Män Som Hatar Kvinnor (2009)


Män Som Hatar Kvinnor är en svensk thriller baserad på bästsäljaren av Stieg Larsson. Filmen är regisserad av Niels Arden Oplev och huvudrollerna står Noomi Rapace och Michael Nyqvist för



Mikael Blomqvist är en journalist med förflutet som detektiv. När han tar en paus från tidningen Millenium så får han ett uppdrag av Henrik Vanger, en av landets främsta industriledare, att ta reda på vad som hände med hans släkting Harriet på 60-talet. Mikael börjar nysta upp historien och upptäcker att en lång rad olösta mordfall leder fram till något som ingen hade kunnat förutspå. På vägen så får han hjälp av Lisbeth Salander, Sveriges mest talangfulla hacker.

Den här filmen är otroligt hypad, precis som böckerna är. Tyvärr tycker jag inte att den lever upp till sitt rykte, det är en typisk svensk polisthriller, skillnaden är att det är en före detta detektiv och en uppnosig rebell som löser fallet istället för en poliskommissarie. Möjligen är det som folk anser vara något speciellt det faktum att Sveriges mest talangfulla hacker är en ung kvinna som är piercad, tatuerad och svartsminkad. Dessutom otrevlig, halvgalen och översexuell. Det är kanske ingenting som man förväntar sig att se i en typisk svensk helyllefilm.

Storyn är bra, med en del svängningar och funderingar på vem den skyldige är och vad motivet kan vara. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb, Noomi Rapaceär okej, men inte mer. Jag förstår inte varför hon är så hyllad för den här rollen, för det är verkligen inget speciellt med rollprestationen. Då gör hennes motspelare Michael Nyqvist ett bättre jobb i mitt tycke, trots hans tillbakadragna och ibland småtråkiga roll så levererar han bäst. Även om han har mycket konkurrens, för hela arsenalen av den svenska skådespelareliten har nämligen fått platser i filmen.

Jag har inte läst böckerna och ska jag vara ärlig så fick inte filmen mig att bli sugen heller. Det är samma klass som vilken Beck eller Wallander-film som helst, men det är inget extraordinärt med just den här thrillern. Därför får den betyget 3 av 5

Horsemen (2009)


Horsemen
är en amerikansk thriller som är regisserad av allas vår egen Jonas Åkerlund. I huvudrollen ser vi Dennis Quaid och i andra mindre roller finns Patrick Fugit och Ziyi Zhang


Aidan är änkling med två söner. Han arbetar som kriminalare och trillar på vad som verkar vara mord utförda av en seriemördare. Efter lite utforskning av mordplatserna upptäcker han att morden har biblisk betydelse och han börjar förstå att det inte är en enda människas jobb.

Jag hade aldrig hört talas om filmen när jag trillade över den av en slump. Bilderna från filmen verkade mycket lovande så jag såg den. Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Grundstoryn är mycket bra i filmen, det är en intressant tolkning av apokalypsen, apokalypsens ryttare och uppenbarelsen i nutida tappning. Man kan inte låta bli att dra ganska skarpa paralleller till Se7en då båda filmerna är ganska magstarka skildringar av seriemördare med biblisk mening i sina mord, men det är egentligen inte alls samma film och därför borde det inte få påverka omdömet hos den som ser filmen.

Skådespeleriet är riktigt trovärdigt på sina håll, de tre som jag nämner som de största rollerna är rejält bra. Speciellt Ziyi Zhang gör sin roll kanon, det är nästan så man blir rädd för henne. Sminket är också mycket snyggt utfört, det är ganska grafiskt för att vara en kommersiell thriller, det fungerar för att understryka grymheten i morden men det är ganska magstarkt för de veka. Tanken bakom manuset är egentligen riktigt genialisk och ingenting som jag skulle ha kunnat komma på själv. Tyvärr tappade jag bort mig i handlingen ett par gånger och hängde inte riktigt med i vissa svängar. En del av händelserna och agerandet i dem förstod jag mig inte alls på och det störde mig. Jag tycker också att slutet blev en aning för lyckligt och amerikanskt för det mörker som filmen hade skapat i mitt huvud, det hade behövts lite mer desperation för att hålla nivån på den höga platå den tidigare stod på i min mening.

