moviemania

The Wrestler är en amerikansk dramafilm regisserad av Darren Aronofsky och med Mickey Rourke och Marisa Tomei i huvudrollerna.

Filmen handlar om en av 80-talets stora wrestlinghjältar; Randy "the Ram" Robinson och hans liv som föredetting. Randy bor numera i en trailerpark, har inga vänner och går så få matcher att han måste hitta ett jobb vid sidan av.

Fokus i filmen är på nedbrytningen av Randys liv och hur hans tragiska vardag ser ut när ingen bryr sig värst mycket om honom längre. Meningen är väl att man ska känna sympati med honom och tycka att det är en katastrof hur en före detta stjärna tvingas leva, men för mig infann sig aldrig den känslan. Jag tyckte han var tragisk, ja, men inte att det var synd om honom. Han skapade sitt eget liv och levde enbart för att vara känd. Nu får han ta konsekvenserna. Och konsekvenserna är inte vidare jobbiga egentligen heller satta i perspektiv på livet.

Jag tyckte filmen var mycket långtråkig, jag väntade hela tiden på att det skulle hända någonting oförhappandes, eller någonting överhuvudtaget. Men tji fick jag, det hände vare sig något spektakulärt eller ens måttligt intressant. Jag tycker om dramafilmer, men det är dramafilmer med en mening, filmer som berör, filmer som gör ont att se som jag tycker om. Inte 110 minuter segt och långdraget dravel utan direkt mening. För att inte tala om det abrupta slutet.

Det som räddar filmen från totalt katastrof i mina ögon är att musiken (gamla godingar från 80-talet) och skådespeleriet är riktigt bra. Marisa Tomei gör en okej insats och Mickey Rourke är ganska fantastisk, kanske det bror på att det finns vissa skarpa paralleller med hans eget liv. Men bådas prestationer övergläns faktiskt av Evan Rachel Wood som spelar Randys dotter. Hon är inte med mycket i filmen, men när hon är med så tar hon över rutan totalt.

The Wrestler kanske inte är en dålig film, men det är heller ingen vidare bra film. Onödig skulle jag nog vilja kalla den, även om det verkar som om den satte fart på Rourkes skådespelarkarriär igen. Jag ger filmen 2 av 5 möjliga poäng.

Twilight är en dramafilm från USA med inslag av fantasy och rysare i. För regin står Catherine Hardwicke och i huvudrollerna ser vi Kristen Stewart, Robert Pattinson och Billy Burke.

Filmen startar med att Bella, 17 år, flyttar till sin pappa i den lilla staden Forks. I skolan stöter hon på Edward, en otroligt vacker kille som fascinerar henne. Snart upptäcker Bella att Edward inte är som andra, han är nämligen vampyr.

Jag har läst boken av Stephenie Meyer och förälskade mig i den. Idén om "vegetarianvampyrer" och försöken att smälta in i mänskligheten fascinerade mig och jag gillade det något odramatiska upplägget i boken. När jag fick veta att filmen som jag hade ratat i nästan ett år var baserad på den boken så var jag ju tvungen att se den ändå.

Och jag är ganska kluven. Jag tycker skådespelarna i filmen är ganska dåliga. De klarar inte att förmedla de uttryck som förväntas av dem. Och de ser definitivt inte ut som de beskrivs i boken. Mest besviken blev jag på Edward, han beskrivs som eteriskt skön i boken och jag måste erkänna att jag anser honom i filmen vara ganska....ful...Inte för att de egentligen har med själva filmen att göra, det handlar mer om besvikelsen bok till film.

Men annars har de på två timmar lyckats få med det som är vesäntligt i boken. Jag kände inte att jag saknade någonting egentligen. Möjligtvis att det går lite för fort i händelserna som driver filmen framåt, men absolut ingenting som jag mådde dåligt över.

