moviemania

Antichrist är en skräck/dramafilm med rötter i Danmark, USA, Polen och England. Manusförfattare och regissör är Lars Von Trier och huvudrollerna spelas av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg

Filmen handlar om ett äkta par som förlorar sin son i en tragisk olycka. Mannen lever ut sin sorg direkt och försöker gå vidare med livet medan kvinnan stänger ilskan, chocken och sorgen inom sig och låter den växa och få näring. Mannen, som är psykolog, försöker hjälpa henne att bearbeta sin sorg genom att ta med henne till deras sommarstuga Eden, en plats hon fruktar utan att veta varför. Väl där så upptäcker de att naturen är närmre än de hade räknat med.

Ingen kan väl ha missat pratet om den här filmen? Årets absolut mest kontroversiella film, den är hyllad och den är hånad av kritikerna. Jag var tvungen att se själv vad som orsakade denna känslostorm hos filmälskarna. Och att beskriva den med ett enda ord är svårt, men det går. Nämligen hatkärlek. Det är en film som man antingen hatar eller älskar. Och ibland gör man både och. Känslorna svallar över en som tidvattensvågor när man ser den.

Inledningsscenen på filmen är näst intill genialisk. Den är grym, den är passionerad, den är tragisk, den är känslosam, den är snudd på pornografisk, den är äcklande och framför allt är den otroligt vacker. Och poetisk. Att modern och sonen möter döden samtidigt på så vitt skilda sätt är nästan för mycket att ta in. Hjärtat sväller och värker samtidigt som kinderna blossar och man knappt vill titta på nakenheten som ter sig i olika skeden.

Det som slog mig mest under scenen var det fantastiska fotot. Det är så konstnärligt att man tappar andan. Slow motion som används på absolut bästa sätt, svartvitt likaså. Och detta otroliga foto fortsätter genom filmen. Inte hela tiden, det skulle göra det speciella mindre speciellt, men i väl valda stunder så är färgsättning och effekter något som får en att reagera mycket starkt, vilket antagligen är hela meningen med det.

När det gäller storyn så tycker jag att det finns förbättringar att göra. Efter inledningen så drar sig historien fram ganska långsamt och oengagerande. Sedan börjar saker och ting hända. Och plötsligt händer det lite för fort, man hinner inte riktigt med att följa tråden som man borde. Även slutet förbryllade mig en del, jag förstod aldrig budskapet till fullo. Men att det finns en mening utöver det rent estetiskt vackra och skrämmande är solklart.
Den känsla som filmen har byggt upp i förväntan mot slutet exploderar i något som närmast kan beskrivas som våldspornografi på grafisk nivå. Det hoppas vilt mellan passionerade sexscener och otrevliga tortyrer. Det är ohyggliga närbilder på blodiga könsorgan och det gör ont att bara se på vad de gör. Till och med jag fick vända bort huvudet en gång i en scen som involverar en mycket vass sax och en galen kvinna.

Jag som inte har något emot mycket våld och gillar det oförutsägbara och vackra tycker att filmen är ett mästerverk. Den är så fantastisk vacker, så konstnärlig, så skrämmande och så äcklig att inte kan annat än att älska den. Med minuset på manus ibland dock. Det ger filmen en 4 av 5 möjliga i betyg av mig, förutom en mycket lång recension

The Hamiltons är en amerikansk rysare/dramafilm som är regisserad och skriven av Mitchell Altieri och Phil Flores, också kända som The Butcher Brothers. I huvudrollerna finns bland andra Mackenzie Firgens och Samuel Child

 

It är en amerikansk tv-film i kategorin rysare. Filmen är baserad på en av Stephen Kings mest populära böcker, regisserad av Tommy Lee Wallace och i de största rollerna ser vi Richard Thomas och Annette O'Toole, för att inte förglömma Tim Curry som Pennywise.

Filmen startar med en man i Derry som ringer till sina barndomsvänner som han inte träffat på 30 år. Han ger ett kryptiskt meddelande: "Den är tillbaka". Det startar en tillbakablick hos var och en av de sex vänner han ringer till, 30 år tillbaka i tiden och tillbaka till den mest skräckinjagande sommaren i Derrys historia. Nu måste de återigen samlas för att bekämpa det de försökte döda som barn.

Det här är en av de skräckisar jag minns mest från att jag var barn. Jag var 7 år gammal och mamma och pappa hade hyrt filmen för att se när jag sov. När de sedan sov så smög jag upp och såg den i min ensamhet. Och vad den skrämde mig! En clown med huggtänder som åt barn. Det var i princip det värsta som fick existera i mitt huvud. Trots det så drömde jag inga mardrömmar, jag var nog mest fascinerad över själva tanken.