Men det är en bra film. Och därför får den en stark 3:a i betyg

Knowing (2009)


Knowing
är en amerikansk action/thriller/science-fiction, regisserad av Alex Proyas och med Nicolas Cage och Rose Byrne i huvudrollerna.



Professorn John's son kommer hem från skolan en dag med ett papper fulltecknat av siffror. De har öppnat en "tidskapsel" i skolan och varje barn har fått någonting som gjordes för 50 år sedan av en elev på den tiden. John hakar upp sig på siffrorna och börjar nysta upp den kod han hittar, han kommer fram till att numrena är datum som katastrofer har skett. Vad som är extra besynnerligt är att datumen har ägt rum under de 50 år som gått sedan de först skrevs...

Jag var halvengagerad i första delen av filmen, sysslade med annat under tiden eftersom jag hade hört att den skulle vara dålig. Men när det satte igång så fick jag lägga bort det andra jag gjorde och koncentrera mig mer på det som skedde på tv:n. Den är ganska seg i starten, men tempot trappas upp samtidigt som man börjar förstå att det här är ingen vanlig action/thriller, den har något mer än så. Den övernaturliga delen av filmen är intressant även om man inte förstår den fullt ut och man funderar mycket på upplösningen själv och kommer med olika förslag.

Effekterna är tyvärr ordentligt dåliga, det är mycket halvtaskigt CGI i de scener som ska vara lite extra häftiga. Det drar ned helheten en hel del. Nicolas Cage spelar sin ganska typiska halvförvirrade tafatta roll, men han gör den ju ganska bra. Lite synd att han har låst in sig på den sortens karaktär, men det fungerar. Även de övriga rollprestationerna är okej, ingen "wow-faktor", men fullt godkänt. Och det är väl ungefär vad helhetsintrycket av filmen är också med allt sammantaget. Bra manus, okej skådespeleri, kassa effekter = 3 av 5 i betyg

Night Train (2009)


Night Train är en amerikansk film som utspelar sig på ett tåg i Rumänien. Den är skriven och regisserad av Brian King och huvudrollerna gestaltas av Danny Glover, Steve Zahn och Leelee Sobieski



På ett nattåg genom Rumänien sitter Chloe och Peter när en man rusar in med andan i halsen och ett paket hållet hårt mellan händerna. Han verkar otroligt nervös och tar en näve lugnande tabletter och sköljer ned dem med vodka. När konduktören kommer för att ta betalt av den nypåstigne så upptäcker han att mannen är död av överdos. Peter öppnar nyfiket den dödes paket och hittar en mystisk låda, till synes full av diamanter, men den går inte att öppna. Konduktören, Chloe och Peter bestämmer sig för att dela på bytet och göra sig av med den döde mannen. Men det visar sig vara svårare än de hade tänkt sig...

Jag skulle tro att hela upplägget till filmen är baserat på dödssynden girighet. Och det är på ett ganska finurligt sätt. Filmen startar som vilken deckar/thriller som helst, men snart svänger den och blir mer av en rysare. Efter ett tag svänger den igen och blir till någonting övernaturligt som det inte finns svar på. Det är lite förvirrande emellanåt, men smart tänkt för den som orkar lägga ned sig i gåtorna som omger storyn.

Det är inte direkt nyskapande, man har sett det förut i portioner, men det är ett fungerande koncept. Lite klyschig ibland och lite tafflig när det gäller effekter och trovärdighet, men det är ett helt okej tidsfördriv. Det är ju bra skådespelare och speciellt Leelee Sobieski utmärker sig på ett ganska oväntat sätt. Ett litet minus hos mig blir att man aldrig får veta vad som egentligen hände och skedde med/i lådan.

