moviemania

Antichrist är en skräck/dramafilm med rötter i Danmark, USA, Polen och England. Manusförfattare och regissör är Lars Von Trier och huvudrollerna spelas av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg

Filmen handlar om ett äkta par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Mannen lever ut sin sorg direkt och försöker gå vidare med livet medan kvinnan stänger ilskan, chocken och sorgen inom sig och låter den växa och få näring. Mannen, som är psykolog, försöker hjälpa henne att bearbeta sin sorg genom att ta med henne till deras sommarstuga Eden, en plats hon fruktar utan att veta varför. Väl där så upptäcker de att naturen är närmre än de hade räknat med.

Ingen kan väl ha missat pratet om den här filmen? Årets absolut mest kontroversiella film, den är hyllad och den är hånad av kritikerna. Jag var tvungen att se själv vad som orsakade denna känslostorm hos filmälskarna. Och att beskriva den med ett enda ord är svårt, men det går. Nämligen hatkärlek. Det är en film som man antingen hatar eller älskar. Och ibland gör man både och. Känslorna svallar över en som tidvattensvågor när man ser den.

Inledningsscenen på filmen är näst intill genialisk. Den är grym, den är passionerad, den är tragisk, den är känslosam, den är snudd på pornografisk, den är äcklande och framför allt är den otroligt vacker. Och poetisk. Att modern och sonen möter döden samtidigt på så vitt skilda sätt är nästan för mycket att ta in. Hjärtat sväller och värker samtidigt som kinderna blossar och man knappt vill titta på nakenheten som ter sig i olika skeden.

Det som slog mig mest under scenen var det fantastiska fotot. Det är så konstnärligt att man tappar andan. Slow motion som används på absolut bästa sätt, svartvitt likaså. Och detta otroliga foto fortsätter genom filmen. Inte hela tiden, det skulle göra det speciella mindre speciellt, men i väl valda stunder så är färgsättning och effekter något som får en att reagera mycket starkt, vilket antagligen är hela meningen med det.

När det gäller storyn så tycker jag att det finns förbättringar att göra. Efter inledningen så drar sig historien fram ganska långsamt och oengagerande. Sedan börjar saker och ting hända. Och plötsligt händer det lite för fort, man hinner inte riktigt med att följa tråden som man borde. Även slutet förbryllade mig en del, jag förstod aldrig budskapet till fullo. Men att det finns en mening utöver det rent estetiskt vackra och skrämmande är solklart.
Den känsla som filmen har byggt upp i förväntan mot slutet exploderar i något som närmast kan beskrivas som våldspornografi på grafisk nivå. Det hoppas vilt mellan passionerade sexscener och otrevliga tortyrer. Det är ohyggliga närbilder på blodiga könsorgan och det gör ont att bara se på vad de gör. Till och med jag fick vända bort huvudet en gång i en scen som involverar en mycket vass sax och en galen kvinna.

Jag som inte har något emot mycket våld och gillar det oförutsägbara och vackra tycker att filmen är ett mästerverk. Den är så fantastisk vacker, så konstnärlig, så skrämmande och så äcklig att inte kan annat än att älska den. Med minuset på manus ibland dock. Det ger filmen en 4 av 5 möjliga i betyg av mig, förutom en mycket lång recension

The Hamiltons är en amerikansk rysare/dramafilm som är regisserad och skriven av Mitchell Altieri och Phil Flores, också kända som The Butcher Brothers. I huvudrollerna finns bland andra Mackenzie Firgens och Samuel Child

 

It är en amerikansk tv-film i kategorin rysare. Filmen är baserad på en av Stephen Kings mest populära böcker, regisserad av Tommy Lee Wallace och i de största rollerna ser vi Richard Thomas och Annette O'Toole, för att inte förglömma Tim Curry som Pennywise.