Några år senare, 5 år för att vara exakt så läste jag boken. Och det är än idag en av de absolut bästa böckerna jag läst. Tyvärr så har inte filmen kunnat fånga allt som är bokens behållning, mycket utsållning har gjorts. Och det är ganska förståeligt, filmen skulle kunna bli 10 timmar lång om man tog med allt essentiellt.

Jag har alltid hyllat filmen för det den blev och det gör jag även idag efter en senaste omtittning. Däremot har jag för första gången fått upp ögonen för vilken komersiell film det egentligen är! Det är näst intill total avsaknad av blod (förutom i ett visst badrum), inga dramatiska effekter och inget gore alls. Det är nästan som en barnvänlig skräckfilm när man tänker efter. Mycket brister även i fråga om skådespeleriet, vissa delar är riktigt bra, andra känns inte ett dugg trovärdiga.

Nu låter det som om jag bara har negativt att säga om filmen och så är det inte alls. Som en ruskig saga är den fortfarande genialisk, även om man får lov att se den ur ett annat perspektiv. Rädslan och skräcken finns där, det okända och frågan om varför det sker håller en fast. För trots att det ofta är avsaknad av den visuella skräcken så ligger "tankemonstret" precis bakom varje hörn och får en att vilja veta mer. Jag tror att med den budget som filmen gavs och den tekniken som existerade då så kunde de inte ha gjort filmen mycket bättre. Jag skulle gärna se en re-make med några hundra tusen dollar mer i kassan och flera timmar längre i dagsläget, men jag är inte så säker på att det skulle skapa samma ruggiga känsla som när man såg denna för första gången.
Dessutom så skulle de inte ha den fantastiska Tim Curry i samma roll, en roll som han verkligen är som klippt och skuren för och som ingen annan skulle kunna komma i närheten av att göra lika superbt.

4 av 5 i betyg, med barnasinnet kvar så kan man fortfarande njuta

Død Snø är en norsk skräck/komedi som är regisserad av Tommy Wirkola

En grupp norska medicinstuderande åker upp till en stuga i fjällen för att fira påsklov tillsammans. De får besök av en mystisk man som berättar en historia om en bataljon nazister som huserade på fjället under andra världskriget, en synnerligen blodtörstig bataljon som tydligen fortfarande hemsöker de som vågar sig upp dit.

Jag hade inte väntat mig en speciellt seriös film och jag fick rätt. Det är mycket humor som styr filmen, både ren "glad-humor" och svart humor. Jag störde mig en del på vissa karaktärer, men jag tror att det är meningen att man ska göra det. Skådespeleriet är okej på olika nivåer, vare sig det är ett roligt ögonblick eller mer seriöst menat dito så levererar skådisarna det de ska göra.

Filmen är skapad för att ses ur en oseriös synvinkel, tänk er i stil med Evil Dead 2 och Braindead. Det är nog ganska viktigt för filmupplevelsen att man är på det klara med att det i första hand är en komedi. En komedi med skräckiga inslag och en hel del gore levererat. Och det är snyggt levererat också, effekterna och sminket håller ganska hög nivå trots att det märks att de har lekt ganska friskt med skapandet av inälvor och zombieansikten.

Det som drar ned betyget på en film som har potentialen till att bli 2000-talets splatterkomedi är att det inte finns ett uns av spänning, inte ens ur humoristisk synvinkel. Det krävs antingen det eller rejält tempo för att behålla intresset på toppnivå och filmen saknar tyvärr båda. Kan dra en parallell med Braindead som får mig att dra på smilbanden minst var tredje minut, det håller tempot uppe. Død Snø fick mig att tappa fokus och intresse mellan händelserna, även om det var riktigt roligt när det väl hände.

Betyget blir en stark 3:a i alla fall, filmen har rejält med potential som sagt var

Grace är en amerikansk drama/skräckfilm som är skriven och regisserad av Paul Solet. Filmen är från början en kortfilm med samma namn från samma regissör/författare. I nyinspelningen ser vi Jordan Ladd som huvudrollsinnehavare och Gabrielle Rose som en betydande biroll.

Madeline förlorar sin man och sitt ofödda barn i en bilolycka. Hon bestämmer sig ändå för att bära barnet färdigt de sista tre veckorna och föda fram henne. Babyn är helt klart dödfödd men med moderns kärlek och vilja så vaknar hon till liv igen och får namnet Grace. Men Grace är ingen vanlig baby, hon livnär sig inte på bröstmjölk, utan på blod.

