moviemania

The Deaths of Ian Stone är en brittisk/amerikans skräckfilm som är regisserad av den italienske regissören Dario Piana. Huvudrollen spelas av Mike Vogel, som också spelar i Cloverfield. Två större biroller spelas av Christina Cole, känd som huvudrollen i den brittiska serien Hex, och Jaime Murray från bland annat serien Dexter.

 

 

Ian är inte som andra. Varje dag vaknar han upp i ett nytt liv, eftersom han varje dag blir brutalt mördad...om och om igen, av mystiska figurer i skuggorna.

 

Det är lite svårt att förklara den här filmen, eftersom vad man än säger gärna tenderar att man säger för mycket. Så jag ska försöka förklara vad jag tycker utan att avslöja för mycket om filmen.

 

Det är andra gången jag ser den, första gången var året den kom ut och jag minns att jag inte var imponerad, men jag mindes inte riktigt hur själva filmen var. Så jag gav den andra chans. Och jag är fortfarande inte imponerad av filmen.

 

Handlingen är ganska komplex om man går in på djupet, men på något sätt så känns den ytlig och alldeles för förhastad i visuell form. Jag tror att det bristfälliga skådespeleriet och de alltför snabba klippen gör att jag blir oengagerad i filmen och vad som händer på skärmen, flera gånger kom jag på mig själv med att kolla Facebook via mobilen även i de mer actionbetonade scenerna.
Det är egentligen inga dåliga skådespelare, det är bara det att de känns inte alls äkta och trovärdiga i sina roller. Eller så är det att allt händer så fort och det skiftas dimensioner så ofta att man aldrig har en chans att lära känna karaktärerna, vilket gör dem ganska ointressanta.

 

Jag tycker ändå att det är en intressant idé till en film och jag skulle önska att det fanns en bok som manuset är skapat efter, för jag gillar som sagt var grundtanken till storyn. Men som sagt var så går det för fort fram i filmen och man hänger inte riktigt med i alla svängar. I bokform skulle man få uppleva mer och kunna ta mer tid på sig.

 

Just grundidén till manuset plus en del ganska snygga scener räddar filmen från en total flopp och tar den till betyget en svag 2 av 5 möjliga.

They Wait är en Kanadensisk rysare, regisserad av Ernie Barbarash, som tidigare regisserat den tredje filmen i Cube -serien; Cube Zero. Huvudrollen gestaltas av Jaime King och i en biroll ser vi Pei-Pei Cheng.

 

 

Sarah, hennes kinesiske make och deras son Sam har bott i Shanghai i flera år men har nyligen flyttat tillbaka till Chinatown i Vancouver. Snart börjar Sam se spöken och det visar sig ha koppling med festivalen Chinese Ghost Month som pågår i staden. Sam drar in sin mamma i spökerierna och snart börjar en otäck historia nystas upp.

 

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig av den här filmen, men jag gillar asiatiska skräckfilmer och jag gillar spökfilmer. Och det här är ju en spökfilm och majoriteten av människorna är asiatiska, även om det för mesta pratas engelska. Ändå var inte intresset på topp när jag satte på filmen.

 

Saker och ting börjar hända ganska fort i filmen, så kusligheten sitter snart på plats. Även jag, som vanligtvis är svårskrämd, skvatt till ganska ordentligt i en tidig scen, och efter det så ökade mitt intresse märkbart. Det är inte helt och hållet den kusliga stämning som brukar genomsyra asiatiska skräckisar som dominerar i filmen, men visst finns det inslag av det. Jag tror att de kulturella skillnaderna mellan vår typiska västvärld och deras typiska östvärld och den krock som skapas mellan dessa gör att det skapas en mystisk atmosfär.

 

Skådespelarna gör ett riktigt bra arbete, där har jag ingenting att klaga på, trots att man kanske kan uppfatta vissa kinesiska karaktärer som lite stela. Men vad jag har sett av asiatiska filmer så verkar i princip alla karaktärer vara något stela jämfört med västerländska bra skådespelare.
När det kommer till storyn så tyckte jag ganska tidigt att jag kände igen en del. Och ungefär halvvägs in så kom jag på vad det var för annan film jag drog paralleller till, nämligen den omtalade Insidious. Mycket påminner faktiskt om den historien och jag funderar faktiskt på om inte skaparna av Insidious har hittat influenser i den här filmen.

 

Allt som allt så är det en bra film, men inte fantastisk. En stark 3:a är den värd i mina ögon.

The Countess är en fransk/amerikansk dramathriller. Filmen är skriven och regisserad av Julie Delpy som också spelar huvudrollen.

 

 

Erzébet Bathory anses vara världens mest kända kvinnliga massmördare och dessutom en kvinnlig vampyr. Myter om hur hon tömde jungfrur på blod i försök att återfå sin ungdomliga skönhet är berättade världen över. Filmen handlar om varför hennes blodtörst startade och hur hon gick till väga.

 

Även jag har hört om Bathory tidigare och läst en del om henne, men egentligen aldrig sett en film som skildrar henne som något annat än ett monster. Och för att vara ärlig så har de flesta böcker också porträtterat henne som en ond och samvetslös kvinna. Därför var jag nyfiken på den här filmen som skulle belysa Erzébet ur ett annat ljus.

 

En del kallar filmen för en skräckfilm, men det är det inte. Istället är det till största del en dramafilm som i två tredjedelar av tiden handlar om Bathorys liv innan hon startade sin mordiska bana. Hennes ensamhet, hennes rykte som en kall kvinna som inte kan älska, hur hon faktiskt finner kärleken och hur hon förlorar den igen. Och trots att jag hade förberett mig på en blodig berättelse så blev jag inte besviken av det relativt långsamma tempot och fokuseringen på annat i filmen. Tvärtom tyckte jag faktiskt att det var intressant.

 

Delpy spelar sin roll mycket bra, hon är kylig utåt men de glimtarna av den levande människan inuti henne lyser fram på ett trovärdigt och ömkande sätt och man förstår att det inte var lätt att vara grevinna och dessutom änka i slutet av 1500-talet. Hennes eviga kärlek som spelas av Daniel Brühl, som vi känner igen från Inglorious Basterds, är ganska intetsägande i sin roll, men hjälper ändå till att föra historien framåt.

 

Om jag inte hade det tidigare så fick filmen mig att få insikt i att Erzébet Bathorys liv inte enbart kantades av död och mordiska ritualer, utan det innehöll mycket tragik och fick mig att känna sympati med den ensamme grevinnan som tror att det är hennes ålder och falnande ungdom som får kärleken att slinka ur hennes händer gång på gång. De blodiga scener som återfinns i filmen är väldigt välgjorda och obehagliga, vilket får den tragiska romantiken som är i fokus att svartna i kanterna och göra filmen till något som är långt ifrån en sentimental och kärleksdrypande film. Framåt slutet finns det riktigt otrevliga scener som inte är något för den som inte kan se blod ens på film.

 

Jag kan dessvärre inte ge filmen ett högre betyg, då jag hade hoppats på att det skulle handla lite mer om Bathorys blodtörst. Ibland blir filmen lite stel och svår att sympatisera med, men det kanske beror på det stela 1500-talets adelsgestaltning. Någon dålig film är det däremot inte, så 3 av 5 blir mitt betyg.