Filmen startar med en man i Derry som ringer till sina barndomsvänner som han inte träffat på 30 år. Han ger ett kryptiskt meddelande: "Den är tillbaka". Det startar en tillbakablick hos var och en av de sex vänner han ringer till, 30 år tillbaka i tiden och tillbaka till den mest skräckinjagande sommaren i Derrys historia. Nu måste de återigen samlas för att bekämpa det de försökte döda som barn.

Det här är en av de skräckisar jag minns mest från att jag var barn. Jag var 7 år gammal och mamma och pappa hade hyrt filmen för att se när jag sov. När de sedan sov så smög jag upp och såg den i min ensamhet. Och vad den skrämde mig! En clown med huggtänder som åt barn. Det var i princip det värsta som fick existera i mitt huvud. Trots det så drömde jag inga mardrömmar, jag var nog mest fascinerad över själva tanken.

Några år senare, 5 år för att vara exakt så läste jag boken. Och det är än idag en av de absolut bästa böckerna jag läst. Tyvärr så har inte filmen kunnat fånga allt som är bokens behållning, mycket utsållning har gjorts. Och det är ganska förståeligt, filmen skulle kunna bli 10 timmar lång om man tog med allt essentiellt.

Jag har alltid hyllat filmen för det den blev och det gör jag även idag efter en senaste omtittning. Däremot har jag för första gången fått upp ögonen för vilken komersiell film det egentligen är! Det är näst intill total avsaknad av blod (förutom i ett visst badrum), inga dramatiska effekter och inget gore alls. Det är nästan som en barnvänlig skräckfilm när man tänker efter. Mycket brister även i fråga om skådespeleriet, vissa delar är riktigt bra, andra känns inte ett dugg trovärdiga.

Nu låter det som om jag bara har negativt att säga om filmen och så är det inte alls. Som en ruskig saga är den fortfarande genialisk, även om man får lov att se den ur ett annat perspektiv. Rädslan och skräcken finns där, det okända och frågan om varför det sker håller en fast. För trots att det ofta är avsaknad av den visuella skräcken så ligger "tankemonstret" precis bakom varje hörn och får en att vilja veta mer. Jag tror att med den budget som filmen gavs och den tekniken som existerade då så kunde de inte ha gjort filmen mycket bättre. Jag skulle gärna se en re-make med några hundra tusen dollar mer i kassan och flera timmar längre i dagsläget, men jag är inte så säker på att det skulle skapa samma ruggiga känsla som när man såg denna för första gången.
Dessutom så skulle de inte ha den fantastiska Tim Curry i samma roll, en roll som han verkligen är som klippt och skuren för och som ingen annan skulle kunna komma i närheten av att göra lika superbt.

4 av 5 i betyg, med barnasinnet kvar så kan man fortfarande njuta

Förlåt för dålig uppdatering, men jag har inte haft tid och ork att se så mycket film sista tiden. Det kommer snart, jag lovar! Stå ut med mig och stanna kvar, jag ber på era bara knän!

Män Som Hatar Kvinnor är en svensk thriller baserad på bästsäljaren av Stieg Larsson. Filmen är regisserad av Niels Arden Oplev och huvudrollerna står Noomi Rapace och Michael Nyqvist för

Mikael Blomqvist är en journalist med förflutet som detektiv. När han tar en paus från tidningen Millenium så får han ett uppdrag av Henrik Vanger, en av landets främsta industriledare, att ta reda på vad som hände med hans släkting Harriet på 60-talet. Mikael börjar nysta upp historien och upptäcker att en lång rad olösta mordfall leder fram till något som ingen hade kunnat förutspå. På vägen så får han hjälp av Lisbeth Salander, Sveriges mest talangfulla hacker.