Det som jag mådde dåligt över var de ganska usla effekterna. När vampyrerna "flyger" eller "hoppar" så ser man nästan den sele de hänger i. Hela kroppsspråket utrålar "fastbunden och hängande". Jag vet inte hur man ska förklara det bättre, har man sett hur det ser ut innan redigering så förstår man. Även den glittrande huden (i boken skimrar han väl mer? Även om jag tyckte det var småtöntigt redan i bokform) förstörde lite känsla. Det var dåligt. För att inte prata om springandet i skogen, klättrandet i träden och basebollspelandet. Sådant är nog för svårt att överföra från skrift till rörliga bilder än så länge. Själva kärlekshistorien i filmen känns krystad och är svår att tro på, men dt är nog skådespelarnas fel.

Nej, det blir tyvärr inte bättre än en stark 2:a i betyg, äben om boken får en 4:a

Låt Den Rätte Komma In är en svensk drama/rysare, där tonvikten ligger på drama, regisserad av Tomas Alfredson som även regisserat filmer som Torsk på Tallin och Fyra Nyanser av Brunt. Huvudrollerna gestaltas av Kåre Hedebrant och Lina Leandersson och i andra betydande roller ser vi Per Ragnar och Ika Nord

I den lilla orten Blackeberg i början av 80-talet bor Oskar, en mobbad 12-åring. På kvällarna drömmer han om att få hämnas på sina plågoandar. En kväll flyttar det in en flicka och en gubbe i samma hus, en flicka som inte verkar frysa, som löser Rubiks Kub på en dag, som inte kan vara hans vän....Det är Eli och hon är vampyr...

Jag har svårt att uttrycka mig rätt om den här filmen. Till en del så ogillar jag den skarpt eftersom boken är min favorit, alla kategorier och det är otroligt mycket som är borttaget i filmatiseringen. Även om det är John Ajvide Lindqvist (författaren till boken) som har skrivit manuset så blir det någonting helt annorlunda än boken. Boken är näst intill renodlad skräck, med en touch av kärlek. Filmen är raka motsatsen. Speciellt två aspekter ur boken saknar jag, det är enligt mig mycket bärande för handlingen. Det är hela pedofilhistorien (som i stort sett hela boken bygger på) och historien om Tommy, den äldre killen som har problem.
När jag gick till biografen så förväntade jag mig att se skräck. Speciellt med tanke på trailern man fick se, det var bara skräckelement. Men sedan visar det sig att det man får se i trailern i princip är det enda "skräckiga" i hela filmen. En del saker är dessutom mycket onödiga att ha med i filmen eftersom man helt kapat förklaringarna. Som när Oskar ser Eli naken och hon är helt slät nedtill med bara ett stort ärr. Helt onödigt, man får aldrig någon förklaring till varför hon ser ut så, det får man i boken. Med råge.

Men, som ni ser på mitt betyg så är jag inte helt missnöjd med filmen heller. Första gången jag såg den var jag det, då var jag nästan deprimerad (obs. överdrift) över att filmen tappar så mycket gentemot boken. Men nu efter andra tittningen så kan jag uppskatta det som är bra på ett annat vis. Nu var jag förberedd på att det inte skulle vara som i boken. Och för de som inte läst boken alls måste filmen vara en orgasmisk upplevelse för filmfantaster. Fotot är fruktansvärt snyggt och miljöerna så otroligt vackra och autentiska.  Kåre Hedebrant är något tafatt som Oskar och ibland ser han rent av efterbliven ut, men han gör ändå ett helt okej jobb. Och som jag nämnt förut så brukar de flesta dialoger i svenskt skådespeleri vara lite krystade, det gäller även dialogerna i den här filmen. Den som utmärker sig mest är Lina Leandersson som spelar Eli, det gör hon med bravur. Synd bara att hon är dubbad, då Alfredsson inte tyckte att hennes riktiga röst passade som Eli. Det är dock inget man märker av i filmen.
Hade jag inte läst boken så hade nog filmen hamnat högre i betyg. Och jag vill påpeka igen: Det här är ingen skräckfilm, knappt ens en rysare. Mest är det en kärlekshistoria mellan ett barn och en vampyr.

