van vid den bisarra humorn som syns så väl från old-school Sam Raimi så kan man säkerligen reagera negativt på en del scener i Drag Me to Hell och tycka att de är alldeles för löjliga och oseriösa i sammanhanget. Men som gammalt fan så bara älskar man det!

Tyvärr så är det lite för mycket CGI i filmen för min smak. Jag tycker det är synd, för de gamla filmernas effekter fungerade så bra utan överdrift av datorernas inblandning. Dessutom så är det lite för mycket skvättscener a'la Hollywood. Om man plockar bort humors och det allra värsta slafset ur filmen så kunde det vara vilken medioker skräckfilm i mängden som helst. Som tur är så är det inte det!

Jag kan bara hoppas att Raimi fortsätter i samma bana hädanefter och slopar de så kallade storfilmerna som Spiderman som inte riktigt är hans grej. Skräck-komedier i samma anda som den här filmen är absolut hans rätta element och det märks mycket väl på resultatet av hans slit. Jag ger filmen 4 av 5 i betyg!

Autopsy är en amerikansk skräckfilm, regissören heter Adam Gierasch och i rollerna ser vi Jessica Lowndes, Robert LaSardo och den forne T-1000 Robert Patrick.

Ett gäng ungdomar festar till det och tror att de kan köra bil ändå. På vägen kör de på en man i sjukhusdräkt och ringer efter ambulans. När ambulansen kommer får allihop åka med till sjukhuset som mannen rymt ifrån för att genomgå undersökningar efter olyckan. Men allting står inte rätt till på sjukhuset, det verkar som om någon form av underliga experiment utförs på patienterna...

Jag tyckte trailern till filmen såg lite småkul ut. Inte hundra procent seriös men ganska slafsig. Och det är faktiskt precis vad filmen är. Oseriös och slafsig. Men inte vidare bra. Storyn är ganska typisk moderniserad Frankenstein-saga, med lite nya inslag och komiska repliker.

Skådespelarna är mestadels riktigt usla. Det verkar som om de ibland läser manus rakt upp och ned och bara gör det de ska utan att tänka på att förmedla mer än direkta ansiktsutryck och raka repliker. Dessutom agerar de fruktansvärt ologiskt i situationerna och är inte det minsta sympatiska och lätta att relatera till.

På den positiva sidan så är effekterna riktigt snygga för det mesta, med mindre undantag. Och ibland drar man rejält på munnen trots att man egentligen inte vill. Men filmen är inte engagerande nog för att man inte ska fundera på hur långt det är kvar innan det är slut. Idén var säkert god, men utförandet blir inte riktigt kanon direkt.

Betyg 2 av 5

The Brøken är en fransk/engelsk rysare som är regisserad av Sean Ellis. I huvudrollen ser vi Lena Headey som man även kan se som Sarah Connor i serien The Sarah Connor Chronicles. Även Richard Jenkins har en roll i filmen.

Efter en middag med sin familj där en stor spegel krossas utan anledning så börjar konstiga saker hända med Gina. Hon krockar  och får minnesförlust gällande vissa saker. En dag ser hon sig själv åka förbi i sin egen bil. Hon följer efter kvinnan som är så påtagligt lik henne till en lägenhet. Därefter tappar Gina fattningen om vad som är verkligt eller inte. Har den krossade spegeln gett henne sju års olycka, eller behöver hon mer psykisk hjälp för att bearbeta sin traumatiska krock?

Jag tycker att filmen var ganska oengagerade redan från start. Allt känns dystert och på något sätt överarbetat. Det känns som en typiskt "svår" film och jag känner vibbar från i mitt tycke den svåra genren Film Noir, både i stil och i avsaknaden av färg. The Brøken är inte svartvit, men den är dyster och grå. Avsaknaden av musik och ibland även ljud bidrar till den odramatiska effekten filmen gav mig. Storyn är inge vidare den heller, jag listade alldeles för fort ut vad som egentligen händer. Filmen är flummig och inte på ett bra sätt. Man får se tillbakablickar på händelser som inte betyder någonting för tittaren och det hoppar lite för vilt för att man ska orka vilja hänga med i svängarna. Det ger något av en "knarkfilmskänsla" utan att försöka ge det.