Den här filmen är otroligt hypad, precis som böckerna är. Tyvärr tycker jag inte att den lever upp till sitt rykte, det är en typisk svensk polisthriller, skillnaden är att det är en före detta detektiv och en uppnosig rebell som löser fallet istället för en poliskommissarie. Möjligen är det som folk anser vara något speciellt det faktum att Sveriges mest talangfulla hacker är en ung kvinna som är piercad, tatuerad och svartsminkad. Dessutom otrevlig, halvgalen och översexuell. Det är kanske ingenting som man förväntar sig att se i en typisk svensk helyllefilm.

Storyn är bra, med en del svängningar och funderingar på vem den skyldige är och vad motivet kan vara. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb, Noomi Rapaceär okej, men inte mer. Jag förstår inte varför hon är så hyllad för den här rollen, för det är verkligen inget speciellt med rollprestationen. Då gör hennes motspelare Michael Nyqvist ett bättre jobb i mitt tycke, trots hans tillbakadragna och ibland småtråkiga roll så levererar han bäst. Även om han har mycket konkurrens, för hela arsenalen av den svenska skådespelareliten har nämligen fått platser i filmen.

Jag har inte läst böckerna och ska jag vara ärlig så fick inte filmen mig att bli sugen heller. Det är samma klass som vilken Beck eller Wallander-film som helst, men det är inget extraordinärt med just den här thrillern. Därför får den betyget 3 av 5

Død Snø är en norsk skräck/komedi som är regisserad av Tommy Wirkola

En grupp norska medicinstuderande åker upp till en stuga i fjällen för att fira påsklov tillsammans. De får besök av en mystisk man som berättar en historia om en bataljon nazister som huserade på fjället under andra världskriget, en synnerligen blodtörstig bataljon som tydligen fortfarande hemsöker de som vågar sig upp dit.

Jag hade inte väntat mig en speciellt seriös film och jag fick rätt. Det är mycket humor som styr filmen, både ren "glad-humor" och svart humor. Jag störde mig en del på vissa karaktärer, men jag tror att det är meningen att man ska göra det. Skådespeleriet är okej på olika nivåer, vare sig det är ett roligt ögonblick eller mer seriöst menat dito så levererar skådisarna det de ska göra.

Filmen är skapad för att ses ur en oseriös synvinkel, tänk er i stil med Evil Dead 2 och Braindead. Det är nog ganska viktigt för filmupplevelsen att man är på det klara med att det i första hand är en komedi. En komedi med skräckiga inslag och en hel del gore levererat. Och det är snyggt levererat också, effekterna och sminket håller ganska hög nivå trots att det märks att de har lekt ganska friskt med skapandet av inälvor och zombieansikten.

Det som drar ned betyget på en film som har potentialen till att bli 2000-talets splatterkomedi är att det inte finns ett uns av spänning, inte ens ur humoristisk synvinkel. Det krävs antingen det eller rejält tempo för att behålla intresset på toppnivå och filmen saknar tyvärr båda. Kan dra en parallell med Braindead som får mig att dra på smilbanden minst var tredje minut, det håller tempot uppe. Død Snø fick mig att tappa fokus och intresse mellan händelserna, även om det var riktigt roligt när det väl hände.

Betyget blir en stark 3:a i alla fall, filmen har rejält med potential som sagt var

Grace är en amerikansk drama/skräckfilm som är skriven och regisserad av Paul Solet. Filmen är från början en kortfilm med samma namn från samma regissör/författare. I nyinspelningen ser vi Jordan Ladd som huvudrollsinnehavare och Gabrielle Rose som en betydande biroll.

Madeline förlorar sin man och sitt ofödda barn i en bilolycka. Hon bestämmer sig ändå för att bära barnet färdigt de sista tre veckorna och föda fram henne. Babyn är helt klart dödfödd men med moderns kärlek och vilja så vaknar hon till liv igen och får namnet Grace. Men Grace är ingen vanlig baby, hon livnär sig inte på bröstmjölk, utan på blod.