Trots att man tycker att människorna kan bete sig ganska klantigt och inte tänka helt logiskt hela tiden så är det en okej film som blir 3 av 5 i betyg hos mig

Runaway Jury (2003)


Runaway Jury är en amerikansk drama/thriller baserad på John Grishams bestseller "The Runaway jury". Filmen är regisserad av Gary Fleder och är ganska fullproppad av kända ansikten i rollerna. Vi ser bland annat John Cusack, Rachel Weisz, Dustin Hoffman och Gene Hackman.



En kvinna som hastigt blivit änka efter skottlossning på hennes mans jobb ställer ett vapenföretag inför rätta. Det ligger otroligt mycket pengar i målet och folk med intresse i vapenföretaget försöker till varje pris se till så att "rätt" personer hamnar i juryn, men någon har nästlat sig in med andra avsikter.

Efter att jag sett filmen och kollade omdömen så blev jag mycket förvånad. De flesta prisar den till skyarna och vissa kallar den till och med den mest spännande rättegångsfilmen någonsin. Själv upplevde jag den som ganska långsam, lättuträknad och oengagerande. Skådespelarna är riktigt bra och absolut satta i roller som de briljerar i, men det räcker inte om storyn är tunn. Och jag tycker att den är det. Det tänder aldrig riktigt till, det rullar bara på utan någon gnista. Skillnaden vilka som är goda och onda målas upp så kraftigt och övertydligt vid flera tillfällen att det nästan blir löjligt.

För det första blev jag irriterad på hela målet, man kan väl inte anklaga ett vapentillverkarföretag för att ha vållat en mans död? Möjligtvis ställa individen som sålde ett vapen till en man utan licens inför rätta, men inte hela företaget.
För det andra så kände man mycket tidigt i filmen att det inte kommer bli någon större överraskning i utslaget från juryn, trots att det ibland verkade som om det kunde vända. Jag tvivlade i alla fall aldrig på hur det skulle sluta.
För det tredje så lades en del fokus på sådant som jag inte förstod varför det skulle ha någon mening i filmen alls.

Inte vidare spännande alltså. Men för att skådespelarna gör ett så bra jobb så får filmen ändå 2 av 5 i betyg

The Escapist (2008)


Nu har det varit dåligt med film ett tag igen, jag skyller på min nya hobby pärlplattor.
Nåväl, idag såg jag i alla fall The Escapist, en engelsk thriller regisserad av den inte alltför välkända Rupert Wyatt. I rollerna finns Brian Cox från bland annat Braveheart och The Bourne Identity, Joseph Fiennes från Shakespeare in Love och Goodbye Bafana och en av mina favoriter, Damian Lewis, känd från Dreamcatcher och serien Band of Brothers.


Filmen fokuserar på livstidsdömda Frank, som efter att ha avverkat 12 år på sitt straff får reda på att hans dotter farit illa på utsidan av fängelsets portar. Han bestämemr sig för att fly och få träffa sin dotter igen och tar hjälp av tre andra fångar, var och en med sin egna färdighet som flykten kräver. Men det uppstår hela tiden komplikationer som äventyrar Franks flyktförsök.

Till en början kände jag mig oengagerad i filmen, den hoppade mellan olika händelser och jag tror inte att jag riktigt hann följa med i svängarna. Men när jag fortsatte att ge den en chans så överraskade den mig. Det är en mycket smart film och allt är grymt autentiskt. Skådespeleriet är näst intill perfektion och miljöerna är precis så mycket engelska "värstingfängelser" som man kan föreställa sig. Stundtals blev jag riktigt upprörd över hur vakterna agerar och jag funderar på om det verkligen är så på riktigt.

Själva storyn är som sagt var lite hoppande, men när man får ihop det så fungerar det. Den är medryckande och emotionell, samtidigt är den brutal och rå. Och trots att man vet vad det är för människor som försöker fly från fängelset så känner man med dem och lider med dem. Och till slut knyts alla filmens delar ihop på ett sätt som jag absolut inte hade väntat mig. Det är tragiskt, vackert, lyckligt och gripande på samma gång.

The Escapist är för mig värd en 4 i betyg, mycket tack vare sammanfogningen av händelserna

Transsiberian (2008)


Transsiberian är en amerikansk/rysk thriller regisserad av Brad Anderson som tidigare har gjort mest serieavsnitt med något undantag. I rollistan ses Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley.

