moviemania

Quarantine är en amerikansk re-play av den spanska skräcksuccén [REC]. Regissör är John Erick Dowdle och som skådespelare ser vi Jennifer Carpenter, Jay Hernandez och Steve Harris.

Angela är en reporter som filmar ett program om nattjobb på en brandstation. Någon gång under natten så går ett larm och Angela och kamerakillen Scott får följa med. Larmet leder dem till ett hyreshus där en gammal kvinna har börjat skrika i sin lägenhet. Angela och Scott fortsätter att filma och snart upptäcker de att kvinnan är allvarligt sjuk och att hon smittar....

[REC] slog mig med häpnad när den kom, det kändes som ett helt nytt koncept av zombiefilm och det konceptet skrämde vettet ur mig trots skakande handkameror och halvtaskiga vinklar. Och hur man ska recensera den här filmen utan att jämföra den med originalet vet jag inte. Det är inte totalt frame-by-frame (som re-maken av Psycho) som har använts i den amerikanska versionen, men det är inte heller långt ifrån. Det kändes till en början som en mycket onödig film, gjord enbart för att amerikanarna inte orkar läsa textremsor och lyssna på spanska. Men faktiskt så märkte jag att den var ganska bra, de har till och med tagit bort en del störande moment som finns i originalet och lagt till lite egna tuffa saker i storyn. Och tyvärr måste jag erkänna att Jennifer Carpenter spelar snäppet bättre än Manuela Velasco, trots att jag skäms lite när jag skriver det.

Det som filmen definitivt inte har är originaliteten som [REC] kom med. Och här kan man verkligen säga att man har sett det förr utan att överdriva! Fast jag måste erkänna att jag ser hellre en re-make gjord såpass nära det bra originalet än ett totalt omgjort fiasko som till exempel The Grudge där de har ändrat stora betydelsefulla delar av originalfilmen.

Så slutbetyget blir en klart godkänt 3:a och för er som inte orkar lyssna på spanskt pladder så är Quarantine ett helt okej substitut.

Alien Raiders är en amerikansk science fiction/skräck-film som är regisserad av Ben Rock. I rollistan ses inga större namn, men flera av skådespelarna har man sett dyka upp i olika tv-serier ganska frekvent, som Mathew St.Patrick och Rockmond Dunbar.

Filmen utspelar sig på en stormarknad, där vad som ser ut som ett rån sker. Men det ligger allvarligare saker bakom "rånet", rånarna är egentligen ett team som jagar efter mycket agressiva utomjordingar och det verkar som om utomjordingarnas konung finns i affären någonstans.

Självklart visste jag innan jag såg filmen att den är en b-film och den svek mig inte i det avséendet! Den är härligt lågbudget och storyn är bristfällig. Sminket ser mycket experimentiellt ut och skådespelarna är inte direkt övertygande.
Men, filmen är inte kass. Tvärtom är den ganska underhållande och definitivt ett okej tidsfördriv. Storyn är inte helt dålig och med rätt medel så kunde den kanske ha tagit sig högre på min betygslista. Ibland känns det som om de största influenserna till filmen kommer från The Thing, som är en mycket mycket bra film men som för 26 år sedan klarade av att göra det bättre än man verkar kunna idag.
Av någon anledning så kände jag mig dock aldrig engagerad i filmen. Jag ville inte veta mer vad som försiggick bakom rollernas agerande eller hur de hamnat just där i livet. Jag orkade aldrig fokusera bakom det visuella helt enkelt. Och vem som är kungen över utomjordingarna listade jag ut efter 10 minuter. Så det kom inte direkt som en chock i slutet av filmen.

Summa summarum är att filmen har potential, men den är för slätstruken och oengagerande för att nå högre än en 2:a på min betygslista

The Evil Below är en amerikansk skräckfilm, regisserad av Jean-Claude Dubois och Wayne Crawford som även har huvudrollen.



Filmen handlar om Max som driver ett båtföretag med dykarturer. En dag kommer Sarah för att be om hans hjälp med att hitta ett sjunket skepp som ska innehålla en skatt. Men det vilar även en förbannelse över skeppet.