Filmen är riktigt besynnerlig måste jag säga. För det första så är det inte mycket skräck direkt, utan den starka berättelsen är den om hur långt en mamma går för sin baby. Det är rejält känslosamt ibland, speciellt om man själv har egna småbarn som man inte kan göra riktigt nöjda eller om man som jag är gravid och tänker sig in i scenariot. Själv hade jag stunder då jag verkligen satt och stortjöt. Så det som det är störst fokus på är dramadelen, men jag lägger ändå in den i skräck/rysarkategorin på grund av en del anstötande scener.

Jag hade svårt till en början med att uppskatta storyn, tyckte mest den var jobbig. Men allt eftersom kampen om babyns välfärd trappades upp så förstod jag vad sensmoralen var och den är ju riktigt gripande om man får tänka efter ordentligt. Filmen saknar helt spänning och skvättscener, men det gör den inte mindre värd i mina ögon, nästan tvärtom. Det är en typ av film som jag aldrig sett förut, speciellt inte med tanke på att den faktiskt är amerikansk. Trots en del riktigt blodiga scener, mord och nyttjande av döda kroppar så finns det ingen som helst ondska med i bilden. Ja, babyn är en odöd, hon ruttnar och drar till sig flugor och hon livnär sig på blod, men absolut inte av ondska. Istället känns babyns kamp mot livet som en enorm uppoffring, hon gråter av smärta när hon ruttnar sönder och hon gråter av hunger när bröstmjölk inte stillar den. Inte en enda scen visar på att babyn är ond, hon ser ut som vilken bebis som helst utan huggtänder, morrande och röda ögon. Det känns uppfriskande. Och nyskapande.

Och det gör att mitt betyg blir en stark 3 av 5 

The Crypt är en amerikansk skräckfilm, skriven och regisserad av Craig McMahon och med Sarah Oh och Mike Ranallo i huvudrollerna.

Filmen handlar om en grupp kriminella som genom ett tips fått veta att i de gravar som gömmer sig under staden så finns massvis av värdefulla smycken. Gruppen bestämmer sig för att gräva sig ned under staden och plundra gravarna, men det finns vakter som de inte hade tagit med i beräkningen...

Jag visste att det skulle vara en film i B-klassen, men jag hade faktiskt inte räknat med att den skulle vara såhär dålig! Redan i de tidiga scenerna märker man av bristerna i manuset då det sker en "olycka" som det sedan inte nämns något mer om. Det kändes totalt onödigt att ha med den. Fler sådana luckor märks av senare i filmen också. Det får mig att fundera på om hela manuset skrevs under en kafferast på en post-it med en joint i andra handen, eller om det bara var otur i tänkande och utförande.

Skådespeleriet är verkligen under all kritik. Inte en enda reaktion eller ett ansiktsuttryck ger sken av att vara genuint. De få dialoger som existerar är totalt monotona och ibland till och med ofattbara och ofullständiga. Gruppen består av en kille och fem tjejer, varav killen självklart är något av en ledare och tjejerna är antingen hypernervösa eller bad-ass hardcore-bitches. Alla tjejerna har dessutom små små hotpants och tighta linnen med urringning, helt klart den bästa utstyrseln för att kräla på armbågar och knän under jorden.

Även effekterna är otroligt taffliga. Sminket påminner om zombierna i Evil Dead, inte ett dugg uppdaterat eller verklighetstroget. Det funkade 1981, men 28 år senare borde det ha gått en smula framåt åtminstone. På sina håll har det försökt likna en typisk asiatisk skräckfilm med det karaktäristiska ryckande krypandet, men det känns mest taget ur situationen och inte det minsta skrämmande. Flertalet moviemistakes går också att upptäcka utan större ansträngning.

Nej, jag hittar inget positivt med filmen. Den var bara 75 minuter lång, men efter 45 så började man fundera på om den inte var slut snart. Det var långa 75 minuter som jag önskar att jag hade offrat på något bättre. En välförtjänt 1:a i betyg av mig.

The Thing är en skräckfilm från USA, regisserad av skräckmästaren John Carpenter och med Kurt Russel i huvudrollen.