 
Filmen utspelar sig på tåget från Beijing till Moskva, Transsibiriska järnvägen. Roy och Jessie har arbetat i Kina och är på väg tillbaka till USA, väl i Ryssland så får de Carlos och Abby som kupégäster. De verkar nervösa av tanken på alla drogspanande poliskontroller på tågen och beter sig lite udda. Snart händer det saker som Roy och Jessie inte kunde drömma om.

För det första så måste jag påpeka att miljöerna är så otroligt vackra i filmen. Trots att 90% utspelar sig ombord på ett tåg så har de lyckats med att fånga med kalla, karga Ryssland totalt. Även själva tågen i sig, kupéerna, de anställda m.m. känns riktigt autentiska.

Skådespeleriet är också övertygande. Harrelson spelar en riktig tönt och det känns på något sätt uppfräschande att se honom i en såpass annorlunda roll. Han gör den med bravur, det måste jag medge. Det enda minuset jag har gällande skådespeleriet är nog tyvärr Kingsleys rollfigur, den känns inte riktigt där liksom, även om han har det perfekta utséendet och gör sin roll helt korrekt så är det någonting som saknas. Jag vet inte om det beror på att rollfiguren är otillfredsställande beskriven, eller om det bara är i min egen fantasi jag känner det.

Storyn i filmen känns lite väl tunn, logiska luckor poppar upp här och där och jag tror att det satsades lite för mycket pengar och promotion på en film som egentligen inte är mer än medelmåttig. Flera gånger blev jag irriterad över hur de tänkte och agerade i olika situationer.
Men jag måste medge att filmen artar sig på ett sätt som jag inte alls hade väntat mig. Och det känns ganska härligt att inte kunna förutsäga allt som ska hända.

Filmen är bra, men som sagt var medelmåttig och jag förnam inget direkt nyskapande och häftigt. Den får 3 av 5 i betyg av mig.


Lakeview Terrace (2008)


Lakeview Terrace är en amerikansk thriller med Samuel L. Jackson i huvudrollen. Filmen är regisserad av Neil LaBute som tidigare regisserat filmer som Nurse Betty och nyinspelningen av The Wicker Man med Nicolas Cage.



Chris och Lisa är ett gift par; han är vit, hon är svart, som flyttar till sitt första hus. Allt är frid och fröjd och lycka tills de upptäcker att deras närmaste granne är en pedantisk polis som ogillar äktenskap mellan hudfärger, och gör vad han kan för att driva dem till vansinne.

Jag hade inga större förväntningar när vi satte på filmen, jag hade bara sett en kort trailer där Samuel L. Jackson verkade vara korrumperad snut och inte såg så snäll ut. Men filmen var riktigt bra och inte riktigt som jag hade tänkt mig den. Det händer inte mycket alls under den första halvtimmen, men ändå vill man fortsätta se och man känner att det kommer att vara en bra film.
Man märker tidigt i filmen av polisens agg mot det unga paret och hans illa dolda rasism som bubblar under ytan. När man sedan märker hur han uppfostrar sina barn och hanterar sitt arbete så kan man inte låta bli att ogilla rollfiguren. Den känslan bara trappas upp under filmens gång och blir mer och mer påtaglig. Mot slutet så hatar man honom verkligen och tycker att han är en riktigt vidrig person, och det är precis de känslorna som filmen är tänkt att framkalla hos åskådaren. Jackson är fantastisk i rollen, han glider mellan att vara lismande och riktigt jävlig och spelar rent utsagt skitbra. Det är inte den klassiska rollen för honom som skådespelare, men han tar sig an utmaningen med bravur. Även de övriga skådespelarna gör sina roller övertygande.

Om jag ska säga något negativt (vilket jag måste med tanke på betyget) så är det att filmen kunde ha en gnutta mer innehåll, den kunde ha varit ännu elakare och ännu farligare. Och kanske ett kryddmått mer spänning. Det är inte direkt en fartfylld film, även om den är bra och river upp dammoln av känslor så känns det som om något saknas. En smula.