Visserligen hade jag inga som helst förväntningar på den här filmen, men jag hade inte trott att den skulle vara såpass dålig som den faktiskt är. Min filmbloggs första etta är verkligen värd den. Det finns ingenting bra med filmen alls, såvida man inte anser att tjejer i baddräkt och bikini och värt att se filmen för.

Huvudrollen Max Cash är vidrig. Han är slemmig, otrevlig, macho-man och dessutom dåligt spelad. Och detsamma är att säga om resten av rollerna, både stora och små. Fotot är riktigt dåligt med inklippta scener från naturprogram där man verkligen ser skillnaden på kvalitén i filmscenerna och klippen. Specialeffekterna handlar i första hand om att filma ur "fel" vinklar, så att det ser ut som om saker händer fast det inte gör det.
När det gäller förbannelsen så fick jag aldrig grepp om den alls. För manuset är väldigt luddigt, och inte på ett bra sätt. Det enda man får se är något som liknar en korsning mellan muräna och haj som glider runt skeppet i några sekunder, sedan exploderar ett moln av blod i vattnet.

Nej, det är inte en bra film och därför blir min recension lite krass och kort. 1 av 5 i betyg

Det har valit lite dåligt på filmfronten sista tiden, men nu har jag sett The Strangers, en amerikansk rysare/thriller regisserad av Bryan Bertino och med Liv Tyler och Scott Speedman i huvudrollerna.

Kristen och James övernattar i en ödsligt belägen stuga trots att deras förhållande knakar i fogarna. Tidigt på morgonen ringer det på dörren och en flicka frågar efter någon som inte finns där. Men hon försvinner inte efteråt.

Filmen är baserad på en verklig händelse, ett ouppklarat mordfall i USA år 2003. Så redan innan man ser den så vet man att det är ganska kört för huvudpersonerna. Det verkar dock som om enbart "ett ouppklarat mordfall" är det som filmen är baserad på. Man vet att två personer har blivit mördade i en stuga, men inget annat, så det här är väl en påhittad teori om hur det kunde ha gått till.

Allt är verkligen uppbyggt för rysligheter från början. Huset är isolerat i en skog, natten mörk och telefonerna är oanvändbara. Känns lite klichéartat redan från starten, det enda som sticker ut är att karaktärerna faktiskt ter sig ganska mänskliga. Speciellt  Liv Tyler gör en trovärdig roll från första minut, något jag ibland saknar i den här typen av film.
Paralleller kan dras till filmer som Funny Games och Them där oprovoserat våld och tortyr är i fokus. Gemensamt för de filmerna förutom tortyren så är det känslan av att inte vara säker i sitt eget hem. Men jag anser att mjölkningen av just oprovocerat våld och "i hemmet-tortyr" har sinat något. Det går inte att göra sådana filmer på löpande band och förvänta sig en stor succé varje gång utan att det blir uttjatat. Man har sett det förut och blir inte överraskad direkt.
Visst, personerna med masker är creepy och otrevliga, men jag blev inte rädd en endaste gång, fick inte ens en liten kåre längsmed ryggraden.

2 gånger kände jag ett visst obehag. Den första var när Tyler frågar varför just de blev utvalda och den blonda flickan med dockmask svarar: för att ni var hemma. Den andra gången handlar det snarare om ett skvättmoment som jag inte alls hade räknat med.

Filmen i sig är väl inte dålig egentligen, men jag har sett bättre på samma tema och börjar bli trött på det. Så det blir en 2:a i betyg

Resident Evil: Degeneration är animerad skräck/science fiction som är regisserad av Makoto Kamiya

Storyn i filmen startar 7 år efter att Raccoon City har blivit utplånat, när terrorister släpper ut det dödliga T-virus på en flygplats. Leon S Kennedy (först känd från spelet Resident Evil 2) kallas in för att ställa allt tillrätta, och som av en händelse så är även Claire Redfield på plats ännu en gång.

Om man ska starta med det positiva med filmen så är det att animationen är fruktansvärt snygg. Rörelsemönstret hos karaktärerna är de mest naturliga jag sett i en animation. Ljuset faller perfekt och skuggorna i t.ex. ansikten rör sig precis som de ska när man rör en ansiktsmuskel. Det enda som jag känner är önskvärt att uppnå mer är lite mer liv i ögonen.