Filmen är riktigt besynnerlig måste jag säga. För det första så är det inte mycket skräck direkt, utan den starka berättelsen är den om hur långt en mamma går för sin baby. Det är rejält känslosamt ibland, speciellt om man själv har egna småbarn som man inte kan göra riktigt nöjda eller om man som jag är gravid och tänker sig in i scenariot. Själv hade jag stunder då jag verkligen satt och stortjöt. Så det som det är störst fokus på är dramadelen, men jag lägger ändå in den i skräck/rysarkategorin på grund av en del anstötande scener.

Jag hade svårt till en början med att uppskatta storyn, tyckte mest den var jobbig. Men allt eftersom kampen om babyns välfärd trappades upp så förstod jag vad sensmoralen var och den är ju riktigt gripande om man får tänka efter ordentligt. Filmen saknar helt spänning och skvättscener, men det gör den inte mindre värd i mina ögon, nästan tvärtom. Det är en typ av film som jag aldrig sett förut, speciellt inte med tanke på att den faktiskt är amerikansk. Trots en del riktigt blodiga scener, mord och nyttjande av döda kroppar så finns det ingen som helst ondska med i bilden. Ja, babyn är en odöd, hon ruttnar och drar till sig flugor och hon livnär sig på blod, men absolut inte av ondska. Istället känns babyns kamp mot livet som en enorm uppoffring, hon gråter av smärta när hon ruttnar sönder och hon gråter av hunger när bröstmjölk inte stillar den. Inte en enda scen visar på att babyn är ond, hon ser ut som vilken bebis som helst utan huggtänder, morrande och röda ögon. Det känns uppfriskande. Och nyskapande.

Och det gör att mitt betyg blir en stark 3 av 5 

The Crypt är en amerikansk skräckfilm, skriven och regisserad av Craig McMahon och med Sarah Oh och Mike Ranallo i huvudrollerna.

Filmen handlar om en grupp kriminella som genom ett tips fått veta att i de gravar som gömmer sig under staden så finns massvis av värdefulla smycken. Gruppen bestämmer sig för att gräva sig ned under staden och plundra gravarna, men det finns vakter som de inte hade tagit med i beräkningen...

Jag visste att det skulle vara en film i B-klassen, men jag hade faktiskt inte räknat med att den skulle vara såhär dålig! Redan i de tidiga scenerna märker man av bristerna i manuset då det sker en "olycka" som det sedan inte nämns något mer om. Det kändes totalt onödigt att ha med den. Fler sådana luckor märks av senare i filmen också. Det får mig att fundera på om hela manuset skrevs under en kafferast på en post-it med en joint i andra handen, eller om det bara var otur i tänkande och utförande.

Skådespeleriet är verkligen under all kritik. Inte en enda reaktion eller ett ansiktsuttryck ger sken av att vara genuint. De få dialoger som existerar är totalt monotona och ibland till och med ofattbara och ofullständiga. Gruppen består av en kille och fem tjejer, varav killen självklart är något av en ledare och tjejerna är antingen hypernervösa eller bad-ass hardcore-bitches. Alla tjejerna har dessutom små små hotpants och tighta linnen med urringning, helt klart den bästa utstyrseln för att kräla på armbågar och knän under jorden.

Även effekterna är otroligt taffliga. Sminket påminner om zombierna i Evil Dead, inte ett dugg uppdaterat eller verklighetstroget. Det funkade 1981, men 28 år senare borde det ha gått en smula framåt åtminstone. På sina håll har det försökt likna en typisk asiatisk skräckfilm med det karaktäristiska ryckande krypandet, men det känns mest taget ur situationen och inte det minsta skrämmande. Flertalet moviemistakes går också att upptäcka utan större ansträngning.

Nej, jag hittar inget positivt med filmen. Den var bara 75 minuter lång, men efter 45 så började man fundera på om den inte var slut snart. Det var långa 75 minuter som jag önskar att jag hade offrat på något bättre. En välförtjänt 1:a i betyg av mig.

The Last House on he Left är en amerikansk rysare som är regisserad av Dennis Iliadis. Filmen är en nyinspelning av Wes Cravens kontroversiella film med samma namn från 1972, som även den har mycket tydliga influenser av Ingmar Bergmans stora klassiker Jungfrukällan. Skådespelarna som syns i nyinspelningen är bland annat Garret Dillahunt, Tony Goldwyn och Monica Potter

Filmen handlar om en grupp kriminella som kidnappar två tonårsflickor och stjäl deras bil. En av flickorna orsakar en bilolycka på vägen, något som gör den redan elaka gruppen ännu elakare. Som hämnd våldtar de och misshandlar flickorna brutalt. Utan bil får de dock lov att gå till fots och de söker skydd från den nalkande stormen hos ett par i ett sommarhus mitt ute i skogen. Vad de dock inte räknade med var att de hamnade hos föräldrarna till en av flickorna, och när de får veta vad som hänt deras dotter så ser de till att hämnas med råge.