Det är riktigt snygga effekter de få stunder då man kan njuta av dem. Tyvärr är det alldeles för sällan. En enda gång kändes det som om det faktiskt hände någonting, som att filmen skulle kunna komma igång där, men inte då. Det gick över lika fort som det kom och lämnade mig lite perplex. Det är också ett minus att när filmen är slut så förstår man inte mycket mer än man gjorde 20 minuter in i den. Man kanske förstår vad som har hänt till en viss del, men man förstår absolut inte varför eller hur det skedde.

Betyget når inte högre än en 2:a på min lista

Martyrs är en fransk skräckfilm med inslag av både drama och extremfilm. Den är regisserad av Pascal Laugier och huvudrollsinnehavarna heter Morjana Alaoui och Mylène Jampanoï.

Lucie kommer som barn in till ett sjukhus. Hon är torterad och rädd och ganska knäckt. På sjukhuset hittar hon en enda vän, en enda som verkar tro på vad hon har blivit utsatt för. Det är Anna. 15 år senare ska Lucie hämnas på de som gjort henne illa och stilla sina inre demoner, Anna är den enda som vet om Lucies planer och tänker hjälpa henne komma undan. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig när det upptäcks att Anna egentligen tror att Lucie har hittat på sin tragiska barndom.

Första delen av filmen kan beskrivas som ganska typenlig skräck. Det är demoner och spöken som regerar tillsammans med kaskader av blod och grymma skjutvapen. Men efter ungefär 45 minuter går den över i något helt annat, något som bäst kan beskrivas som extrem tortyrfilm. Jag drog först mina paralleller till Hostel, med folk som njuter av att tortera. Men jag fick ändra uppfattning, det blev snarare något i stil med den gamla Cat-3-rullen Guinea Pig. Tortyr för ett syfte. I den nämnda japanska filmen för att se hur mycket en människa tål, här för ett annat syfte med kanske lite djupare mening. I vilket fall som helst så är det experiment det handlar om, grymma sådana.

Filmen är mycket skrämmande för den som ser "bakom det visuella". Se meningen och budskapet som ligger bakom blodet och det blir genast mycket mer otäckt. Återigen en parallell till Hostel där jag reagerade med samma rädsla och skräck för människor som jag gjorde när jag såg Martyrs.

Skådespelarna är otroligt bra, jag såg varenda tanke de tänkte, kände varenda känsla de förmedlade. De berörde mig. Även effekterna är otroliga, sminket är fruktansvärt snyggt och hade jag drömt mardrömmar om skräckfilmer så hade jag definitivt återupplevt en del "monster" och scener ur den här filmen. Nu hade jag min mardröm under tiden jag såg den istället, mina känslor växlade hela tiden; från äckel till sorg, förtvivlan till förundran, tvivel till smärta och från skadeglädje till ilska....i princip hela känslospektrat löpte genom mig.Den starkaste känslan var nog smärta dock. Det gjorde fysiskt ont att se filmen. Men på ett bra sätt.

Jag tror filmen kanske hade nått upp till en svag 5:a i betyg om det inte vore för att den mot slutet blir fruktansvärt långdragen i tortyrscenerna. Jag förstår meningen med att visa hur länge det pågick och hur en människa bryts ned, men att visa det under så lång tid gör så att man som tittare tappar något av den starka känslan i just tortyren tyvärr. Och därför räcker betyget bara till en svag 4 av 5 möjliga

The Uninvited är en amerikansk re-make av den sydkoreanska filmen A Tale of Two Sisters. Re-maken är regisserad av bröderna Charles och Thomas Guard och de stora rollerna spelas av Emily Browning, Arielle Kebbel, David Strathairn och Elisabeth Banks.