Ett amerikanskt team stationerat på sydpolen råkar en dag ut för galna norrmän som jagar en hund för livet. Amerikanarna räddar hunden och dödar norrmännen av rädsla. Men hunden är egentligen inte en hund utan någonting som inte kommer från den här världen...

Det första jag måste påpeka är att trots att jag sett filmen ett flertal gånger tidigare så har jag inte förrän nu upptäckt att det är något lite bisarrt med teamet. Vad gör de där? Det är ett team med läkare, handymen, piloter, kock, hundskötare o.s.v. men inte en enda forskare. Man får ingen som helst förklaring till vad de egentligen har för sig. Det påverkar absolut inte filmen i sig, men det är en upptäckt!

För att vara såpass gammal som den är så håller filmen riktigt hög klass som skräckfilm. Den är spännande, otrevlig, levererar en hel del skvättscener och är dessutom rejält blodig och slemmig. Alla effekter är antingen trickfilmade eller skapade med smink, det känns på något underligt sätt fräscht att se efter all matning av CGI man får i dagens filmer. Självklart är inte alla effekter de snyggaste gjorda, men det märks väl att mycket arbete är nedlagt på detaljerna.

Kurt Russel spelar naturligtvis den tuffa och halvt nonchalanta killen. Lite typiskt för honom, men han gör det ganska bra. Det klär åtminstone hans rollkaraktär. Även de andra rollerna är ganska stereotypiska men underhållande, lite som man kan vänta sig av den här sortens film från den tiden den kommer ifrån.

Det händer en del oväntat och det är väldigt uppskattat av tittaren då man inte kan avgöra vem som är vad egentligen lika lite som karaktärerna själva. Misstron gruppen emellan känns genuint äkta och det är väl det som är egentligt fokus i filmen, hur en sammansvetsad grupp gradvis blir paranoid och anklagar varandra på löpande band utan tillit till någon än sig själv. Och stundtals vet de inte ens om de själva är sig själva. På detta sätt så eliminerar de varandra istället för att försöka arbeta tillsammans mot fienden. Varje man för sig själv är mottot och det känns på något sätt väldigt amerikanskt hos mig, om det är meningen eller ej kan jag inte uttala mig om. Däremot så känns det trovärdigt.

Mycket underhållande blir slutklämmen från mig och jag ger filmen en solklar 4:a i betyg

Horsemen är en amerikansk thriller som är regisserad av allas vår egen Jonas Åkerlund. I huvudrollen ser vi Dennis Quaid och i andra mindre roller finns Patrick Fugit och Ziyi Zhang

Aidan är änkling med två söner. Han arbetar som kriminalare och trillar på vad som verkar vara mord utförda av en seriemördare. Efter lite utforskning av mordplatserna upptäcker han att morden har biblisk betydelse och han börjar förstå att det inte är en enda människas jobb.

Jag hade aldrig hört talas om filmen när jag trillade över den av en slump. Bilderna från filmen verkade mycket lovande så jag såg den. Och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Grundstoryn är mycket bra i filmen, det är en intressant tolkning av apokalypsen, apokalypsens ryttare och uppenbarelsen i nutida tappning. Man kan inte låta bli att dra ganska skarpa paralleller till Se7en då båda filmerna är ganska magstarka skildringar av seriemördare med biblisk mening i sina mord, men det är egentligen inte alls samma film och därför borde det inte få påverka omdömet hos den som ser filmen.