Det är ett ganska stort antal år sedan jag såg originalet till filmen och jag måste erkänna att jag inte var speciellt imponerad då. Det var en våg av rape/revenge-film på 70-talet, många mycket omtalade bland "extremfilm"fantaster som jag själv kallar mig. Men våldtäkter är ingenting som jag direkt uppskattar att se i närbild, så även om jag har sett de mest omtalade och till och med äger ett par stycken, så är det inget som jag anser vara bra film.

Det enda som den här re-maken tillför gentemot originalet är att den är riktigt "Hollywoodifierad" plus att våldtäktstemat är något nedtonat. Våldtäkterna är färre, mindre brutala och inte lika detaljrika som i den gamla filmen, något som inte är ett direkt minus i min bok. Men det gör inte själva filmen bättre. Jag blev överraskad när jag hörde att det skulle göras en nyinspelning a'la Hollywood på en såpass kontroversiell och illa omtyckt film, därför var jag tvungen att se vad de skulle göra med den.

Skådespeleriet är ganska mediokert, en del sköter sig okej, andra känns mest som amatörer i sina roller. Detsamma gäller sminket och effekterna, en del är ganska snyggt gjort, annat är överdrivet och en del riktigt dåligt. Vissa actionladdade slagsmålscener känns nästan malplacerade och trovärdigheten av en del skador är inte helt hundraprocentig. Ibland känns det mer som en actionfilm än en rape/revenge. Själva det som jag kallar för "Hollywoodifiering" gestaltas i form av en "snäll" karaktär hos the bad guys som jag inte har något minne av i originalet. Jag kan säkert ha fel, men det känns som något som Hollywood måste slänga in för att inte uppröra tittarna för mycket.

Filmen får ungefär ett halvt poäng sämre än originalet och hamnar på 2 av 5 möjliga i betyg

Frontier(s) är en fransk skräckfilm inom underkategorin extremfilm. Den är skriven och regisserad av Xavier Gens och i huvudrollen ses Karina Testa. Även Samuel Le Bihan dyker upp i en biroll.

Efter ett upplopp på grund av politiska åsikter i Paris så flyr fyra småligister från polisen och ut på landsvägarna. När de blir trötta tar de in på motell, men det är absolut inte ett gästvänligt motell.

När jag såg filmen första gången så hade jag aldrig hört talas om den. Jag kollade baksidan på filmfodralet och tyckte den såg lagom slafsig och trevlig ut, därför såg jag den. Nu är det andra gången jag har sett den och den ger mig fortfarande ett sådant slag i magen att jag nästan tappar andan. Inte för att den har något budskap eller är en speciellt djup film alls, utan för att lidandet är gestaltat på ett så fruktansvärt (och fruktansvärt bra) sätt.

Skådespeleriet är skrämmande bra ibland. Jag är oerhört fascinerad av hur fransmännen lyckas med det som inte de stora stjärnorna i Hollywood gör. Liksom i Martyrs och Inside så gestaltas ett sådant lidande, en sådan uppgivenhet, förnedring och nedbrutenhet på ett sätt som kan få ögonen att tåras. Känslorna ligger som blottade nervändar i knippen och varje nyansering av smärta får det att darra i nerverna. Jag har aldrig sett så trovärdigt skådespeleri i någon annan film, speciellt inte när det gäller att förmedla hur bit för bit av en människas förstånd försvinner.

Filmen har ett högt tempo redan från starten och ofta är kameran inte alltför stabil. Men jag gillar shaky-cam när det passar sig och det tycker jag att det gör i den här filmen. Effekterna är otroliga, sminket är bland det mest realistiska jag sett och det får mig att fundera på varför i h-vete CGI existerar alls. Åtminstone när det gäller den här typen av effekter. Det är så verkligt att jag faktiskt inte klarar av att se vissa delar och jag är inte direkt känslig!

Det enda som kan anmärkas på är att storyn är lite luddig och egentligen inte har en direkt mening. Det kan vara uppfriskande att se en film för bara en film också, men jag är lite av en tänkare och vill gärna ha lite djupare meningar. En liten rip-off på The Texas Chainsaw Massacre går att upptäcka vid middagsbordet, det kunde ha varit lite "egnare" i min mening.

Även om filmen bjuder på såväl nazism som inavel och kannibalism så är det någonting som saknas, därför blir det inte full pott på betyget. Men till en stark 4:a räcker det ändå

Mum & Dad är en skräck/tortyrfilm från Storbritannien som är skriven och regisserad av Steven Sheil. Som rollerna mum och dad ser vi Dido Miles och Perry Benson

Filmen utspelar sig på flygplatsen Heathrow, där syskonen Birdie och Elbie arbetar som städare. En dag tar de med den nya städerskan Lena hem till huset som ligger precis bredvid flygplatsen och presenterar henne för mum & dad. Där hålls Lena fången för att hjärntvättas till att bli en av "familjen".

