The Impossible (2012)

The Impossible (Lo Imposible) är en spansk film som är baserad på en sann berättelse. Regissör är Juan Antonio Bayona, som även har regisserat den otroligt framgångsrika spökfilmen El Orfanato. Huvudrollsinnehavarna är Naomi Watts och Ewan McGregor.
 
 
Maria, Henry och deras tre pojkar ska fira jul i Thailand, men på annandagen drabbas de av den massiva tsunami som 2004 svepte bort stora delar av landet. Maria och älste sonen Lucas skiljs från Henry och de två småpojkarna. Nu börjar kampen, kampen om att hitta de förlorade familjemedlemmarna och kampen om att överleva.
 
Filmen är hyllad av kritikerna och har fått höga betyg på diverse filmsidor. Även vänner till mig tycker att den är fantastisk och varnade mig för en gråtfest när jag såg den. Så jag hade liksom inget val, jag var tvungen att se den. När jag läste att den faktiskt är baserad på en riktig familjs historia så ökades mina förväntningar en aning.
 
Och filmen är bra, det går inte att förneka. Skådespeleriet är riktigt bra, både huvudrollerna och sonen Lucas, som spelas av Tom Holland, gör ett trovärdigt jobb som förtvivlade människor mitt uppe i en katastrof. Effekterna är faktiskt snudd på fantastiska och man känner verkligen ångest för hur det skulle vara att ha upplevt det. Jag som vanligtvis har svårt för dataeffekter har ingenting att anmärka på gällande denna film, faktiskt så tänkte jag knappt på att det var CGI alls, jag bara följde med strömmen som förde filmen framåt.
 
Så varför det relativt låga betyget, när filmen hyllats så av andra?
För det första så tyckte jag att filmen ibland gick ganska långsamt framåt. Det är en lång film, men vad som gör en lång film bra är att den inte känns så lång. Det var inte många gånger, men ibland tyckte jag att den bara stod och stampade och var utdragen. För det andra så hade jag väntat mig en långt mer sentimental film. Jag brukar vara en storbölare när det gäller sorgliga dramer, men det stack bara i näsan en gång under filmens gång och det var i ett lyckligt ögonblick. Jag vet inte om det beror på att det var för mycket fokus på familjen och inte på övriga människor som var med i samma katastrof, eller om det beror på att regissören trycker så mycket på det sorgliga att det gav motsatt effekt hos mig, men jag tyckte verkligen inte att den var så sorglig som jag hade trott. Jag fann även vissa scener vara direkt banala, där karaktärerna går om varandra på ett nästan komiskt sätt som jag inte kan relatera till.
 
Bra är filmen, men inte något mästerverk från min synpunkt. 3 av 5 blir betyget.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0