Filmen får 4 av 5 från mig

Återigen har det varit lite filmtorka i mitt hem, men nu har jag sett Slumdog Millionaire, en brittisk film som utspelar sig i Indien. Regissören är ingen annan än Danny Boyle, mannen som gav oss filmer som 28 Days Later, The Beach och mästerverket Trainspotting. Huvudrollerna i filmen gestaltas av brittiske Dev Patel och indiska Freida Pinto

Jamal är en fattig föräldralös 18-åring som bor i slummen i Mumbai (Bombay). Han har lyckats få sitta i heta stolen indiens "vem vill bli miljonär" och har tagit sig nästan ända fram till det största priset på 20 miljoner rupier. Där tar programmet paus och Jamal blir arresterad för misstankar om fusk. Genom tortyr försöker de få fram hur han, en obetydlig kille från slummen, kan svaren på alla frågor som ställts. Jamal börjar berätta, fråga för fråga, hur han genom sin uppväxt har trillat över svaren.

Slumdog Millionaire var årets storvinsttagare på Oscarsgalan. Hela åtta Oscars lyckades den kamma hem, dessutom vann den en hel del priser på Golden Globe-galan. Och jag tycker att filmen är bra, men absolut inte så bra som den har framställts. När en film vinner pris efter pris så förväntar mig åtminstone jag en exceptionell film, en banbrytande och extraordinär film. Så jag hade nog lite för stora förväntningar. Jag kan inte kalla filmen för besvikelse eftersom den är obestridligt bra, men ändå...jag hade väntat mig mer.

Karaktärerna är trovärdiga och skådespelarna gör bra ifrån sig. Miljöerna är autentiska och känslan finns där. Vissa dialoger känns något krystade och ibland blir jag irriterad på att de indiska människorna talar engelska sinsemellan. Storyn fungerar, även om jag kände att det var ganska förutsägbart. Dessuton kände jag nog inte den empati det är meningen att man ska känna med Jamal och hans bror Salim hela tiden. Antagligen för att jag har sett värre lidande och för att jag visste att det skulle gå väl med Jamal hur än hans barndom såg ut.

Till syvende och sist så känner jag att det skulle ha varit en annorlunda film som vann alla de priser som den här vann. Det är fullt möjligt att ingen annan nominerad vad bättre, men jag har svårt att tro att detta faktiskt var 2008 års absolut bästa film. Den är inte nyskapande och inte överraskande och bringar ingenting nytt till filmindustrin (som en del av Boyle's tidigare filmer gjort). Jag har sett det förut, i en annan tappning.

Filmen får en stark 3:a i betyg av mig, vore det inte för att slutet är alldeles för puttinuttigt och Hollywood-aktigt så hade den kanske räckt upp till en 4:a.

Blindness är en amerikansk/brasiliansk drama/thriller som är regisserad av Fernando Meirelles. Många kända ansikten dyker upp i filmen, bland annat Julianne Moore, Mark Ruffalo och Danny Glover.

En man i en bil förlorar plötsligt synen och allt blir vitt. Efter att ha fått hjälp hem och till doktorn så upptäcks det att blindheten smittar och snart blir allt fler drabbade av "den vita blindheten". Endast en kvinna verkar vara immun mot viruset, det är ögonläkarens hustru. Men för att få följa med sin man i den karantän som alla smittade sätts i så spelar hon blind. Allt fler drabbade låses in i karantänen och snart är det mer av en maktkamp än ren överlevnad som regerar inom fängelsets murar.

För att beskriva filmen med en enda mening så är det nog närmast en zombiefilm, fast med blinda som de infekterade. De rör sig ungefär likadant och går till slut bärsärk för sin egen överlevnad.

Karantänen är byggt som ett fängelse med militärstyrkor som ser till så att inga infekterade slipper ut och de blinda har ingen med syn som kan hjälpa dem med navigering och andra bestyr utom ögonläkarens fru, men hon avslöjar inte att hon är annorlunda. I stället hjälper hon de drabbade så gott det går. Efter en stund så började jag fundera på varför hon, som är immun och kanske den enda på planeten som bär på botemedlet inom sig, inte erkänner för vakterna att hon faktiskt är odrabbad och kan hjälpa dem. Men när man ser hur allt bara faller samman runt henne och hur hon kämpar för sin avdelnings medmänniskor och framför allt sin makes överlevnad så får man ändå en viss förståelse för varför hon handlar som hon gör.

