moviemania

Blindness är en amerikansk/brasiliansk drama/thriller som är regisserad av Fernando Meirelles. Många kända ansikten dyker upp i filmen, bland annat Julianne Moore, Mark Ruffalo och Danny Glover.

En man i en bil förlorar plötsligt synen och allt blir vitt. Efter att ha fått hjälp hem och till doktorn så upptäcks det att blindheten smittar och snart blir allt fler drabbade av "den vita blindheten". Endast en kvinna verkar vara immun mot viruset, det är ögonläkarens hustru. Men för att få följa med sin man i den karantän som alla smittade sätts i så spelar hon blind. Allt fler drabbade låses in i karantänen och snart är det mer av en maktkamp än ren överlevnad som regerar inom fängelsets murar.

För att beskriva filmen med en enda mening så är det nog närmast en zombiefilm, fast med blinda som de infekterade. De rör sig ungefär likadant och går till slut bärsärk för sin egen överlevnad.

Karantänen är byggt som ett fängelse med militärstyrkor som ser till så att inga infekterade slipper ut och de blinda har ingen med syn som kan hjälpa dem med navigering och andra bestyr utom ögonläkarens fru, men hon avslöjar inte att hon är annorlunda. I stället hjälper hon de drabbade så gott det går. Efter en stund så började jag fundera på varför hon, som är immun och kanske den enda på planeten som bär på botemedlet inom sig, inte erkänner för vakterna att hon faktiskt är odrabbad och kan hjälpa dem. Men när man ser hur allt bara faller samman runt henne och hur hon kämpar för sin avdelnings medmänniskor och framför allt sin makes överlevnad så får man ändå en viss förståelse för varför hon handlar som hon gör.

Måhända är filmen stundtals långsam och oengagerande i just agerandet och handlingen, men jag tycker det uppvägs ganska bra av fokuseringen på dekadensen, den fruktansvärda miljön och den grymma kampen om både makt och överlevnad. Här bjuds på blod, avskrädeshögar, nakna kroppar i svält, kalla betongmurar och förnedring av värsta sort. Men även hopp, kärlek, förlåtande, vänskap och respekt. Moore spelar riktigt bra, speciellt i hennes mindre starka scener och de flesta andra gör också sin del övertygande nog. Jag tyckte filmen var grym och vacker i vad som ändå måste kallas sin enkelhet.

Jag ger den en stark 3:a i betyg

Nu har det varit dåligt med film ett tag igen, jag skyller på min nya hobby pärlplattor.
Nåväl, idag såg jag i alla fall The Escapist, en engelsk thriller regisserad av den inte alltför välkända Rupert Wyatt. I rollerna finns Brian Cox från bland annat Braveheart och The Bourne Identity, Joseph Fiennes från Shakespeare in Love och Goodbye Bafana och en av mina favoriter, Damian Lewis, känd från Dreamcatcher och serien Band of Brothers.

Filmen fokuserar på livstidsdömda Frank, som efter att ha avverkat 12 år på sitt straff får reda på att hans dotter farit illa på utsidan av fängelsets portar. Han bestämemr sig för att fly och få träffa sin dotter igen och tar hjälp av tre andra fångar, var och en med sin egna färdighet som flykten kräver. Men det uppstår hela tiden komplikationer som äventyrar Franks flyktförsök.

Till en början kände jag mig oengagerad i filmen, den hoppade mellan olika händelser och jag tror inte att jag riktigt hann följa med i svängarna. Men när jag fortsatte att ge den en chans så överraskade den mig. Det är en mycket smart film och allt är grymt autentiskt. Skådespeleriet är näst intill perfektion och miljöerna är precis så mycket engelska "värstingfängelser" som man kan föreställa sig. Stundtals blev jag riktigt upprörd över hur vakterna agerar och jag funderar på om det verkligen är så på riktigt.

Själva storyn är som sagt var lite hoppande, men när man får ihop det så fungerar det. Den är medryckande och emotionell, samtidigt är den brutal och rå. Och trots att man vet vad det är för människor som försöker fly från fängelset så känner man med dem och lider med dem. Och till slut knyts alla filmens delar ihop på ett sätt som jag absolut inte hade väntat mig. Det är tragiskt, vackert, lyckligt och gripande på samma gång.