Skådespeleriet är riktigt trovärdigt på sina håll, de tre som jag nämner som de största rollerna är rejält bra. Speciellt Ziyi Zhang gör sin roll kanon, det är nästan så man blir rädd för henne. Sminket är också mycket snyggt utfört, det är ganska grafiskt för att vara en kommersiell thriller, det fungerar för att understryka grymheten i morden men det är ganska magstarkt för de veka. Tanken bakom manuset är egentligen riktigt genialisk och ingenting som jag skulle ha kunnat komma på själv. Tyvärr tappade jag bort mig i handlingen ett par gånger och hängde inte riktigt med i vissa svängar. En del av händelserna och agerandet i dem förstod jag mig inte alls på och det störde mig. Jag tycker också att slutet blev en aning för lyckligt och amerikanskt för det mörker som filmen hade skapat i mitt huvud, det hade behövts lite mer desperation för att hålla nivån på den höga platå den tidigare stod på i min mening.

Men det är en bra film. Och därför får den en stark 3:a i betyg

The Last House on he Left är en amerikansk rysare som är regisserad av Dennis Iliadis. Filmen är en nyinspelning av Wes Cravens kontroversiella film med samma namn från 1972, som även den har mycket tydliga influenser av Ingmar Bergmans stora klassiker Jungfrukällan. Skådespelarna som syns i nyinspelningen är bland annat Garret Dillahunt, Tony Goldwyn och Monica Potter

Filmen handlar om en grupp kriminella som kidnappar två tonårsflickor och stjäl deras bil. En av flickorna orsakar en bilolycka på vägen, något som gör den redan elaka gruppen ännu elakare. Som hämnd våldtar de och misshandlar flickorna brutalt. Utan bil får de dock lov att gå till fots och de söker skydd från den nalkande stormen hos ett par i ett sommarhus mitt ute i skogen. Vad de dock inte räknade med var att de hamnade hos föräldrarna till en av flickorna, och när de får veta vad som hänt deras dotter så ser de till att hämnas med råge.

Det är ett ganska stort antal år sedan jag såg originalet till filmen och jag måste erkänna att jag inte var speciellt imponerad då. Det var en våg av rape/revenge-film på 70-talet, många mycket omtalade bland "extremfilm"fantaster som jag själv kallar mig. Men våldtäkter är ingenting som jag direkt uppskattar att se i närbild, så även om jag har sett de mest omtalade och till och med äger ett par stycken, så är det inget som jag anser vara bra film.

Det enda som den här re-maken tillför gentemot originalet är att den är riktigt "Hollywoodifierad" plus att våldtäktstemat är något nedtonat. Våldtäkterna är färre, mindre brutala och inte lika detaljrika som i den gamla filmen, något som inte är ett direkt minus i min bok. Men det gör inte själva filmen bättre. Jag blev överraskad när jag hörde att det skulle göras en nyinspelning a'la Hollywood på en såpass kontroversiell och illa omtyckt film, därför var jag tvungen att se vad de skulle göra med den.

Skådespeleriet är ganska mediokert, en del sköter sig okej, andra känns mest som amatörer i sina roller. Detsamma gäller sminket och effekterna, en del är ganska snyggt gjort, annat är överdrivet och en del riktigt dåligt. Vissa actionladdade slagsmålscener känns nästan malplacerade och trovärdigheten av en del skador är inte helt hundraprocentig. Ibland känns det mer som en actionfilm än en rape/revenge. Själva det som jag kallar för "Hollywoodifiering" gestaltas i form av en "snäll" karaktär hos the bad guys som jag inte har något minne av i originalet. Jag kan säkert ha fel, men det känns som något som Hollywood måste slänga in för att inte uppröra tittarna för mycket.

Filmen får ungefär ett halvt poäng sämre än originalet och hamnar på 2 av 5 möjliga i betyg

Frontier(s) är en fransk skräckfilm inom underkategorin extremfilm. Den är skriven och regisserad av Xavier Gens och i huvudrollen ses Karina Testa. Även Samuel Le Bihan dyker upp i en biroll.

Efter ett upplopp på grund av politiska åsikter i Paris så flyr fyra småligister från polisen och ut på landsvägarna. När de blir trötta tar de in på motell, men det är absolut inte ett gästvänligt motell.