Men filmen ÄR bra och den får en mycket stark 3:a i betyg av mig

Wallander: Hemligheten (2006)


Wallander är en svensk deckarfilmserie baserad på Henning Mankells kriminalromaner. Serien innehåller skådespelare som Krister Henriksson, Johanna Sällström och Ola Rapace. Filmen Hemligheten är film nummer 13 i serien och är speciell eftersom det är både Rapace och Sällströms sista film. Rapace slutade och Johanna tog självmord kort efter att filmen hade släppts.



I den här specifika delen av serien så hittas en 9-årig pojke mördad och våldtagen och det startar en jakt på pedofilen och mördaren. Stefans mörka hemlighet börjar sippra ur hans hårda skal och Linda försöker hjälpa honom samtidigt som hon hamnar mitt i en pedofilhärva.

Det är två Wallanderfilmer som har berört mig och stuckit ut ur mängden och den typiska "okej"-filmserien. Den första var Mastermind, sen kom den här och berörde mig. Ämnet är mycket starkt och river upp känslostormar när man dras in i pedofilins värd, även om inga direkt brutala scener av övergrepp förekommer. Skådespelarna spelar så bra att man känner med dem och kan läsa deras smärta i ögonen, även om det egentligen är just...ja...skådespeleri.

Speciellt Ola Rapace gör en väldigt övertygande roll i filmen och man kan nästan ta på hans frustration och sorg och desperation. Anders Ahlbom som spelar infiltrerande polis är också bra som kall och manipulerande. Men det riktigt sorgliga med den här filmen är att det definitivt är Johanna Sällströms bästa rollprestation någonsin och så blev det hennes sista.

Jag ger filmen 4 av 5

Anamorph (2007)


Idag såg vi Anamorph, en thriller regisserad av Henry Miller som bjuder på en en del kända ansikten. Både Willem Dafoe, Scott Speedman, Clea DuVall och Peter Stormare har sina framträdanden.



Filmen går ut på att Dafoe's rollfigur (Stan), som är polis, för fem år sedan dödade en seriemördare, men i dagsläget börjar liknande mönster upprepa sig i nya mordfall. Stan börjar tro att det är en copycat som imiterar den tidigare mördaren och blir besatt av att lösa gåtan till varje pris.

Det låter som ett upplägg för vilken typisk thriller som helst, men egentligen är det inte det. Inte om man ser bakom det rent visuella. Titeln på filmen anspelar på en engelsk teknik inom tavelmålning och teckning, där man genom att se på bilden från en annan vinkel ser en helt annorlunda bild. Konceptet är bra, det är till och med riktigt bra, men tyvärr når inte själva filmen dit originalidén antagligen hade velat nå. Jag vet inte om det beror på att regissören ville för mycket eller något annat.

I vilket fall som helst så är det här definitivt ingen roll som borde ha gått till Dafoe. Han är en karismatisk och egen skådespelare och rollen han gör är långsam, gråbrun, trist och stel. Bara det gör att man inte uppskattar Anamorph som man kanske borde.  Även de övriga rollerna gör enligt mig ganska halvdassiga intryck.

Det känns som om filmen har alldeles för bråttom till slutet och uppgörelsen, som om man missar flera viktiga pusselbitar och inte hinner med att tänka själv. Vanligtvis så gillar jag filmer där allt inte är förklarbart, men jag vill gärna ha ett litet hum om vem som är vem och vad det är meningen att allt ska peka åt. Det fick jag inte av den här filmen.

+ Väldigt bra koncept till filmen
+ Riktigt snygga effekter/sminkningar och filter på vissa scener
+ Stundtals väldigt passande och karakteristiska miljöer

- Alldeles för tråkig roll för Dafoe att gestalta på ett trovärdigt sätt
- För mycket luckor i historien
- För bråttom för att komma till slutet
- Ganska odramatisk skildring och jag tappade intresset ofta

Betyg: En stark 2:a av 5 möjliga

RSS 2.0