The Escapist är för mig värd en 4 i betyg, mycket tack vare sammanfogningen av händelserna

The Dark Crystal är en amerikansk film som passar bäst i fantasy-facket. Det är en dockfilm och det är dockmästaren Jim Henson, mannen som skapade Mupparna och Fragglarna som ligger bakom idén och regin till den här filmen.

Jag startar min bedömning med att säga att betyget kanske inte är helt rättvist eftersom den här filmen fyller mig med så mycket nostalgi och lycka från när jag var liten. Men trots det så tänker jag ändå stå för min bloggs allra första 5:a. Jag tycker faktiskt att den fortfarande är värd det.

Filmen handlar om en alternativ värld, en planet med tre solar. På planeten lever de goda och saktfärdiga Mystics och de onda och giriga Skeksis och lämnar varandra i någorlunda fred. Men snart möts de tre solarna och en föräldralös liten Gelfling som vuxit upp hos Mystics, Jen, måste finna sig i sitt öde: att hela den svarta kristallen som finns hos Skeksis och förgöra dem.

Det räcker med en blick på det fantastiska landskapet som Henson skapat för att man ska förstå det otroliga arbetet med den här filmen. Allt är otroligt genomarbetat in till minsta detalj och det är så vackert att det tar andan ur en. Filmen började skapas redan 1977 och anledningen till att det tog så lång tid att genomföra är just att näst intill allting man ser är handgjort. 15 miljoner dollar kostade den att göra och den drog inte in mer än 40 miljoner dollar i intäkter, något som man absolut inte hade räknat med då filmen skulle ha blivit tidernas största fantasyfilm. En anledning till att den inte gick så bra som hoppats är att den är något för mörk för att nå ut till de barn som den från början var ämnad åt, den klassades snarare som skräckfilm. En annan viktig faktor är att när den äntligen gick upp på biograferna så var det samtidigt som den mycket mer barnvänliga E.T. Så The Dark Crystal glömdes bort och idag är det ganska få i min ålder som ens har hört talas om den.
Det finns ingen bok som filmen är baserad på, det är Henson själv med lite hjälp av David Odell som skrev ett helt eget manus, en alldeles ny källa. Och storyn är riktigt riktigt bra, ganska vuxen men mycket fängslande.

Självklart så ser man att det är dockor det handlar om, men det är nog de mest fantastiska dockor jag nånsin sett, flera gånger ser de faktiskt levande ut.  Det är minutiöst arbete nedlagt på varenda detalj, varenda munrörelse, varenda vridning av ögonen, varenda rynka är näst intill perfektion. Jag är grymt imponerad av vad man faktiskt kan åstadkomma så här, speciellt med tanke på att filmen är över 26 år gammal. Man uppskattar det ännu mer när man ser "the making of" som är inkluderad på en extra-dvd man får med i den första(!!) svenska utgåvan av den här underbara filmen.

Jag kan tjata mig hes i mitt beröm (eller skriva mig stelfingrad) men det är inte bra att tjata ut den heller. Det är så sorgligt att den inte har fått större utbredning och att inte fler har vågat prova att se den. Den är definitivt ett mästerverk och borde ses av alla som uppskattar fantasy. Ja, alla andra som uppskattar bra film också såklart!
Det är inget snack om att min 5:a som betyg håller.

Alien Raiders är en amerikansk science fiction/skräck-film som är regisserad av Ben Rock. I rollistan ses inga större namn, men flera av skådespelarna har man sett dyka upp i olika tv-serier ganska frekvent, som Mathew St.Patrick och Rockmond Dunbar.

Filmen utspelar sig på en stormarknad, där vad som ser ut som ett rån sker. Men det ligger allvarligare saker bakom "rånet", rånarna är egentligen ett team som jagar efter mycket agressiva utomjordingar och det verkar som om utomjordingarnas konung finns i affären någonstans.

Självklart visste jag innan jag såg filmen att den är en b-film och den svek mig inte i det avséendet! Den är härligt lågbudget och storyn är bristfällig. Sminket ser mycket experimentiellt ut och skådespelarna är inte direkt övertygande.
Men, filmen är inte kass. Tvärtom är den ganska underhållande och definitivt ett okej tidsfördriv. Storyn är inte helt dålig och med rätt medel så kunde den kanske ha tagit sig högre på min betygslista. Ibland känns det som om de största influenserna till filmen kommer från The Thing, som är en mycket mycket bra film men som för 26 år sedan klarade av att göra det bättre än man verkar kunna idag.
Av någon anledning så kände jag mig dock aldrig engagerad i filmen. Jag ville inte veta mer vad som försiggick bakom rollernas agerande eller hur de hamnat just där i livet. Jag orkade aldrig fokusera bakom det visuella helt enkelt. Och vem som är kungen över utomjordingarna listade jag ut efter 10 minuter. Så det kom inte direkt som en chock i slutet av filmen.