När jag såg filmen första gången så hade jag aldrig hört talas om den. Jag kollade baksidan på filmfodralet och tyckte den såg lagom slafsig och trevlig ut, därför såg jag den. Nu är det andra gången jag har sett den och den ger mig fortfarande ett sådant slag i magen att jag nästan tappar andan. Inte för att den har något budskap eller är en speciellt djup film alls, utan för att lidandet är gestaltat på ett så fruktansvärt (och fruktansvärt bra) sätt.

Skådespeleriet är skrämmande bra ibland. Jag är oerhört fascinerad av hur fransmännen lyckas med det som inte de stora stjärnorna i Hollywood gör. Liksom i Martyrs och Inside så gestaltas ett sådant lidande, en sådan uppgivenhet, förnedring och nedbrutenhet på ett sätt som kan få ögonen att tåras. Känslorna ligger som blottade nervändar i knippen och varje nyansering av smärta får det att darra i nerverna. Jag har aldrig sett så trovärdigt skådespeleri i någon annan film, speciellt inte när det gäller att förmedla hur bit för bit av en människas förstånd försvinner.

Filmen har ett högt tempo redan från starten och ofta är kameran inte alltför stabil. Men jag gillar shaky-cam när det passar sig och det tycker jag att det gör i den här filmen. Effekterna är otroliga, sminket är bland det mest realistiska jag sett och det får mig att fundera på varför i h-vete CGI existerar alls. Åtminstone när det gäller den här typen av effekter. Det är så verkligt att jag faktiskt inte klarar av att se vissa delar och jag är inte direkt känslig!

Det enda som kan anmärkas på är att storyn är lite luddig och egentligen inte har en direkt mening. Det kan vara uppfriskande att se en film för bara en film också, men jag är lite av en tänkare och vill gärna ha lite djupare meningar. En liten rip-off på The Texas Chainsaw Massacre går att upptäcka vid middagsbordet, det kunde ha varit lite "egnare" i min mening.

Även om filmen bjuder på såväl nazism som inavel och kannibalism så är det någonting som saknas, därför blir det inte full pott på betyget. Men till en stark 4:a räcker det ändå

Knowing är en amerikansk action/thriller/science-fiction, regisserad av Alex Proyas och med Nicolas Cage och Rose Byrne i huvudrollerna.

Professorn John's son kommer hem från skolan en dag med ett papper fulltecknat av siffror. De har öppnat en "tidskapsel" i skolan och varje barn har fått någonting som gjordes för 50 år sedan av en elev på den tiden. John hakar upp sig på siffrorna och börjar nysta upp den kod han hittar, han kommer fram till att numrena är datum som katastrofer har skett. Vad som är extra besynnerligt är att datumen har ägt rum under de 50 år som gått sedan de först skrevs...

Jag var halvengagerad i första delen av filmen, sysslade med annat under tiden eftersom jag hade hört att den skulle vara dålig. Men när det satte igång så fick jag lägga bort det andra jag gjorde och koncentrera mig mer på det som skedde på tv:n. Den är ganska seg i starten, men tempot trappas upp samtidigt som man börjar förstå att det här är ingen vanlig action/thriller, den har något mer än så. Den övernaturliga delen av filmen är intressant även om man inte förstår den fullt ut och man funderar mycket på upplösningen själv och kommer med olika förslag.

Effekterna är tyvärr ordentligt dåliga, det är mycket halvtaskigt CGI i de scener som ska vara lite extra häftiga. Det drar ned helheten en hel del. Nicolas Cage spelar sin ganska typiska halvförvirrade tafatta roll, men han gör den ju ganska bra. Lite synd att han har låst in sig på den sortens karaktär, men det fungerar. Även de övriga rollprestationerna är okej, ingen "wow-faktor", men fullt godkänt. Och det är väl ungefär vad helhetsintrycket av filmen är också med allt sammantaget. Bra manus, okej skådespeleri, kassa effekter = 3 av 5 i betyg

Mum & Dad är en skräck/tortyrfilm från Storbritannien som är skriven och regisserad av Steven Sheil. Som rollerna mum och dad ser vi Dido Miles och Perry Benson

Filmen utspelar sig på flygplatsen Heathrow, där syskonen Birdie och Elbie arbetar som städare. En dag tar de med den nya städerskan Lena hem till huset som ligger precis bredvid flygplatsen och presenterar henne för mum & dad. Där hålls Lena fången för att hjärntvättas till att bli en av "familjen".