Så, till det negativa. Storyn är otroligt platt och banal. Karaktärerna känns spända och uppstramade och inte vidare naturliga. Lite för mycket fokus på kvinnornas plutande läppar och männens oerhörda maskulinitet. Liksom de icke-animerade filmerna om samma tv-spel så känner man inte direkt kopplingen till det underbara spelet. Det är alldeles för mycket action. Visst vet jag att Resident Evil till viss del var ett actionspel, men det var till lika stora delar ett skräckspel och ett pusselspel. Men det är just action som allt är fokuserat på och då tappar man känslan man fick när man spelade spelen. Speciellt negativt är att zombierna, som faktiskt utgör 99% av spelen (1-3), har mycket liten betydelse i filmen. De finns med i periferin, men utgör inte det stora hot de borde göra. Istället är det en känslohistoria mellan en polis och hennes terrorist till bror som ligger i fokus. Det störde mig.

Kan inte säga så mycket mer om filmen. Den är snygg, men det krävs bättre innehåll för att gå hem hos mig.
Betyg: 2 av 5

Friday the 13th är en re-make av 80-talets succéfilmer om Jason Voorhees och hans mördarstråk. Den nya filmen är regisserad av Marcus Nispel som 2003 även gjorde nyversionen av The Texas Chainsaw Massacre. Rollbesättningen består i stort sett bara av tv-serieskådisar som man tycker sig känna igen från någonstans men inte riktigt kan placera.

 

Filmen handlar om Jason, ett missbildat barn som drunknat på ett sommarläger eftersom lägerledarna var för upptagna med annat än att hålla koll på honom. Hans mamma bestämmer sig för att hämnas hans död och mördar alla lägerledarna utom en. Den sista lyckas dock ta död på mamman istället och mamman åkallar Jason för att hämnas både sin och hennes död.

Och nu är vi ca 2 minuter in i filmen. Jag trodde faktiskt att nyinspelningen skulle fokusera mer på historien bakom Jason och Mrs. Voorhees, Jasons barndom och vad som egentligen hände på lägret. Men icke då. Endast snabba glimtar i början som sagt var. Anledningen till att jag trodde det beror på att just nyinspelningen av TCM fokuserar på varför allt blev som det blev och har en helt annan synvinkel än originalfilmen.
Tyvärr saknade Friday the 13th allt detta och hade inget som helst nyskapande över sig. Det var som att se de gamla rullarna igen, fast ihopslagen till en enda film. Enda skillnaden var ett par snygga make-upeffekter, dåliga one-liners och mobiltelefoner och GPS. Skådespelarna är väldigt dåliga. Det var de som spelade i filmerna på 80-talet också, men då var det mer accepterat. Idag finns så många bra skådisar att välja mellan så det ska inte behöva vara så dåligt i en sådan hypad film.
Klyschorna formligen haglar över en, bland annat är det ju så att de som är tuffa och röker braj åker självklart dit först, medan de som är snällare klarar sig längre. Så är det väl alltid? Speciellt när det gäller psykopatmördare från andra sidan (vatten?)graven. Usch, jag känner mig sarkastisk och oprofessionell i min bedömning, men jag blev riktigt besviken.
Summa summarum är att eftersom inget nytt har hänt i re-maken så kunde originalen lika gärna fått vara ifred. Det som fungerade i 80-talets slasherfilmer fungerar inte lika bra i dagens utbud av skräck. 2 av 5

House of Blood (Chain Reaction) är en tysk skräckfilm, regisserad av Olaf Ittenbach som även står för en del av manuset. Med i rollistan (som är övervägande tysk) så hittar man Wolfgang Müller, Cristopher Kriesa och även huvudrollsinnehavaren i kultklassikern Das Boot; Jürgen Prochnow i en biroll.  

Filmen handlar till största del om Douglas, en läkare som kolliderar med en fängelsetransport. Fångarna dödar snabbt vakterna i transportbussen och tar Douglas som gisslan eftersom en av dem är allvarligt skadad och behöver läkarvård. För att utföra ingreppen behöver de komma inomhus, så de vandrar genom skogen och hittar en stuga med underliga invånare i.