Jag hade inga förväntningar på filmen alls, hade bara hört talas om en brittisk tortyrfilm som tydligen skulle vara ganska "grisig" och då ville jag såklart se den.

Storyn i sig är inge vidare alls, bra som grundidé möjligtvis men ingenting att ha i varje tegelsten man bygger filmen på. Jag är inte riktigt säker på varför filmen egentligen tillför industrin, filmer som har ett halvdant manus brukar oftast visa upp en del riktigt snygga effekter som kompensation, men det här verkar vara en riktig lågbudgetfilm. Få av tortyrscenerna är visuella överhuvudtaget, de som är det är simpla scener med slag eller skärsår som gestaltas av en strimma blod. Däremot finns det en andra scener utöver tortyren som är minnesvärda och har hög äckelfaktor.

Det som är en total överraskning är att skådespelarna är ganska otroliga. De flesta av dem är ordentligt trovärdiga i sina roller och jag kan säga att vissa skulle jag skrika om jag såg i verkligheten efter att ha sett filmen. Även Olga Fedori som spelar Lena gör en kanoninsats som den torterade hos en dysfunktionell och depraverad familj. Det är mestadels skådespeleriet som gör filmen någorlunda sevärd, tillsammans med en bra grundhistoria gör det filmen till ett okej tidsfördriv, även om det kanske inte är en film man ser tillsammans med sina svärföräldrar eller på första dejten. Betyget blir en stark 2:a

Event Horizon är amerikansk skräck/Sci-Fi, regisserad av Paul W.S. Anderson som på senare år även har regisserat Resident Evil och Alien vs. Predator. I huvudrollerna finns Sam Neill och Laurence Fishburne.

I flera år har rymdskeppet Event Horizon varit spårlöst försvunnet, men plötsligt fångas en signal som verkar komma från sagda skepp. Ett räddningsteam skickas iväg till Neptunus baksida för att försöka komma underfund med vart Event Horizon har varit och vad som har hänt med besättningen. Men skeppet bär på otrevliga överraskningar och snart upptäcks det att det varit mycket, mycket långt borta...

Jag ogillar Science Fiction en hel del. Men det finns undantag och dessa få undantag har dubbelgenren skräck/Sci-Fi. Om det görs bra så blir det riktigt bra och den här filmen är riktigt bra! Jag har sett den fem gånger och den blir inte sämre med tiden.

Redan innan man är någorlunda inne i filmen så startar otäckheterna, som ett litet smakprov på vad som komma skall, och man blir inte besviken även om det dröjer en stund till nästa riktigt otrevliga moment.
Efter att ha passerat upptäckar-fasen och vad tusan har hänt-fasen så kastas man in i ett virrvarr av otäcka hallucinationer som inte stannar på det mentala stadiet där de ska vara, utan börjar te sig mer och mer verkliga. Känslan är väldigt otrevlig, även om man har sett det förut så är det en speciell känsla Event Horizon levererar.

Skådespeleriet är i princip ofelbart av de flesta rollerna, och förutom de uppenbara "stora" skådisarna så innehåller filmen två av mina personliga favoriter: Jason Isaacs och Sean Pertwee i mindre men inte sämre roller.
Effekterna är även de riktigt snygga och det är en hel avundsvärt sminkarbete gjort. Storyn lyckas vara dramatisk, skrämmande och känslosam på samma gång som den är actionfylld och laddad.

Det blir en klockren 4:a i betyg av mig

Amusement är en amerikansk skräckfilm, regisserad av John Simpson och med bland andra Katheryn Winnick och Keir O'Donnell i rollerna.

Filmen handlar om tre olika historier om tre olika tjejer som utsätts för en galen mördare. Det visar sig att alla tre tjejerna är kopplade till både varandra och mördaren.

Det första jag reagerade på var det riktigt riktigt usla skådespeleriet. Det är de klassiska sena tonåringarna/tidiga 20-nåntingåringarna som filmen baseras runt och jag känner mig ganska trött på det upplägget när det gäller skräckfilm. Men även om det hade varit äldre karaktärer så hade de inte gestaltats bra av de här skådespelarna. Den enda som känns det minsta äkta är Keir O'Donnell's tolkning av The Laugh.

Den första historien är i princip över innan filmen har början och man undrar om det bara var en prolog till själva filmen, men det visar sig att det faktiskt är en tredjedel av filmens behållning. Själva filmen är mycket kort, runt 80 minuter ren speltid. Och tur är kanske det, för jag tyckte faktiskt att den var alldeles för lång, speciellt i slutet då det mjölkas av en sinande ko och man tror aldrig att det ska ta slut.