Summa summarum är att filmen har potential, men den är för slätstruken och oengagerande för att nå högre än en 2:a på min betygslista

The Evil Below är en amerikansk skräckfilm, regisserad av Jean-Claude Dubois och Wayne Crawford som även har huvudrollen.



Filmen handlar om Max som driver ett båtföretag med dykarturer. En dag kommer Sarah för att be om hans hjälp med att hitta ett sjunket skepp som ska innehålla en skatt. Men det vilar även en förbannelse över skeppet.

Visserligen hade jag inga som helst förväntningar på den här filmen, men jag hade inte trott att den skulle vara såpass dålig som den faktiskt är. Min filmbloggs första etta är verkligen värd den. Det finns ingenting bra med filmen alls, såvida man inte anser att tjejer i baddräkt och bikini och värt att se filmen för.

Huvudrollen Max Cash är vidrig. Han är slemmig, otrevlig, macho-man och dessutom dåligt spelad. Och detsamma är att säga om resten av rollerna, både stora och små. Fotot är riktigt dåligt med inklippta scener från naturprogram där man verkligen ser skillnaden på kvalitén i filmscenerna och klippen. Specialeffekterna handlar i första hand om att filma ur "fel" vinklar, så att det ser ut som om saker händer fast det inte gör det.
När det gäller förbannelsen så fick jag aldrig grepp om den alls. För manuset är väldigt luddigt, och inte på ett bra sätt. Det enda man får se är något som liknar en korsning mellan muräna och haj som glider runt skeppet i några sekunder, sedan exploderar ett moln av blod i vattnet.

Nej, det är inte en bra film och därför blir min recension lite krass och kort. 1 av 5 i betyg

Det har valit lite dåligt på filmfronten sista tiden, men nu har jag sett The Strangers, en amerikansk rysare/thriller regisserad av Bryan Bertino och med Liv Tyler och Scott Speedman i huvudrollerna.

Kristen och James övernattar i en ödsligt belägen stuga trots att deras förhållande knakar i fogarna. Tidigt på morgonen ringer det på dörren och en flicka frågar efter någon som inte finns där. Men hon försvinner inte efteråt.

Filmen är baserad på en verklig händelse, ett ouppklarat mordfall i USA år 2003. Så redan innan man ser den så vet man att det är ganska kört för huvudpersonerna. Det verkar dock som om enbart "ett ouppklarat mordfall" är det som filmen är baserad på. Man vet att två personer har blivit mördade i en stuga, men inget annat, så det här är väl en påhittad teori om hur det kunde ha gått till.

Allt är verkligen uppbyggt för rysligheter från början. Huset är isolerat i en skog, natten mörk och telefonerna är oanvändbara. Känns lite klichéartat redan från starten, det enda som sticker ut är att karaktärerna faktiskt ter sig ganska mänskliga. Speciellt  Liv Tyler gör en trovärdig roll från första minut, något jag ibland saknar i den här typen av film.
Paralleller kan dras till filmer som Funny Games och Them där oprovoserat våld och tortyr är i fokus. Gemensamt för de filmerna förutom tortyren så är det känslan av att inte vara säker i sitt eget hem. Men jag anser att mjölkningen av just oprovocerat våld och "i hemmet-tortyr" har sinat något. Det går inte att göra sådana filmer på löpande band och förvänta sig en stor succé varje gång utan att det blir uttjatat. Man har sett det förut och blir inte överraskad direkt.
Visst, personerna med masker är creepy och otrevliga, men jag blev inte rädd en endaste gång, fick inte ens en liten kåre längsmed ryggraden.

2 gånger kände jag ett visst obehag. Den första var när Tyler frågar varför just de blev utvalda och den blonda flickan med dockmask svarar: för att ni var hemma. Den andra gången handlar det snarare om ett skvättmoment som jag inte alls hade räknat med.

Filmen i sig är väl inte dålig egentligen, men jag har sett bättre på samma tema och börjar bli trött på det. Så det blir en 2:a i betyg