moviemania

Runaway Jury är en amerikansk drama/thriller baserad på John Grishams bestseller "The Runaway jury". Filmen är regisserad av Gary Fleder och är ganska fullproppad av kända ansikten i rollerna. Vi ser bland annat John Cusack, Rachel Weisz, Dustin Hoffman och Gene Hackman.

En kvinna som hastigt blivit änka efter skottlossning på hennes mans jobb ställer ett vapenföretag inför rätta. Det ligger otroligt mycket pengar i målet och folk med intresse i vapenföretaget försöker till varje pris se till så att "rätt" personer hamnar i juryn, men någon har nästlat sig in med andra avsikter.

Efter att jag sett filmen och kollade omdömen så blev jag mycket förvånad. De flesta prisar den till skyarna och vissa kallar den till och med den mest spännande rättegångsfilmen någonsin. Själv upplevde jag den som ganska långsam, lättuträknad och oengagerande. Skådespelarna är riktigt bra och absolut satta i roller som de briljerar i, men det räcker inte om storyn är tunn. Och jag tycker att den är det. Det tänder aldrig riktigt till, det rullar bara på utan någon gnista. Skillnaden vilka som är goda och onda målas upp så kraftigt och övertydligt vid flera tillfällen att det nästan blir löjligt.

För det första blev jag irriterad på hela målet, man kan väl inte anklaga ett vapentillverkarföretag för att ha vållat en mans död? Möjligtvis ställa individen som sålde ett vapen till en man utan licens inför rätta, men inte hela företaget.
För det andra så kände man mycket tidigt i filmen att det inte kommer bli någon större överraskning i utslaget från juryn, trots att det ibland verkade som om det kunde vända. Jag tvivlade i alla fall aldrig på hur det skulle sluta.
För det tredje så lades en del fokus på sådant som jag inte förstod varför det skulle ha någon mening i filmen alls.

Inte vidare spännande alltså. Men för att skådespelarna gör ett så bra jobb så får filmen ändå 2 av 5 i betyg

Återigen har det varit lite filmtorka i mitt hem, men nu har jag sett Slumdog Millionaire, en brittisk film som utspelar sig i Indien. Regissören är ingen annan än Danny Boyle, mannen som gav oss filmer som 28 Days Later, The Beach och mästerverket Trainspotting. Huvudrollerna i filmen gestaltas av brittiske Dev Patel och indiska Freida Pinto

Jamal är en fattig föräldralös 18-åring som bor i slummen i Mumbai (Bombay). Han har lyckats få sitta i heta stolen indiens "vem vill bli miljonär" och har tagit sig nästan ända fram till det största priset på 20 miljoner rupier. Där tar programmet paus och Jamal blir arresterad för misstankar om fusk. Genom tortyr försöker de få fram hur han, en obetydlig kille från slummen, kan svaren på alla frågor som ställts. Jamal börjar berätta, fråga för fråga, hur han genom sin uppväxt har trillat över svaren.

Slumdog Millionaire var årets storvinsttagare på Oscarsgalan. Hela åtta Oscars lyckades den kamma hem, dessutom vann den en hel del priser på Golden Globe-galan. Och jag tycker att filmen är bra, men absolut inte så bra som den har framställts. När en film vinner pris efter pris så förväntar mig åtminstone jag en exceptionell film, en banbrytande och extraordinär film. Så jag hade nog lite för stora förväntningar. Jag kan inte kalla filmen för besvikelse eftersom den är obestridligt bra, men ändå...jag hade väntat mig mer.

Karaktärerna är trovärdiga och skådespelarna gör bra ifrån sig. Miljöerna är autentiska och känslan finns där. Vissa dialoger känns något krystade och ibland blir jag irriterad på att de indiska människorna talar engelska sinsemellan. Storyn fungerar, även om jag kände att det var ganska förutsägbart. Dessuton kände jag nog inte den empati det är meningen att man ska känna med Jamal och hans bror Salim hela tiden. Antagligen för att jag har sett värre lidande och för att jag visste att det skulle gå väl med Jamal hur än hans barndom såg ut.

Till syvende och sist så känner jag att det skulle ha varit en annorlunda film som vann alla de priser som den här vann. Det är fullt möjligt att ingen annan nominerad vad bättre, men jag har svårt att tro att detta faktiskt var 2008 års absolut bästa film. Den är inte nyskapande och inte överraskande och bringar ingenting nytt till filmindustrin (som en del av Boyle's tidigare filmer gjort). Jag har sett det förut, i en annan tappning.

Filmen får en stark 3:a i betyg av mig, vore det inte för att slutet är alldeles för puttinuttigt och Hollywood-aktigt så hade den kanske räckt upp till en 4:a.

Quarantine är en amerikansk re-play av den spanska skräcksuccén [REC]. Regissör är John Erick Dowdle och som skådespelare ser vi Jennifer Carpenter, Jay Hernandez och Steve Harris.

Angela är en reporter som filmar ett program om nattjobb på en brandstation. Någon gång under natten så går ett larm och Angela och kamerakillen Scott får följa med. Larmet leder dem till ett hyreshus där en gammal kvinna har börjat skrika i sin lägenhet. Angela och Scott fortsätter att filma och snart upptäcker de att kvinnan är allvarligt sjuk och att hon smittar....