Jag listade ganska snabbt ut twisten i slutet och satt och väntade på hur de skulle lösa den. Men så drar minuterna iväg och jag börjar inse att det finns ju ingen twist! Och i just en sån här film så är det nästan nödvändigt att ha med en twist för att bevisa att någon åtminstone tänkt till det allra minsta. Så är inte fallet alltså. Vilket gör att filmen klassas som ganska onödig överhuvudtaget, åtminstone i min bok.

På plussidan dock så är det en del slafs med och det är riktigt snyggt gjort. Man kan nästan fundera på om filmen är gjord för att visa upp någons makeup-skills. Det snygga sminket ger filmen en svag 2:a i betyg från mig.

The Unborn är en amerikansk skräckis som är regisserad och skriven av David S. Goyer. I huvudrollerna ses Odette Yustman och Cam Gigandet och i medverkande i en biroll är Gary Oldman.

Filmen handlar om Casey som plötsligt börjar hemsökas av ett barn i sina drömmar. Ett barn med isande blå ögon och en grym utstrålning. samtidigt börjar konstiga saker hända med Casey, hennes ögon verkar skifta färg från brunt till blått och speglar verkar ha en mycket negativ effekt på henne. Efter lite research upptäcker hon att hon skulle ha haft en tvillingbror som dog i magen, och hon träffar sin mormor som berättar om sin tvillingbror som hade öppnat porten till de förtappades själars rum...

Jag tycker det är skönt att det kommer en amerikansk skräckfilm som inte är en re-make, utan gjord på helt eget manus. Det är befriande efter alla nyinspelningar som har kastats på en senaste åren. Nu kanske inte manuset är något helt nytt och nyskapande för det, men det är i alla fall inte en historia man har sett förut.

Jag blev mycket positivt överraskad, det var en del riktigt skräckiga och otäcka scener. Till en början så såg jag ganska halvhjärtat på filmen eftersom skådespeleriet kanske inte är i topp och man kan känna sig lite trött på alla dessa tonårsfilmer. Men snart upptäckte jag att jag faktiskt såg fram emot nästa scen samtidigt som jag fasade lite för vad som väntade bakom den dörren eller under den masken. Även storyn håller måttet, det är en possessed-story med demoniska inslag och en del exorcism, nazistinblandningar och gateways to hell. Det har tyvärr levererats dåligt med bra demon/exorcismfilmer sedan The Exorcist, den enda som har skrämt mig efter den är The Exorcism of Emily Rose.

Nu är inte The Unborn i närheten av samma klass som någon av de filmerna, men den har en viss charm och skräckighet som gör att den i mina ögon lyfter sig ett snäpp över övriga exorcismfilmer som har försökt sig fram. Trots det halvdana skådespeleriet och de ibland överpretentiösa effekterna så skrämdes jag på ett positivt sätt och kom på mig själv med att vrida mig lite i obehag. Filmen får en stark 3:a i betyg av mig.

Drag Me to Hell är en amerikansk skräck/komedi som är regisserad av den store Sam Raimi själv, han har även författat manus till filmen tillsammans med storebror Ivan. Huvudrollerna spelas av Alison Lohman och Justin Long.

Christine jobbar på bank med att godkänna eller avslå låneansökningar. En dag kommer en gammal zigenarkvinna in och ber om att få uppskov på sitt huslån. Christine ges valet att låta kvinnan få uppskov eller avslå hennes ansökan, men på hennes beslut ligger hennes framtid som assisterande chef för banken. Det blir avslag och zigenarkvinnan hotar Christine och blir bortforslad av säkerhetsvakterna. När Christine ska åka hem efter dagens slut så väntar zigenarkvinnan på henne med en förbannelse och dagen efter är det någonting som jagar Christine...något bara hon ser...

Jag hade faktiskt en aning förväntningar på den här filmen då det sades att det är det närmaste The Evil Dead som Raimi har levererat på länge. Och jag måste säga att det är otroligt roligt när ens förväntningar infrias! Filmen leverar mycket svart humor och en liten utsökt del gore som verkligen ger vibbar från Raimi's dödstrilogi och man kan inte låta bli att skratta högt av och till. Om man inte är van vid den bisarra humorn som syns så väl från old-school Sam Raimi så kan man säkerligen reagera negativt på en del scener i Drag Me to Hell och tycka att de är alldeles för löjliga och oseriösa i sammanhanget. Men som gammalt fan så bara älskar man det!