Måhända är filmen stundtals långsam och oengagerande i just agerandet och handlingen, men jag tycker det uppvägs ganska bra av fokuseringen på dekadensen, den fruktansvärda miljön och den grymma kampen om både makt och överlevnad. Här bjuds på blod, avskrädeshögar, nakna kroppar i svält, kalla betongmurar och förnedring av värsta sort. Men även hopp, kärlek, förlåtande, vänskap och respekt. Moore spelar riktigt bra, speciellt i hennes mindre starka scener och de flesta andra gör också sin del övertygande nog. Jag tyckte filmen var grym och vacker i vad som ändå måste kallas sin enkelhet.

Jag ger den en stark 3:a i betyg

Firecracker är en amerikansk film som är svår att sätta i ett visst fack då den innehåller spår av drama/mystery/thriller. Men jag anser att dramat överskuggar resten och lägger den därför i kategorin drama. Filmen är regisserad av Steve Balderson och innehåller skådespelare som Karen Black, Susan Traylor och sångaren och musikgeniet Mike Patton.

Filmen handlar om en familj i Kansas, en mamma, två söner och en dement pappa som har svårigheter i livet. En karneval kommer till stan och efter att sönerna besökt den så ändras deras liv drastiskt.

Huvudfokuseringen i filmen ligger på denna familj. Det är en film om dysfunktionella och depraverade personer, om tragik i hemmet och om att fly verkligheten. Regissören, som även är manusförfattare, fick idén från ett mord på 50-talet och skapade en surrealistisk halvsaga om det.
Halva filmen är i svart-vitt och skildrar den tragiska delen, delen som bygger på mordet. Andra halvan är i technicolor, antagligen för att få tittarna att förstå att det är lite utanför ramarna. Det skapar precis den effekt som Balderson hoppades. Det är ganska vackert utformat och bygger upp en del känslor inombords.

Det som är tragiskt och jobbigt är verkligen mycket starkt och gör ganska ont att bevittna. Just de stunderna är mycket känsliga och de stunder då också skådespeleriet verkligen lever ut och levererar. Annars är just agerandet lite lamt genom filmen. Karen Black gör en okej rolltolkning, eller rolltolkningar kanske man ska säga och jag måste medge att Mike Patton är nästan lika mycket geni på duken som i studion. Det förvånar mig att han inte medverkat i fler filmer, han har riktig potential. Men utöver de två så är skådespeleriet mycket mediokert och lämnar en del att önska.

Det var så svårt att sätta ett rättvist betyg på den här filmen. Stundtals är den nämligen mycket tråkig och händelselös och man kastas ganska bryskt mellan olika händelser och hänger inte alltid med i svängarna. Andra stunder är den riktigt vacker och så grym att det tar andan ur en. Vissa delar är till och med oförklarliga, och inte på det positiva sättet, utan man undrar varför det har kastats in i filmen när det egentligen inte har med någonting att göra.
Efter mycket rannsakning så får det bli ett medelbetyg. Där filmen är bra är den riktigt bra och utöver det så är den inte alls särskilt bra. Så betyget blir en slät 3:a efter mycket övervägande

Babel är en mångkulturell dramafilm, regisserad av den mycket omtalade mexikanaren Alejandro González Iñárritu. Babel är den tredje filmen i en sammanhållen men fristående serie. De övriga filmerna med samma tema är Amores Perros och 21 Grams. De kända ansikten som syns i filmen är Brad Pitt och Cate Blanchett, men de är bara huvudpersoner i en liten del av historierna som berättas.

Filmen utspelar sig i fyra olika länder; USA, Mexico, Marocko och Japan. Det handlar om fyra olika livsöden, så långt ifrån varandra som det är möjligt men som ändå knyts ihop av olika händelseförlopp. Det handlar om amerikanska Richard och Susan vars äktenskap knakar när de är på semester i Marocko. Det handlar om två marockanska barn som ska vakta sin familjs getter med ett gevär. Det handlar om en mexikansk kvinna som arbetar som hemhjälp i USA som vill närvara vid sin sons bröllop i Mexiko. Det handlar om en japansk döv flicka som längtar efter att någon verkligen ska se henne och älska henne.