Det första först. Skådespeleriet. Uselt. Det finns små glimtar av "okej", men annars är det riktigt dåligt. Till och med Prochnow som tididgare visat att han verkligen kan leverera känns väldigt mycket b-skådis. Den enda som känns ens lite trovärdig är Müller som faktiskt får en att tro på att han är så vidrig och beräknande som hans roll framställs.
Effekterna är inte heller bra, sminket är ganska "halloweenaktigt" och ser inte på något sätt äkta ut. Filmen innehåller en hel del blod och gore, och några av gore-effekterna är dugliga, men inte mer än så.
Miljöerna däremot är mycket fina och fotot är vackert utfört. Tyvärr förstörs det fina intrycket av ljudet, synkningen är helt galet dåligt ibland och det känns jobbigt att det verkligen är släppt på dvd utan att dubbningen blev lyckad.

Om själva filmen kan jag säga att idén bakom faktiskt är riktigt genomtänkt och bra. Men det lyckas inte med att transportera den idén till en hel film, jag tror att den hade gjort sig bättre som kortfilm, kanske medverkat i Creepshow eller liknande. Resultatet känns som om de bara har försökt leka med make-up och fyllt ut mellan effektstunderna med en historia som är seg och långdragen. Ibland var filmen riktigt underhållande, speciellt första gången man verkligen förstår vad det är för människor som bor i den där stugan, men det räcker inte för att man ska kunna förbise resten av det tråkiga. Jag gillade definitivt det här med deja vú om det hade kunnat utföras på ett bättre sätt, men mitt slutgiltiga betyg räcker bara till en 2 av 5. 

Silent Hill är amerikansk skräck, baserat på det bästsäljande tv-spelsserien med samma namn. Filmen är regisserad av Christophe Gans som även regisserat en av mina absoluta filmfavoriter: Vargarnas pakt. Medverkande i filmen är bland andra Radha Mitchell, Deborah Kara Unger, Alice Krige och Sean Bean.

För 9 år sedan lämnades Sharon som spädbarn till ett barnhem strax utanför Silent Hill och blev adopterad av Rose och Christopher. Nu har hon börjat gå i sömnen, drömma mardrömmar och ropa efter sin hemstad. Rose bestämmer sig att ta med henne till Silent Hill för att på något sätt kunna bota hennes nattmaror. Men Silent Hill är inte vilken stad som helst...

Till en början känns storyn lite diffus och svår att få grepp på. man förstår till exempel inte varför Rose så gärna vill ta med Sharon till Silent Hill, eller varför Christopher motsäger det så starkt. Man förstår inte varför Rose väljer att åka den långa vägen mitt i natten eller varför hon är så rädd för poliser. Men det är bara att acceptera att det är så och se fram emot vad som händer senare i filmen.

Fotot är fruktansvärt genomtänkt i fråga om bildkomposition och kameravinklar, ljussättning och miljöer. Specialeffekterna är såklart mycket CGI, men trots att jag vanligtvis rynkar på näsan åt dataanimering så fungerar det i den här filmen. Mest på grund av att om man har spelat spelen så vet man att det inte går att skapa en film efter dem utan att använda sig av CGI. Och för att vara ärlig så är det skickligt gjorda effekter som jag faktiskt inte störde mig så mycket alls på.

Skådespelarna gör mycket bra insatser, alla verkar vara helt engagerade i storyn och agerar som om de verkligen trodde på manuset. Bäst är Deborah Kara Unger och Alice Krige, eller näst bäst kanske jag ska säga, för de övergläns faktiskt totalt av det remarkabla skådespeleriet från Jodelle Ferland som spelar Sharon/Alessa.

Om man inte har spelat spelet så kan nog början på filmen te sig ganska banalt; mamma tappar bort dotter i spökstad, hon letar letar letar, råkar ut för ett par monster, letar letar letar osv. Men när man tagit sig förbi de scenerna så börjar själva berättelsen om Silent Hill. En berättelse om isolerade människor, kolbränder och religiös fanatism, och om vilken sida det egentligen är som är elak. Sekten i fokus känns som något man faktiskt kan relatera till, det är förankrat med dagens depraverade sekter som tror på att de är de enda goda, de enda som förtjänar att leva i paradiset och undslippa helvetet.
Upplösningen är ganska chockerande och mycket tragisk. Hela filmen är faktiskt mycket tragisk. Och mörk, obehaglig, skrämmande, känslosam, blodig, brutal och framför allt vacker. Mycket mycket vacker. Slutscenen får mina ögon att tåras, det är tragik på hög nivå samtidigt som meningen med den är ganska svävande.
Silent Hill har lyckats med det som Resident Evil inte klarade. Den förmedlar känslan av att faktiskt medverka i spelet.