Tyvärr så är det lite för mycket CGI i filmen för min smak. Jag tycker det är synd, för de gamla filmernas effekter fungerade så bra utan överdrift av datorernas inblandning. Dessutom så är det lite för mycket skvättscener a'la Hollywood. Om man plockar bort humors och det allra värsta slafset ur filmen så kunde det vara vilken medioker skräckfilm i mängden som helst. Som tur är så är det inte det!

Jag kan bara hoppas att Raimi fortsätter i samma bana hädanefter och slopar de så kallade storfilmerna som Spiderman som inte riktigt är hans grej. Skräck-komedier i samma anda som den här filmen är absolut hans rätta element och det märks mycket väl på resultatet av hans slit. Jag ger filmen 4 av 5 i betyg!

Autopsy är en amerikansk skräckfilm, regissören heter Adam Gierasch och i rollerna ser vi Jessica Lowndes, Robert LaSardo och den forne T-1000 Robert Patrick.

Ett gäng ungdomar festar till det och tror att de kan köra bil ändå. På vägen kör de på en man i sjukhusdräkt och ringer efter ambulans. När ambulansen kommer får allihop åka med till sjukhuset som mannen rymt ifrån för att genomgå undersökningar efter olyckan. Men allting står inte rätt till på sjukhuset, det verkar som om någon form av underliga experiment utförs på patienterna...

Jag tyckte trailern till filmen såg lite småkul ut. Inte hundra procent seriös men ganska slafsig. Och det är faktiskt precis vad filmen är. Oseriös och slafsig. Men inte vidare bra. Storyn är ganska typisk moderniserad Frankenstein-saga, med lite nya inslag och komiska repliker.

Skådespelarna är mestadels riktigt usla. Det verkar som om de ibland läser manus rakt upp och ned och bara gör det de ska utan att tänka på att förmedla mer än direkta ansiktsutryck och raka repliker. Dessutom agerar de fruktansvärt ologiskt i situationerna och är inte det minsta sympatiska och lätta att relatera till.

På den positiva sidan så är effekterna riktigt snygga för det mesta, med mindre undantag. Och ibland drar man rejält på munnen trots att man egentligen inte vill. Men filmen är inte engagerande nog för att man inte ska fundera på hur långt det är kvar innan det är slut. Idén var säkert god, men utförandet blir inte riktigt kanon direkt.

Betyg 2 av 5

Martyrs är en fransk skräckfilm med inslag av både drama och extremfilm. Den är regisserad av Pascal Laugier och huvudrollsinnehavarna heter Morjana Alaoui och Mylène Jampanoï.

Lucie kommer som barn in till ett sjukhus. Hon är torterad och rädd och ganska knäckt. På sjukhuset hittar hon en enda vän, en enda som verkar tro på vad hon har blivit utsatt för. Det är Anna. 15 år senare ska Lucie hämnas på de som gjort henne illa och stilla sina inre demoner, Anna är den enda som vet om Lucies planer och tänker hjälpa henne komma undan. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig när det upptäcks att Anna egentligen tror att Lucie har hittat på sin tragiska barndom.

Första delen av filmen kan beskrivas som ganska typenlig skräck. Det är demoner och spöken som regerar tillsammans med kaskader av blod och grymma skjutvapen. Men efter ungefär 45 minuter går den över i något helt annat, något som bäst kan beskrivas som extrem tortyrfilm. Jag drog först mina paralleller till Hostel, med folk som njuter av att tortera. Men jag fick ändra uppfattning, det blev snarare något i stil med den gamla Cat-3-rullen Guinea Pig. Tortyr för ett syfte. I den nämnda japanska filmen för att se hur mycket en människa tål, här för ett annat syfte med kanske lite djupare mening. I vilket fall som helst så är det experiment det handlar om, grymma sådana.

Filmen är mycket skrämmande för den som ser "bakom det visuella". Se meningen och budskapet som ligger bakom blodet och det blir genast mycket mer otäckt. Återigen en parallell till Hostel där jag reagerade med samma rädsla och skräck för människor som jag gjorde när jag såg Martyrs.

Skådespelarna är otroligt bra, jag såg varenda tanke de tänkte, kände varenda känsla de förmedlade. De berörde mig. Även effekterna är otroliga, sminket är fruktansvärt snyggt och hade jag drömt mardrömmar om skräckfilmer så hade jag definitivt återupplevt en del "monster" och scener ur den här filmen. Nu hade jag min mardröm under tiden jag såg den istället, mina känslor växlade hela tiden; från äckel till sorg, förtvivlan till förundran, tvivel till smärta och från skadeglädje till ilska....i princip hela känslospektrat löpte genom mig.Den starkaste känslan var nog smärta dock. Det gjorde fysiskt ont att se filmen. Men på ett bra sätt.