I bibeln finns en berättelse om hybris. Berättelsen utspelar sig i staden Babel, där människorna försökte bygga ett torn så hög att det nådde ända upp till himlen. Människorna ville se den Gud som regerade och kanske tillåtas att vara på samma nivå. Som straff för det högmod människorna visar så skapade Gud olika språk åt människorna, så att de inte längre kunde förstå varandra. Och det är just det som filmen vill förmedla. Språkbarriärer som är näst intill oöverkomliga och de konsekvenser som bildas därav.
På något sätt drog jag paralleller till en mening ur filmen The Butterfly Effect: "En fjärils vingslag i Kina kan starta en orkan i Amazonas". I den här filmen så stämmer det så bra. En god gärning från en japansk man startar en kedjereaktion med tragisk utgång för flera olika personer. Det visar hur sällan det är ondska som ligger bakom de sorger och omvälvande förändringar som sker i våra liv. Oftast handlar det om brist på kommunikation och självklart olika kulturella barriärer.

Verkligen alla skådespelare gör bra ifrån sig i filmen. Allt känns mycket autentiskt och levande och man lever sig ganska lätt in i allas roller. Miljöerna är grymma och fotot fantastiskt.

Det som sänker mitt betyg en aning är att det är meningen att det ska vara en tragisk film. Och visst är den sorglig och emotionell, men i slutet så saknade jag något. Och detta något var ännu mer tragik. Jag anser att ska man göra en tragisk film så ska den ha tragisk utgång också, åtminstone snäppet mer än vad den levererade.
Förutom det så älskade jag filmen, den är stark och förmedlar starka budskap.
Det blir en svag 4 i betyg

 

Dagens film är About a Boy, en dramakomedi från 2002 som är baserad på en bok av Nick Hornby. Filmen är regisserad av Chris & Paul Weitz och innehåller skådespelare som Hugh Grant och Toni Colette.


I stort sett handlar den om Will, en 38-årig slacker som är besatt av att ragga kvinnor på olika sätt. Han får för sig att singelmammor är perfekta att ragga upp och går därför med i en grupp för ensamstående föräldrar. Via en kvinna där träffar han Marcus, en 12-årig pojke vars mamma lider av depression och är suicidal. Marcus själv är mobbad och ensam och klänger sig fast vid Will som en igel, något inte Will hade räknat med eller velat direkt.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här filmen, då alla jag känner som sett har lovprisat den till tusen. Jag har tidigare inte varit intresserad alls av att se den, men när någon sa till mig senast igår att den är jättebra så tog jag och såg den idag ändå. Och även om den inte var usel så tycker jag att jag kunde ha spenderat den tiden till något mer produktivt. Jag hyser stark aversion mot Hugh Grant som skådespelare över huvud taget, hela hans "jag är klantig, obekväm och besvärad men ändå ganska charmig" -stil är ingenting som jag gillar. Och eftersom han i ca 98% av sina filmer spelar en sådan roll så undviker jag dem oftast.

Filmen i sig har sina söta stunder, men det mesta är fruktansvärt kliché, känns som om jag sett det fyrtioelva gånger tidigare och inte varit imponerad av det då heller. Den enda gången jag drog på munnen i den här så kallade "dramakomedin" var när Marcus kastar en limpa nyttigt bröd på en and, så den dör med rumpan upp i vattnet. Jag antar att meningen är att filmen ska vara gripande, men vill man se gripande filmer finns det så många andra jag kan rekommendera. Värt att kommentera dock är att Nicholas Hoult som spelar Marcus gör en riktigt övertygande roll som en bohemisk, annorlunda, förbannad och utmobbad 12-åring. Toni Colette är alltid bra, men får inte alltför mycket plats i About a Boy.

+ Toni Colette
+ Nicholas Hoult

- Hugh Grants uttjatade karaktär
- Inte en skymt av nyskapande
- Stundtals långtråkig
- Mycket klichéartad

Slutsats: Betyg 2 av 5