Filmen är underbar och den här andra tittningen höjde mitt betyg en aning. Helt klart den bästa filmen baserad på ett tv/dataspel någonsin. Jag hoppas nästan på en uppföljare! En stark 4 i betyg!

Silent Scream (The Retreat) är en av dagens sedda filmer. Det är en amerikansk skräckfilm, regisserad av Matt Cantu och Lance Kawas. Inga vidare kändisar florerar i rollerna.

En skolklass får låna sin psykologiprofessors hus i s­kogen som tack för hjälpen med ett forskningsprojekt. När ungdomarna anländer har någon dock ett eget projekt i åtanke - att med alla tänkbara medel mörda gruppens medlemmar en efter en! När klassens smartaste tjej Nicole kommer en dag sent, väntar en natt i helvetet...

Jag direktciterar en replik ur filmen: "this sucks on so many levels"! Det är ungefär hur man beskriver filmen med en enda mening. Jag har faktiskt sett dåligare filmer, men den här är riktigt usel. Det första som markerar detta är att skådespelarna är fruktansvärt dåliga. Och då menar jag riktigt kassa! Inte en enda skådis ger ens ett litet sken av att vara redo för spelfilm. De kanske fungerar i halvtimmeskomedier eller liknande, vad vet jag.

Det andra som slår ett slag för uselheten i film är att storyn är otroligt platt och banal. En grupp ungdomar i ett hus i en öde skog. Det är sex och alkohol för hela slanten och puckona tänker inte logiskt för fem öre. Mördandet sätter igång nästan genast (efter att man har fått se x-antal nakna tuttar, varav ett par riktiga silly-cones) och jag blev helt ställd när mer än hälften av personerna dör innan 15 minuter gått.

Önskar att jag kunde säga att effekterna var bra i alla fall, men tyvärr är det lilla man får se ganska uselt. Det har skrivits om filmen att den innehåller en hel del gore, men i så fall måste jag ha trillat på den klippta versionen, för det var ytterst lite man verkligen fick se. Och det man fick se var som sagt var illa.
Mot slutet vänder filmen från slasher a'la 80-tal dessutom till en kass komedi med "roliga" kommentarer som verkligen stinkel mögelost. Totalt opassande och avtändande.

Det enda lilla plusset är slutet. Eller scenerna innan slutet rättare sagt, när den lilla lilla twisten avslöjas. Det var nog enda delen som manusförfattarna hade tänkt något annat än blod och bröst. Det gör att filmen klarar sig från en etta och blir till en svag tvåa istället. Den var ju trots allt ett tidsfördriv och som sagt var har jag sett ännu sämre.

2 av 5

Dark Corners är en amerikansk rysare, regisserad och skriven av Ray Gower och innehåller skådespelare som Toby Stephens och Thora Birch.

Filmens huvudperson är Susan Hamilton, en ung kvinna som försöker få barn tillsammans med sin make och genomgår en rad undersökningar och tester för att kunna få det. Mitt uppe i alla dessa tester så börjar hon drömma mardrömmar om sin dubbelgångare Karen, som är förföljd av någon eller något. Snart vet inte Susan vad som är verklighet eller dröm.

Låt mig starta min utvärdering med att jag inte hade några som helst förväntningar på filmen. De flesta omdömen jag har läst har varit mycket negativa, så det var mest som ett tidsfördriv jag såg den. Men jag blev mycket positivt överraskad!

För vissa kan säkert storyn te sig uttjatad. Hon somnar, drömmer en mardröm om en tjej som somnar och drömmer en dröm om henne osv. Men jag gillar verkligen den här typen av film som hoppar mycket mellan ett slags parallella världar, där man aldrig riktigt är på det klara med vad som egentligen är sant eller inte. Flera av mina favoritfilmer är just sådana, till exempel Jacob's Ladder som är ett riktigt mästerverk inom film.

