moviemania

Förlåt för dålig uppdatering, men jag har inte haft tid och ork att se så mycket film sista tiden. Det kommer snart, jag lovar! Stå ut med mig och stanna kvar, jag ber på era bara knän!

The Thing är en skräckfilm från USA, regisserad av skräckmästaren John Carpenter och med Kurt Russel i huvudrollen.

Ett amerikanskt team stationerat på sydpolen råkar en dag ut för galna norrmän som jagar en hund för livet. Amerikanarna räddar hunden och dödar norrmännen av rädsla. Men hunden är egentligen inte en hund utan någonting som inte kommer från den här världen...

Det första jag måste påpeka är att trots att jag sett filmen ett flertal gånger tidigare så har jag inte förrän nu upptäckt att det är något lite bisarrt med teamet. Vad gör de där? Det är ett team med läkare, handymen, piloter, kock, hundskötare o.s.v. men inte en enda forskare. Man får ingen som helst förklaring till vad de egentligen har för sig. Det påverkar absolut inte filmen i sig, men det är en upptäckt!

För att vara såpass gammal som den är så håller filmen riktigt hög klass som skräckfilm. Den är spännande, otrevlig, levererar en hel del skvättscener och är dessutom rejält blodig och slemmig. Alla effekter är antingen trickfilmade eller skapade med smink, det känns på något underligt sätt fräscht att se efter all matning av CGI man får i dagens filmer. Självklart är inte alla effekter de snyggaste gjorda, men det märks väl att mycket arbete är nedlagt på detaljerna.

Kurt Russel spelar naturligtvis den tuffa och halvt nonchalanta killen. Lite typiskt för honom, men han gör det ganska bra. Det klär åtminstone hans rollkaraktär. Även de andra rollerna är ganska stereotypiska men underhållande, lite som man kan vänta sig av den här sortens film från den tiden den kommer ifrån.

Det händer en del oväntat och det är väldigt uppskattat av tittaren då man inte kan avgöra vem som är vad egentligen lika lite som karaktärerna själva. Misstron gruppen emellan känns genuint äkta och det är väl det som är egentligt fokus i filmen, hur en sammansvetsad grupp gradvis blir paranoid och anklagar varandra på löpande band utan tillit till någon än sig själv. Och stundtals vet de inte ens om de själva är sig själva. På detta sätt så eliminerar de varandra istället för att försöka arbeta tillsammans mot fienden. Varje man för sig själv är mottot och det känns på något sätt väldigt amerikanskt hos mig, om det är meningen eller ej kan jag inte uttala mig om. Däremot så känns det trovärdigt.

Mycket underhållande blir slutklämmen från mig och jag ger filmen en solklar 4:a i betyg

The Brøken är en fransk/engelsk rysare som är regisserad av Sean Ellis. I huvudrollen ser vi Lena Headey som man även kan se som Sarah Connor i serien The Sarah Connor Chronicles. Även Richard Jenkins har en roll i filmen.

Efter en middag med sin familj där en stor spegel krossas utan anledning så börjar konstiga saker hända med Gina. Hon krockar  och får minnesförlust gällande vissa saker. En dag ser hon sig själv åka förbi i sin egen bil. Hon följer efter kvinnan som är så påtagligt lik henne till en lägenhet. Därefter tappar Gina fattningen om vad som är verkligt eller inte. Har den krossade spegeln gett henne sju års olycka, eller behöver hon mer psykisk hjälp för att bearbeta sin traumatiska krock?

Jag tycker att filmen var ganska oengagerade redan från start. Allt känns dystert och på något sätt överarbetat. Det känns som en typiskt "svår" film och jag känner vibbar från i mitt tycke den svåra genren Film Noir, både i stil och i avsaknaden av färg. The Brøken är inte svartvit, men den är dyster och grå. Avsaknaden av musik och ibland även ljud bidrar till den odramatiska effekten filmen gav mig. Storyn är inge vidare den heller, jag listade alldeles för fort ut vad som egentligen händer. Filmen är flummig och inte på ett bra sätt. Man får se tillbakablickar på händelser som inte betyder någonting för tittaren och det hoppar lite för vilt för att man ska orka vilja hänga med i svängarna. Det ger något av en "knarkfilmskänsla" utan att försöka ge det.