Anna har en lång tid vårdats på mentalsjukhus, anledningen är att hon bevittnade sin mors död och sedan försökte ta sitt eget liv. När hon äntligen får komma hem så har hennes pappa inlett ett förhållande med mammans tidigare personliga assistent. Annas syster Alex ogillar förhållandet lika mycket som Anna gör och tillsammans börjar de fundera ut hur de ska kunna bryta upp mellan pappan och nya kvinnan. De behöver inte fundera länge, redan första natten i huset väcks Anna av ett spöke som varnar för styvmamman och Anna och Alex börjar lista ut hur det egentligen låg till med moderns grymma död.

Jag älskar originalet till den här filmen, det är en av de bästa i typisk asiatisk mystik och krypande känsla. Därför ville jag verkligen tycka illa om den här nyinspelningen, jag ville att den skulle gå att håna på samma sätt som jag hånat "skräcken" i nya The Grudge och The Eye m.fl. men det går faktiskt inte. Det kan bero på att storyn i originalet till denna film är otroligt bra och genomtänkt, då är det kanske svårt att misslyckas med en re-make.

Filmen är oväntat bra, den har tagit det bästa från originalet och skapat nånting eget med det. Däremot inte sagt att jag inte ogillar den typiska "amerikaniseringen" av skräckmomenten och effekterna. Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, speciellt Banks som spelar styvmamman. Jag saknar den krypande känslan från originalet och mystiken och det oförståeliga. Amerikanarna ska alltid övertydliga allting, de förklarar det som var meningen att vara oförklarligt från början och visar upp det som var osynliga spöken i originalfilmen.

Effekterna är ganska övertygande, det var inte många gånger som jag retade mig på kasst CGI och det ska filmen ha plus för.  The Uninvited är mer skräck i jämförelse med sitt rysande original som är mer av ett spök-drama. Och allt som allt så ger jag filmen till slut (efter mycket övervägning) en 3:a i betyg

Splinter är en rysare/skräckfilm från USA, regisserad av Toby Wilkins och vars stora roller spelas av Shea Whigham, Paulo Costanzo och Jill Wagner.

Filmen handlar om det helylleamerikanska paret Polly och Seth som under en resa genom landet råkar på busen Dennis och hans stenade flickvän Lacey som tar dem och bilen som gisslan. När de stannar på en bensinmack ute i ödemarken upptäcker de att kassakillen inte riktigt är som han borde vara, han är full av benbrott och stickor och är inte vidare snäll.

Jag tyckte att trailern till filmen var riktigt lovande, såg ut att vara en skönt oseriös film med inslag av svart humor. Tyvärr visade det sig vara annorlunda. Storyn är lite rolig om än mycket banal, men jag gillar att man inte får någon som helst förklaring till vad det är som är "monstret" och varför det finns där överhuvudtaget.
Det ligger en riktig lågbudgetkänsla över filmen trots att skådespelarna inte är nya inom branschen. Det betyder dock inte att de är lysande, de är ganska trista faktiskt och inte riktigt övertygande, även om de lätt faller in i sina stereotyper som den mesiga biologen, den tuffa tjejen och den hårda killen som egentligen är ganska mjuk på insidan. Just detta stör mig en del, då jag tycker det är alldeles för uppenbart och Hollywood-aktigt. Jag irriterade mig också en hel del på huvudrollernas otroligt ologiska tänkande.
Stundtals är effekterna i filmen riktigt bra, men tyvärr så är de lika ofta ganska usla. Jag fick en känsla av gamla Addams Family ibland och det är inte direkt positivt i en film från senare 2000-tal.
På plussidan ligger för mig att det var en hel del slafs och gore i filmen och ibland var den till och med ganska otrevlig att se på. Speciellt om man som jag avskyr benbrott.

Även om Splinter inte ska vara en skräck-komedi så är den ganska skrattretande i sina stunder. Slutbetyget når en 2 av 5 för att det ändå är ett visst mått av underhållning.