[REC] slog mig med häpnad när den kom, det kändes som ett helt nytt koncept av zombiefilm och det konceptet skrämde vettet ur mig trots skakande handkameror och halvtaskiga vinklar. Och hur man ska recensera den här filmen utan att jämföra den med originalet vet jag inte. Det är inte totalt frame-by-frame (som re-maken av Psycho) som har använts i den amerikanska versionen, men det är inte heller långt ifrån. Det kändes till en början som en mycket onödig film, gjord enbart för att amerikanarna inte orkar läsa textremsor och lyssna på spanska. Men faktiskt så märkte jag att den var ganska bra, de har till och med tagit bort en del störande moment som finns i originalet och lagt till lite egna tuffa saker i storyn. Och tyvärr måste jag erkänna att Jennifer Carpenter spelar snäppet bättre än Manuela Velasco, trots att jag skäms lite när jag skriver det.

Det som filmen definitivt inte har är originaliteten som [REC] kom med. Och här kan man verkligen säga att man har sett det förr utan att överdriva! Fast jag måste erkänna att jag ser hellre en re-make gjord såpass nära det bra originalet än ett totalt omgjort fiasko som till exempel The Grudge där de har ändrat stora betydelsefulla delar av originalfilmen.

Så slutbetyget blir en klart godkänt 3:a och för er som inte orkar lyssna på spanskt pladder så är Quarantine ett helt okej substitut.

Taken är en amerikansk/fransk action/thriller regisserad av Pierre Morel. I rollerna finns Famke Janssen, Liam Neeson och Maggie Grace.

Filmen handlar om den före detta livvakten Bryan och hans 17-åriga dotter Kim. Kim åker till Frankrike med en väninna och redan första dagen de är där råkar de ut för en kidnappning av en trafficking-liga. Bryan lägger allt som har med lag och moral att göra åt sidan för att försöka rädda sin dotter inom de 96 timmar han har på sig innan hon blir oåterkalleligt skändad.

Jag hade väl egentligen inga som helst förväntningar, men när jag upptäckte att det handlade om människohandel så hyste jag en viss förhoppning att det skulle vara en film i samma stil som Human Trafficking. Men tji fick jag. Istället så är det i princip en nyare version av Ransom. Det är inte mycket som överraskar i filmen, bortsett från att jag alltid blir överraskad av hur många klockrena slag mot ansiktet en actionhjälte kan ta utan att däcka.

Det är alldeles för mycket "Bond" i filmen, för mycket hjärndöd action och för lite affektion och känslor. Det mesta känns mycket kliniskt, något som jag tvivlar på att det skulle vara i verkligheten i den situationen. Neeson överspelar sin roll ganska mycket och känns inte direkt som en förtvivlad far. Maggie Grace däremot spelar överraskande bra!

Taken är inte en dålig film, men jag är ingen actionhyllare och hade hellre velat se mer thriller i storyn. Och det är inget nytt man får se i filmen, man har sett det förr i otaliga actionrullar. Jag ger den en stark 2:a i betyg

Patrik 1,5 är en svensk familjefilm som innefattar drama och komedi. Filmen är regisserad och skriven av Ella Lemhagen som tidigare gett oss bland annat Tsatsiki, morsan och polisen. Huvudrollerna gestaltas av Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård.

Det homosexuella paret Göran och Sven har äntligen blivit godkända för adoption och flyttar till en villa i en typisk svensk förort för att förbereda sitt nya liv som föräldrar. På adoptionspappren som kommer hem står det att de ska ta hand om Patrik 1,5 med ett jobbigt förflutet. Döm om deras förvåning när det ringer på dörren och Patrik 15, en ungdomsförbrytare och homofob, står där med resväskan i hand.

Jag vet att jag är en tuffing när det gäller film, men ibland får även jag nåt sockersött över mig och slänger på en feelgood-film. Och det här är definitivt en sådan. Jag tror att jag log åtminstone halva filmen igenom. Torkel Petersson spelar den mer "butchigare" mannen i paret och han gör det bra, men den stora stjärnan i filmen är faktiskt Skarsgård. Han är perfekt som homosexuell, snäll, mjuk och känslosam. Jag drog hela tiden paralleller med hans rollfigur i Ondskan där han spelar en kall, hård och hänsynslös översittare och gör det med bravur, man ser hur hatet och elakheten verkligen lyser ur honom. Det riktigt beundransvärda i den här filmen är att han lyckas med att utstråla raka motsatsen minst lika bra. Han verkar vara en svensk skådespelare att räkna med framöver.

Det negativa då. Ibland blir konversationerna ganska krystade, så som de har en tendens att bli i svenska filmer. Tom Ljungman som spelar Patrik i filmen är inte direkt lysande, han känns ganska krystad emellanåt. Och ibland känns miljön, trots att den är väldigt svensk förort, inte direkt verklighetstrogen. Djupet i relationerna hos huvudpersonerna verkar aldrig komma igång och ibland känns det som om scenerna klipps lite för snabbt.

Men det är en charmig film och helt okej för att vara en svensk feelgood. Därför får den betyget 3 av 5