The Watch (2012)
The Watch är en amerikansk science-fiction/komedi som är fullsmäckad av Hollywoods främsta komiker i både manusförfattandet och skådespeleriet. En av manusförfattarna är den allt mer populäre Seth Rogen och i huvudrollerna ser vi både Ben Stiller, Vince Vaughn och Jonah Hill i en blandning av klassiska komediskådisar och nya unga förmågor.
Evan arbetar på Costco, ett enormt varuhus. En natt dödas hans vän, nattvakten Antonio, mycket våldsamt och hittas flådd nästa morgon. Utom sig av sorg och ilska så startar Evan en nattpatrull för att leta reda på mördaren. Men nattpatrullen upptäcker att det inte är någon vanlig mördare, istället döljer sig någonting utomjordiskt i samhället...
Låt mig starta med att jag faktiskt inte har så mycket till övers för sådana här komedier alls. Men när det kommer en ny film med Ben Stiller i huvudrollen kan jag inte låta bli att lite nyfiken, trots allt så gillar jag flera av hans äldre filmer. Jag såg trailern till filmen när jag var på bio sist och tro mig, trailern visade verkligen inte vad det var för film egentligen.
Förutom dålig humor och stereotypiska karaktärer så bjuder filmen på oväntat mycket gore. Jag trodde att jag kunde se den när min treåring var vaken, men fick snabbt ändra mig och stänga av. För barnvänlig är det sista den här så kallade komedin är. Både blod, klägg och porr introduceras redan tidigt i filmen och fortsätter i den andan, dessutom tillsammans med "skrämmande" monster-aliens.
Visst smålog jag ett par gånger och fnissade till och med högt någon gång, men egentligen tillförde filmen inte ett dugg i mitt tycke. Karaktären Jamarcus, spelad av Richard Ayoade var den enda som gjorde filmen värd att se klart. Det var också han som stod för de få i mitt tycke roliga scenerna. Och på grund av honom får filmen faktiskt 2 av 5 stjärnor av mig, trots att den egentligen inte förtjänar så mycket. Lita på mig, The Watch kommer aldrig att hamna i min filmhylla.
Burn After Reading (2008)
Idag såg vi storsatsningen Burn After Reading, skriven och regisserad av de hyllade bröderna Ethan och Joel Coen som tidigare knåpat ihop storfilmer som The Big Lebowski och No Country for Old Men. De har lyckats pressa in ett stort antal A-skådisar i filmen, bland annat George Clooney, Frances McDormand, Tilda Swinton, Brad Pitt och John Malkovich.
Filmen fokuserar på flera olika personer och deras problem i livet, men huvudstoryn ligger hos Ozzy Cox som nyligen avslutat sin tjänst hos CIA och har börjat skriva sina memoarer om jobbet. Han tappar bort skivan med anteckningarna till boken och den hittas av gympersonalen på det lokala gymmet. I tron om att det är topphemlig information börjar gympersonalen både att utpressa Cox och försöka sälja informationen till det ryska konsultatet. Något som visar sig vara lite svårare än väntat.
Jag måste lära mig att inte ha höga förväntningar på filmer och inse att bara för att en film har många bra skådespelare behöver det inte betyda att den är värst bra. För jag tyckte verkligen inte att filmen var bra. Jag drog på munnen ibland, men mest kändes den överspelad och ganska hafsig. Slutet var lite av en chock, inte för att det var nån häftig twist eller att något oväntat skedde, utan för att det var så abrupt och platt slut. Helt plötsligt var det bara finito liksom och jag blev alldeles ställd av det. Känns som om "bröderna regissör" bara har hostat ur sig det här manuset för att ha en ny film att komma med. De har ju fått sin oscar nu och kan släppa vilken skit som helst, bara det är nåt att fästa ögonen på.
Skådespeleriet är mycket varierande. John Malkovich är alltid bra och Brad Pitt gör sin bästa roll sedan De 12 Apornas Armé. Frances McDormand gör däremot en fruktansvärt dålig roll, inte sagt att hon spelar den dåligt, men rollen är hemsk i sig själv. Jag hatade henne från första början och det blev bara värre och värre genom filmen. Och även om rollen är ett stort svin så gör Clooney en riktigt bra prestation som otrogen, lismande skitstövel.
Men manuset är mycket tunt och egentligen var det bara Pitt som drog upp den till dräglig nivå. Scenen när han hittas i garderoben kommer jag nog skratta länge åt i minnet. Annars känns humorn väldigt överdriven och övertydlig och flera karaktärer överspelar. Mycket över blir det!
Nej, inge vidare alls, besvikelsen är ett faktum. 2 av 5
The Hot Chick (2002)
The Hot Chick är en komedi, skriven av huvudrollsinnehavaren Rob Schneider och regisserad av Tom Brady som även regisserat Schneiders film The Animal. Även Rachel McAdams och Anna Faris medverkar i The Hot Chick.