Jag tror filmen kanske hade nått upp till en svag 5:a i betyg om det inte vore för att den mot slutet blir fruktansvärt långdragen i tortyrscenerna. Jag förstår meningen med att visa hur länge det pågick och hur en människa bryts ned, men att visa det under så lång tid gör så att man som tittare tappar något av den starka känslan i just tortyren tyvärr. Och därför räcker betyget bara till en svag 4 av 5 möjliga

The Uninvited är en amerikansk re-make av den sydkoreanska filmen A Tale of Two Sisters. Re-maken är regisserad av bröderna Charles och Thomas Guard och de stora rollerna spelas av Emily Browning, Arielle Kebbel, David Strathairn och Elisabeth Banks.

Anna har en lång tid vårdats på mentalsjukhus, anledningen är att hon bevittnade sin mors död och sedan försökte ta sitt eget liv. När hon äntligen får komma hem så har hennes pappa inlett ett förhållande med mammans tidigare personliga assistent. Annas syster Alex ogillar förhållandet lika mycket som Anna gör och tillsammans börjar de fundera ut hur de ska kunna bryta upp mellan pappan och nya kvinnan. De behöver inte fundera länge, redan första natten i huset väcks Anna av ett spöke som varnar för styvmamman och Anna och Alex börjar lista ut hur det egentligen låg till med moderns grymma död.

Jag älskar originalet till den här filmen, det är en av de bästa i typisk asiatisk mystik och krypande känsla. Därför ville jag verkligen tycka illa om den här nyinspelningen, jag ville att den skulle gå att håna på samma sätt som jag hånat "skräcken" i nya The Grudge och The Eye m.fl. men det går faktiskt inte. Det kan bero på att storyn i originalet till denna film är otroligt bra och genomtänkt, då är det kanske svårt att misslyckas med en re-make.

Filmen är oväntat bra, den har tagit det bästa från originalet och skapat nånting eget med det. Däremot inte sagt att jag inte ogillar den typiska "amerikaniseringen" av skräckmomenten och effekterna. Skådespelarna gör riktigt bra ifrån sig, speciellt Banks som spelar styvmamman. Jag saknar den krypande känslan från originalet och mystiken och det oförståeliga. Amerikanarna ska alltid övertydliga allting, de förklarar det som var meningen att vara oförklarligt från början och visar upp det som var osynliga spöken i originalfilmen.

Effekterna är ganska övertygande, det var inte många gånger som jag retade mig på kasst CGI och det ska filmen ha plus för.  The Uninvited är mer skräck i jämförelse med sitt rysande original som är mer av ett spök-drama. Och allt som allt så ger jag filmen till slut (efter mycket övervägning) en 3:a i betyg

Splinter är en rysare/skräckfilm från USA, regisserad av Toby Wilkins och vars stora roller spelas av Shea Whigham, Paulo Costanzo och Jill Wagner.

Filmen handlar om det helylleamerikanska paret Polly och Seth som under en resa genom landet råkar på busen Dennis och hans stenade flickvän Lacey som tar dem och bilen som gisslan. När de stannar på en bensinmack ute i ödemarken upptäcker de att kassakillen inte riktigt är som han borde vara, han är full av benbrott och stickor och är inte vidare snäll.

Jag tyckte att trailern till filmen var riktigt lovande, såg ut att vara en skönt oseriös film med inslag av svart humor. Tyvärr visade det sig vara annorlunda. Storyn är lite rolig om än mycket banal, men jag gillar att man inte får någon som helst förklaring till vad det är som är "monstret" och varför det finns där överhuvudtaget.
Det ligger en riktig lågbudgetkänsla över filmen trots att skådespelarna inte är nya inom branschen. Det betyder dock inte att de är lysande, de är ganska trista faktiskt och inte riktigt övertygande, även om de lätt faller in i sina stereotyper som den mesiga biologen, den tuffa tjejen och den hårda killen som egentligen är ganska mjuk på insidan. Just detta stör mig en del, då jag tycker det är alldeles för uppenbart och Hollywood-aktigt. Jag irriterade mig också en hel del på huvudrollernas otroligt ologiska tänkande.
Stundtals är effekterna i filmen riktigt bra, men tyvärr så är de lika ofta ganska usla. Jag fick en känsla av gamla Addams Family ibland och det är inte direkt positivt i en film från senare 2000-tal.
På plussidan ligger för mig att det var en hel del slafs och gore i filmen och ibland var den till och med ganska otrevlig att se på. Speciellt om man som jag avskyr benbrott.

Även om Splinter inte ska vara en skräck-komedi så är den ganska skrattretande i sina stunder. Slutbetyget når en 2 av 5 för att det ändå är ett visst mått av underhållning.