Martyrs (2008)


Martyrs är en fransk skräckfilm med inslag av både drama och extremfilm. Den är regisserad av Pascal Laugier och huvudrollsinnehavarna heter Morjana Alaoui och Mylène Jampanoï.


Lucie kommer som barn in till ett sjukhus. Hon är torterad och rädd och ganska knäckt. På sjukhuset hittar hon en enda vän, en enda som verkar tro på vad hon har blivit utsatt för. Det är Anna. 15 år senare ska Lucie hämnas på de som gjort henne illa och stilla sina inre demoner, Anna är den enda som vet om Lucies planer och tänker hjälpa henne komma undan. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig när det upptäcks att Anna egentligen tror att Lucie har hittat på sin tragiska barndom.

Första delen av filmen kan beskrivas som ganska typenlig skräck. Det är demoner och spöken som regerar tillsammans med kaskader av blod och grymma skjutvapen. Men efter ungefär 45 minuter går den över i något helt annat, något som bäst kan beskrivas som extrem tortyrfilm. Jag drog först mina paralleller till Hostel, med folk som njuter av att tortera. Men jag fick ändra uppfattning, det blev snarare något i stil med den gamla Cat-3-rullen Guinea Pig. Tortyr för ett syfte. I den nämnda japanska filmen för att se hur mycket en människa tål, här för ett annat syfte med kanske lite djupare mening. I vilket fall som helst så är det experiment det handlar om, grymma sådana.

Filmen är mycket skrämmande för den som ser "bakom det visuella". Se meningen och budskapet som ligger bakom blodet och det blir genast mycket mer otäckt. Återigen en parallell till Hostel där jag reagerade med samma rädsla och skräck för människor som jag gjorde när jag såg Martyrs.

Skådespelarna är otroligt bra, jag såg varenda tanke de tänkte, kände varenda känsla de förmedlade. De berörde mig. Även effekterna är otroliga, sminket är fruktansvärt snyggt och hade jag drömt mardrömmar om skräckfilmer så hade jag definitivt återupplevt en del "monster" och scener ur den här filmen. Nu hade jag min mardröm under tiden jag såg den istället, mina känslor växlade hela tiden; från äckel till sorg, förtvivlan till förundran, tvivel till smärta och från skadeglädje till ilska....i princip hela känslospektrat löpte genom mig.Den starkaste känslan var nog smärta dock. Det gjorde fysiskt ont att se filmen. Men på ett bra sätt.

Jag tror filmen kanske hade nått upp till en svag 5:a i betyg om det inte vore för att den mot slutet blir fruktansvärt långdragen i tortyrscenerna. Jag förstår meningen med att visa hur länge det pågick och hur en människa bryts ned, men att visa det under så lång tid gör så att man som tittare tappar något av den starka känslan i just tortyren tyvärr. Och därför räcker betyget bara till en svag 4 av 5 möjliga

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0