Basic info: Skolans populäraste tjej råkar byta kropp med en kriminell och missanpassad slumkille. Nuff said.
Jag gillar Schneider, och det här är nog min favoritfilm med honom. Det är humor på låg nivå och han gör det superbt. Hans tolkning av en pimpinett, populär flicka som försöker att inte agera gay är lysande. Överdrivet, ja, men roligt? Definitivt!
Det som figurerar i bakgrunden är ganska typiskt High School-aktigt med fnittrande tjejer och rivalitet som rinner över. Det är inte det i bakgrunden eller bifigurerna som gör filmen, det som är bra är helt och hållet Schneiders agerande. Minspelet är obetalbart. Faris är också bra i sin roll (som är hennes typiska signaturroll efter Scary Movie) och är så sockersöt att till och marängerna blir avundsjuka.
Det finns inte så mycket mer att tillägga, gillar man Rob Schneider så gillar man The Hot Chick.
Filmen får en stark 3 av 5 i betyg
Teeth (2007)
Teeth är en skräck/komedi som passar mer in i genren komedi än skräck enligt mig. Den är regisserad av Mitchell Lichtenstein som annars brukar stå på andra sidan kameran. Huvudrollerna gestaltas av Jess Weixler och John Hensley som figurerat i en rad serier tidigare.
Filmen handlar om Dawn, en tjej på High School som propagerar för att hålla på sin oskuld tills man gifter sig. Men så träffar hon på Tobey och det är kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt befinner hon sig i parningsakten och vill dra sig ur, men Tobey insisterar hårdhänt. Då biter plötsligt Dawn tillbaka....
Jag hade lite förväntningar på filmen, men de gjorde den verkligen inte rättvisa! Redan efter de första 10 minuterna höll jag på att trilla ur soffan av skratt. Nu är det visserligen inte så att jag har den bästa och allmänt uppfattade humorn, min humor ligger mer åt det morbida och svarta hållet, men Teeth passar min humor utmärkt. Den är överdriven, knasig, elak och har stoora doser av svart, sjuk humor.
När det gäller skräckdelen så antar jag att det refererar till de få stunderna av blodskvätt som existerar. Eller så uppfattar vissa människor att en hund som äter upp en penis och rapar upp ollonet igen är skräck. Jag vet inte riktigt, men jag anser inte filmen vara skräckingivande för fem öre.
Skådespeleriet är överdrivet, men det passar perfekt till filmen. Det finns en hel bunt med ansiktsuttryck som inte går att beskriva med ord, att bara tänka på dem får mig på fnisshumör och jag blir glad. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Sminket är kanon i filmen, det existerar inga större effekter, men de små som finns där är riktigt snygga.
Hoppas många andra får samma glädje av filmen som jag, jag ger den en solklar 4 av 5
Dumb & Dumber (1994)
Dumb & Dumber (Dum & Dummare) är en amerikansk komedi, regisserad av Peter Farrelly som även är regissör för en lång rad andra komedier i samma anda, som Kingpin, Den där Mary och Mina Jag & Irene. Huvudrollerna gestaltas av Jeff Daniels och Jim Carrey.
"Det den ena inte har i huvudet, saknar den andra" är plotline för den här filmen som handlar om Lloyd och Harry, två totalt urblåsta killar som är bästa vänner och bor tillsammans. När Lloyd blir förälskad i en kvinna ger de sig iväg på en 300 mil lång resa för att finna henne.
Jag gillar vanligtvis inte såna här komedier där humorn ligger på otroligt låg nivå och skämten är ganska uppenbara, men den här är ett undantag. Det kan bero på att de flesta filmerna i samma kategori innehåller dåligt skådespeleri och ibland lite för mycket av det goda liksom. Men både Jim Carrey och Jeff Daniels är bra skådisar och visar prov på mångfacetterade egenskaper i sina roller. Jag tror att även med "normala" kläder och frisyrer (utséenden överhuvudtaget) skulle de ha varit övertygande som personerna Lloyd och Harry, men här tillämpas det jag tidigare skrev om att det är lite för uppenbart och visuellt. Det kan vara en anledning till att filmen inte får mitt topp-betyg.
Förutom det superba skådespeleriet så är skämten (som består av mycket "under-bältet-humor) för det mesta riktigt skrattframkallande och ibland direkt pinsamma att se på. I positiv bemärkelse alltså. I många delar av filmen kan man känna igen situationer liknande något man själv kan ha råkat ut för, eller situationer där man önskar att man hade haft modet och barnasinnet att agera som rollfigurerna gör.
Filmen är påkostad och det märks på den färdiga produkten som är en typisk Hollywoodrulle med all den rätta rekvisitan. Det är inte sparat på någonting och slutresultatet är en riktigt bra komedi.
Ändå kan jag inte ge den mer än en stark 3:a av 5 möjliga. Anledningen är att jag ganska snabbt tröttnar på barnslig humor och det betyder absolut inte att det är en sämre film.
