moviemania

Filmen startar med att huvudpersonen Nick tar med sin fickvän till ett övergivet mentalsjukhus. Där tar de båda droger och hetsar varandra till dumdristiga upptåg. Flickvännen sätter sig i en gammal tortyrstol och sen kommer en serie snabba klipp fyllda av blod och skrik och Nick befinner sig själv på en modern psykiatrisk klinik. Vad var det som hände med hans flickvän? Hon hittades aldrig. En professor beslutar att ta med Nick tillbaka till mentalsjukhuset och försöka få honom att minnas kvällen.

Redan i inledningen av filmen så sitter huvudpersonen (Nick) och kommenterar det man ser. Det fortlöper genom filmen som ibland "pausas" till stillbild och Nick avger en sarkastisk kommentar eller förklarar sin synvinkel. Först tyckte jag att det var underhållande, sen blev det lite tjatigt, sen helt obegripligt och till slut, när twisten visar sig och allt binds ihop till en enhetlighet, så tyckte jag att det var fantastiskt! Men då gäller det att man som jag gillar "konstiga" filmer med snabba svängningar och röda trådar att följa.
Vissa delar av filmen kan nästan tas för komiska, speciellt då Nicks kommentarer, men när man i slutet får pusslet sammansatt så är de inte speciellt komiska längre. Snarare upplever man en "aha"-känsla.

Som jag redan skrivit så är filmen lågbudget, men det märks inte nämnvärt. Förvisso så kan man tycka att "demonen" kunde ha varit snyggare gjort, men sminket på skador och liknande är grymt bra, helt jämförbara med Hostel och Saw.
Skådespeleriet är också en svår sak att bedöma i The Devils Chair. Nick, assistenten och speciellt professorn (som påminner starkt om både Gandalf och Sean Connery) känns överspelade och ibland oseriösa, men även där känns det som att förklaringen ligger i slutet av filmen och jag vill inte behöva förklara hur. Jag tycker att om ni är nyfikna så ska ni se den.

Ett tag låg filmen och vägde på min inre vågskål gällande betyg, den hade en stund tippat mer och mer mot dåligt, men ett avgörande ögonblick bestämde att den tippade mot det bättre hållet. Jag älskar sådana filmer som kan vända mitt betyg med en simpel scen och en enda replik. Och det gjorde den här filmen.

Så jag ger den en mycket stark 3 av 5, nästan en snudd på 4