Det är riktigt snygga effekter de få stunder då man kan njuta av dem. Tyvärr är det alldeles för sällan. En enda gång kändes det som om det faktiskt hände någonting, som att filmen skulle kunna komma igång där, men inte då. Det gick över lika fort som det kom och lämnade mig lite perplex. Det är också ett minus att när filmen är slut så förstår man inte mycket mer än man gjorde 20 minuter in i den. Man kanske förstår vad som har hänt till en viss del, men man förstår absolut inte varför eller hur det skedde.

Betyget når inte högre än en 2:a på min lista

Ursäkta mig att jag jämför vissa filmer med böckerna. Det är oundvikligt i mitt fall då jag läser otroligt mycket böcker och de gör starkt intryck på mig. Men om ni så gärna vill det så ska jag sluta jämförelserna, eller sluta se filmer som är baserade på böcker jag gillar, alternativt inte recensera dem i alla fall.

Jag är hemskt ledsen för att jag inte har uppdaterat på ett tag, men jag har jobbiga skolarbeten för tillfället. Jag LOVAR att på måndag kommer det in två nya filmer.

Donkey Punch är en brittisk thriller med relativt okända unga skådespelare. Regissören heter Oliver Blackburn och inte heller han är ett stort namn inom film än så länge.

Filmen utspelar sig på en semesterort i Spanien, där tre unga tjejer från UK spenderar en partyweekend. De möter tre killar på en fest och följer med dem till en yacht de jobbar på, där en fjärde kille befinner sig. I ett rus av alkohol och droger så sätter en sexorgie igång, en orgie som urartar totalt när en av killarna vill pröva en "donkey punch".

För det första hade jag ingen aning om vad det var för film jag stoppade i spelaren alls. Jag hade aldrig hört talas om "donkey punch" och visste inte alls vad det betydde. Ska jag vara ärlig så såg jag den för att omslaget var tufft (ytliga jag), jag trodde det var en av många teenage-slasherfilmer. Nu vet jag vad en "donkey punch" är och det är inte trevligt. Ni får själva lista ut vad det är eller se filmen för att förstå.

Enligt mig så är Donkey Punch lite intelligentare än en vanlig slasher, vilket man inte skulle kunna tro av att läsa en kort synopsi om filmen. Det är mycket konspiratoriska tankar och etiska frågor som dyker upp på löpande band. Det är intressant att se hur folk agerar under press och hur de resonerar. Skådespelarna gör faktiskt överraskande bra ifrån sig och dialogerna känns realistiska och rationella, även om det stundtals regnar lite klyschor. Tempot är högt när väl incidenten som förändrar hela semesterlyckan har ägt rum.
Ibland kände jag bara ett enormt raseri och ibland kände jag verkligen av stressen, pressen och desperationen. Den fick mig att fundera smått på hur jag själv skulle ha reagerat om jag hamnade i samma situation.
Fotot är snyggt, skådespelarna gör bra ifrån sig, sminket är riktigt bra (även om det ibland ser något lågbudget ut) och jag tycker att desperationen syns väl från alla håll.

Det som gör filmen sämre i mina ögon är att första halvan är fruktansvärt tråkig och ganska händelselös. Det går mest ut på att filma sexscener och nakna bröst och påminner mer om en mjukporrfilm än något annat och sånt kan göra mig lite irriterad.

Donkey Punch är okej, men inte mycket mer. 3 av 5 i betyg

Jag är ingen typisk "sågare" av filmer ska ni veta, det har bara råkat bli så att jag har sett några halvkassa filmer på senare tiden och jag hoppas att det blir fler stjärnor och lovord framöver!

Måste bara förtydliga att jag lägger in filmer jag ser nu, inte filmer jag har sett tidigare. Undantaget är filmer som jag ser igen som jag tidigare sett. Detta på grund av att jag har sett alldeles för mycket film för det, ca 3000 filmer enligt min profil på Filmtipset. Hinner inte med att skriva recensioner på alla de plus alla nya jag ser, så ni får hålla till godo med de jag ser i nuläget!

Härmed öppnar jag min nya blogg, en blogg för enbart filmer.
Hoppas att den efterhand kommer att bli minst lika fin som mina andra blogg.