Jag hade inga förväntningar på filmen alls, hade bara hört talas om en brittisk tortyrfilm som tydligen skulle vara ganska "grisig" och då ville jag såklart se den.

Storyn i sig är inge vidare alls, bra som grundidé möjligtvis men ingenting att ha i varje tegelsten man bygger filmen på. Jag är inte riktigt säker på varför filmen egentligen tillför industrin, filmer som har ett halvdant manus brukar oftast visa upp en del riktigt snygga effekter som kompensation, men det här verkar vara en riktig lågbudgetfilm. Få av tortyrscenerna är visuella överhuvudtaget, de som är det är simpla scener med slag eller skärsår som gestaltas av en strimma blod. Däremot finns det en andra scener utöver tortyren som är minnesvärda och har hög äckelfaktor.

Det som är en total överraskning är att skådespelarna är ganska otroliga. De flesta av dem är ordentligt trovärdiga i sina roller och jag kan säga att vissa skulle jag skrika om jag såg i verkligheten efter att ha sett filmen. Även Olga Fedori som spelar Lena gör en kanoninsats som den torterade hos en dysfunktionell och depraverad familj. Det är mestadels skådespeleriet som gör filmen någorlunda sevärd, tillsammans med en bra grundhistoria gör det filmen till ett okej tidsfördriv, även om det kanske inte är en film man ser tillsammans med sina svärföräldrar eller på första dejten. Betyget blir en stark 2:a

Night Train är en amerikansk film som utspelar sig på ett tåg i Rumänien. Den är skriven och regisserad av Brian King och huvudrollerna gestaltas av Danny Glover, Steve Zahn och Leelee Sobieski

På ett nattåg genom Rumänien sitter Chloe och Peter när en man rusar in med andan i halsen och ett paket hållet hårt mellan händerna. Han verkar otroligt nervös och tar en näve lugnande tabletter och sköljer ned dem med vodka. När konduktören kommer för att ta betalt av den nypåstigne så upptäcker han att mannen är död av överdos. Peter öppnar nyfiket den dödes paket och hittar en mystisk låda, till synes full av diamanter, men den går inte att öppna. Konduktören, Chloe och Peter bestämmer sig för att dela på bytet och göra sig av med den döde mannen. Men det visar sig vara svårare än de hade tänkt sig...

Jag skulle tro att hela upplägget till filmen är baserat på dödssynden girighet. Och det är på ett ganska finurligt sätt. Filmen startar som vilken deckar/thriller som helst, men snart svänger den och blir mer av en rysare. Efter ett tag svänger den igen och blir till någonting övernaturligt som det inte finns svar på. Det är lite förvirrande emellanåt, men smart tänkt för den som orkar lägga ned sig i gåtorna som omger storyn.

Det är inte direkt nyskapande, man har sett det förut i portioner, men det är ett fungerande koncept. Lite klyschig ibland och lite tafflig när det gäller effekter och trovärdighet, men det är ett helt okej tidsfördriv. Det är ju bra skådespelare och speciellt Leelee Sobieski utmärker sig på ett ganska oväntat sätt. Ett litet minus hos mig blir att man aldrig får veta vad som egentligen hände och skedde med/i lådan.

Trots att man tycker att människorna kan bete sig ganska klantigt och inte tänka helt logiskt hela tiden så är det en okej film som blir 3 av 5 i betyg hos mig