Till större delen (förutom ett par mycket små scener) så saknar filmen CGI, och det är absolut inget minus i min bok. Jag vill ha så lite dataanimerat som möjligt och så mycket smink som det går.
Skådespelarna gör ganska hyfsat ifrån sig, kan störa mig på Birch's skratt ibland, det har låtit konstlat sedan hon var liten, men annars är hon ganska bra i sin roll. Susans scener är mycket ljusa och Karens är mycket mörka, det skapar verkligen effekten av att de lever totalt skilda liv. Det finns några scener som är riktigt obehagliga att se, tänker inte avslöja vilka, det får ni se själva om ni är intresserade.
Det känns inte riktigt som om Dark Corners är en typisk amerikansk "skvätt"skräckis (även om det självklart förekommer såna scener), den går mer in under skinnet, är obehaglig och man får fundera mycket själv. Ingenting serveras på fat framför en i fråga om vad som egentligen händer, möjligtvis att man kan se helheten i full form i slutet. Men det är ett oväntat och riktigt bra slut och även om man får veta vem som är vem så lämnas det en del frågetecken hängande.

Jag njöt av filmen i alla fall och hoppas att fler likasinnade kommer göra det. 4 av 5 blir betyget

Red Eye (Redeu-ai) är en koreansk spökfilm, regisserad av Dong-bin Kim och trots att de flesta skådespelarna i filmen är ganska okända i väst så ser man skådisar från skräckfilmer man kan känna igen, som Bloody Reunion  och Into the Mirror.

Filmen utspelar sig på ett natt-tåg i Korea, där det sägs att det spökar efter en fruktansvärd tågolycka som skedde för många år sedan. Och den här speciella natten så visar sig spökena.

Jag gillar som tidigare nämnt de typiska asiatiska skräckfilmerna. Men jag var inte jätteimponerad av den här. Det kan bero på de höga förväntningarna jag hade efter att ha sett screenshots och de lösa rykten jag hade hört om filmen. Men jag tyckte faktiskt den var ganska seg. Stundtals kom den där asiatiska krypande, nervkittlande känslan över mig, men den dog ganska snabbt då det aldrig riktigt ledde till ett klimax.

Hela filmen kändes ganska mycket som en asiatisk B-skräckis, den har lång väg kvar till gränsen för en riktigt bra film. Skådespeleriet är mediokert och känns på något sätt trevande, som om skådespelarna försökte sträcka sig efter något bra men inte riktigt nådde fram. Specialeffekterna var stundtals godtagbara, men mestadels var de riktigt dåliga. Något annat som kändes irriterande var känslan av att filmen aldrig tog slut, det bara fortsatte efter att man trodde det var färdigt och det som maldes vidare var inte direkt bärande eller ens intressant.
På den positiva sidan finns dock den kusliga miljön ombord på tåget och det förvånansvärt bra fotot. 

Okej, det fanns ett fåtal scener som skrämdes lite och var obehagliga, men de glöms tyvärr bort i helheten. Det blir en svag 3:a i betyg.

Alone (Faet) är en thailändsk skräckfilm som är regisserad av Banjong Pisanthanakun och Parkpoom Wongpoom, herrarna som även är regissörer till den mycket omtalade (och numera re-makeade) Shutter. De flesta av skådespelarna gör sin debut i  Alone.

Ebola Syndrome är en kinesisk film som hamnat i kategorin skräck/komedi. Det är en s.k. extremfilm och har en åldersgräns på 18 år. Filmen är regisserad av Herman Yau och huvudrollen görs av Anthony Wong Chau-Sang som är en känd skådespelare inom kinesisk film, men som även figurerat i Mumien - Drakkejsarens Grav.

Omen II är fortsättningen på den första filmen om Damien, satans son. Det är en rysare, regisserad av Don Taylor och har skådespelare som William Holden och en yngre Lance Henriksen.

Solstice är en amerikansk rysare/thriller, regisserad av Daniel Myrick som tidigare har regisserat kultfilmen The Blair Witch Project.

Megan ska tillbringa sin sista vecka som High School-elev med några vänner i en stuga under midsommar. Med på firandet är hennes tvillingsysters före detta pojkvän, tvillingsystern begick självmord för 6 månader sedan och minnet av henne spökar för både Megan och pojkvännen. Men det är inte bara minnet som spökar under midsommar.

Jag hade inga förväntningar på Solstice och det var tur det. För hade jag haft det så hade jag blivit väldigt besviken, trots att jag faktiskt är en av dem som älskade The Blair Witch Project så misstänkte jag att en högre budget i händerna på regissören bara kunde sluta i något sämre.
Allt bara dryper av klichéer som på något sätt alltid lyckas finnas med i typiska High School-filmer, alla har sin tydliga roll som stereotyp och överspelade är ett milt ordval.
Det känns som om en stor del av filmen är riktigt förutsägbar och trots att det förekommer en minimal twist mot slutet så bjuder den inte på några direkta överraskningar. "Jag har sett det här förut" dök upp i mitt huvud flera gånger.
Specialeffekterna är inte snygga, punkt. De ser ibland ut att vara hämtade hos ett tv-spel och är inte realistiska (om man nu kan prata realism i en spökfilm). Miljöerna är stundtals okej, men mestadels mediokra och direkt oinbjudande till fantasi.

Nej, som ni förstår så gillade jag inte alls den här filmen, den får tummen ned och en svag 2 av 5 i betyg

Häromdagen såg vi The Zombie Diaries, en brittisk skräckfilm regisserad och skriven av debutanterna Michael Bartlett och Kevin Gates. Liksom föregående film så är denna lågbudget och bjuder inte på några kändisar i sina roller.

The Devils Chair är en engelsk rysare som är regisserad av Adam Mason. Filmen är relativt okänd och lågbudget och innefattar därför inga (större) kända skådespelare.

The Omen är en amerikansk skräckklassiker (men inspelad i Storbritannien), regisserad av Richard Donner som efter filmen regisserat andra klassiker som Superman, Goonies och Lethal Weapon -serien. The Omen bjuder på få idag kända skådespelare, men Gregory Peck och David Warner är kanske namn och ansikten man känner igen.

Jag såg den här filmen i tron om att det var en skräckfilm, en typisk slasherfilm. Oj, vad fel jag hade! Istället blev jag överraskad av en riktigt rolig svart komedi. Filmen är som en mix av en Tim Burton-film, en Dr.Seuss-berättelse, en gammal Peter Jackson-film och med inslag av Stanley Kubricks A Clockwork Orange. Svart humor, våld, en del blodiga scener och en stor nypa surrealism och saga över sig.

Lågbudgeten är ett faktum och syns klart och tydligt, men det gör mig ingenting, för jag tycker Peter Stanley-Ward har lyckats att göra filmen som han antagligen hade föreställt sig den från början. Specialeffekterna är inte direkt varken verklighetstrogna eller speciellt snygga, men de ser ut att vara tagna ur en Tim Burton-saga och jag tror faktiskt att det är meningen att det ska se surrealistiskt ut. Skådespeleriet är väl heller ingen höjdare om man är ute efter kvalité i fråga om agerande, men det tillhör paketet och syftet med filmen.

Jag blev i alla fall glatt överraskad av filmen, fick mig många skratt och jag gillade speciellt godsherren Beesley's karaktär som jag tycker påminner en hel del om Alex i A Clockwork Orange, och Pooch som är nåt så fruktansvärt vindögd. Men, det är klart, förväntar man sig en högbudgetfilm i skräckgenren så kommer man nog bli besviken. Ta filmen med en nypa salt och njut istället!

+ Hela paketet med filmen känns som ett stort plus; miljöerna, surrealismen, humorn....jag kan nog sätta hur många plus som helst, men jag kör på det i ett enda stort plus istället!

- Vissa filmtabbar som inte var meningen
- Slutfighten känns lite för odramatisk och fungerade antagligen mest som tidsutfyllnad

Betyget blir en svag 4 av 5 möjliga (antagligen mååånga som skulle vilja säga emot mig)

Pledge Night är en skräck-komedi som är skriven av Joyce Snyder och regisserad av Paul Ziller som efter denna har regisserat avsnitt ur serier som Highlander, Stargate Atlantis och Painkiller Jane. Nästan all musik i filmen utgörs av Thrash-metalbandet Anthrax och en minimal roll görs av bandets tidigare sångare Joey Belladonna.