Förlåt mig
Jag är hemskt ledsen för att jag inte har uppdaterat på ett tag, men jag har jobbiga skolarbeten för tillfället. Jag LOVAR att på måndag kommer det in två nya filmer.
Ebola Syndrome (1996)
Ebola Syndrome är en kinesisk film som hamnat i kategorin skräck/komedi. Det är en s.k. extremfilm och har en åldersgräns på 18 år. Filmen är regisserad av Herman Yau och huvudrollen görs av Anthony Wong Chau-Sang som är en känd skådespelare inom kinesisk film, men som även figurerat i Mumien - Drakkejsarens Grav.
Ebola Syndrome handlar om Kai, som efter att ha påkommits med att sätta på chefens fru mördar chefen, frun och en man till. Sedan rymmer han till Sydafrika för att jobba på en kinesisk restaurang för dålig lön och slitigt jobb. En dag våldtar han en sjuk afrikansk kvinna och blir smittad med Ebola, något han tar med sig tillbaka till Hong-Kong och börjar sprida smittan hejvilt.
Som sagt var så hamnar filmen i kategorin skräck, även om den i egentlig mening inte är en skräckfilm. Större delen av filmen platsar bättre i komedikategorin, men den innehåller mycket starka scener och en hel del gore som gör att den inte går att placera på komedihyllan på videobutiken.
Jag har velat se den här filmen länge, då jag har en förkärlek för extremfilmer, men det har inte blivit av förrän nu. Och det gör ingenting att jag har väntat, för filmen var värd att vänta på!
Anthony Wong Chau-Sang gör ett riktigt lysande jobb som sinnessjuke Kai, han överdriver på ett typiskt asiatiskt sätt och ger precis de rätta ansiktsuttrycken. Han är en riktig skitstövel och skulle absolut ha kunnat förmedla det även i en stumfilm. De andra skådespelarna övergläns starkt av hans insatser, men de håller faktiskt måttet de också.
Som extremfilmer oftast är så ligger fokus i filmen på effekterna och sminket, och det är riktigt, riktigt bra. Mycket blod och annat slemmigt flyger överallt och trots att det ibland kan verka överdrivet mycket så fungerar det i filmen.
Finns inte så mycket mer att säga, om man gillar extremfilm med komisk ådra så är Ebola Syndrome en film att se.
4 av 5 i betyg
Omen II (1978)
Omen II är fortsättningen på den första filmen om Damien, satans son. Det är en rysare, regisserad av Don Taylor och har skådespelare som William Holden och en yngre Lance Henriksen.
Filmen utspelar sig 7 år efter att den första Omen slutat. Damien är nu 12 år och börjar själv upptäcka sina annorlunda förmågor.
Skådespeleriet i den här fortsättningen är marginalt bättre än det i första filmen, men eftersom jag är skadad av dagens barnskådisar så är det inte superbt.
Filmen i sig är ganska okej, men det är svårt att överträffa den maffiga känslan man fick från den första och ibland känns det som att uppföljaren bara gjordes för att pressa in lite fler grymma dödsfall och häftiga (för den tiden) effekter. Storyn känns något tunn och det är inte direkt så att man måste vara på helspänn hela tiden och tänka själv. Det mesta serveras på silverfat direkt till ens hjärna.
Soundtracket är även i uppföljaren skapat av mästaren Jerry Goldsmith och följer samma linje som den första filmen med djupa manskörer och domedagsorkestrar. Det är riktigt riktigt bra, men det skapar inte samma effekt som i originalfilmen på något sätt. Dock fortsätter jag att hävda att herr Goldsmith är ett geni.
Filmen är bra, men inte fantastisk och får därför en stark 3:a i betyg
Donkey Punch (2008)
Donkey Punch är en brittisk thriller med relativt okända unga skådespelare. Regissören heter Oliver Blackburn och inte heller han är ett stort namn inom film än så länge.
Filmen utspelar sig på en semesterort i Spanien, där tre unga tjejer från UK spenderar en partyweekend. De möter tre killar på en fest och följer med dem till en yacht de jobbar på, där en fjärde kille befinner sig. I ett rus av alkohol och droger så sätter en sexorgie igång, en orgie som urartar totalt när en av killarna vill pröva en "donkey punch".
För det första hade jag ingen aning om vad det var för film jag stoppade i spelaren alls. Jag hade aldrig hört talas om "donkey punch" och visste inte alls vad det betydde. Ska jag vara ärlig så såg jag den för att omslaget var tufft (ytliga jag), jag trodde det var en av många teenage-slasherfilmer. Nu vet jag vad en "donkey punch" är och det är inte trevligt. Ni får själva lista ut vad det är eller se filmen för att förstå.
Enligt mig så är Donkey Punch lite intelligentare än en vanlig slasher, vilket man inte skulle kunna tro av att läsa en kort synopsi om filmen. Det är mycket konspiratoriska tankar och etiska frågor som dyker upp på löpande band. Det är intressant att se hur folk agerar under press och hur de resonerar. Skådespelarna gör faktiskt överraskande bra ifrån sig och dialogerna känns realistiska och rationella, även om det stundtals regnar lite klyschor. Tempot är högt när väl incidenten som förändrar hela semesterlyckan har ägt rum.
Ibland kände jag bara ett enormt raseri och ibland kände jag verkligen av stressen, pressen och desperationen. Den fick mig att fundera smått på hur jag själv skulle ha reagerat om jag hamnade i samma situation.
Fotot är snyggt, skådespelarna gör bra ifrån sig, sminket är riktigt bra (även om det ibland ser något lågbudget ut) och jag tycker att desperationen syns väl från alla håll.
Det som gör filmen sämre i mina ögon är att första halvan är fruktansvärt tråkig och ganska händelselös. Det går mest ut på att filma sexscener och nakna bröst och påminner mer om en mjukporrfilm än något annat och sånt kan göra mig lite irriterad.
Donkey Punch är okej, men inte mycket mer. 3 av 5 i betyg
The Hot Chick (2002)
The Hot Chick är en komedi, skriven av huvudrollsinnehavaren Rob Schneider och regisserad av Tom Brady som även regisserat Schneiders film The Animal. Även Rachel McAdams och Anna Faris medverkar i The Hot Chick.
Basic info: Skolans populäraste tjej råkar byta kropp med en kriminell och missanpassad slumkille. Nuff said.
Jag gillar Schneider, och det här är nog min favoritfilm med honom. Det är humor på låg nivå och han gör det superbt. Hans tolkning av en pimpinett, populär flicka som försöker att inte agera gay är lysande. Överdrivet, ja, men roligt? Definitivt!
Det som figurerar i bakgrunden är ganska typiskt High School-aktigt med fnittrande tjejer och rivalitet som rinner över. Det är inte det i bakgrunden eller bifigurerna som gör filmen, det som är bra är helt och hållet Schneiders agerande. Minspelet är obetalbart. Faris är också bra i sin roll (som är hennes typiska signaturroll efter Scary Movie) och är så sockersöt att till och marängerna blir avundsjuka.
Det finns inte så mycket mer att tillägga, gillar man Rob Schneider så gillar man The Hot Chick.
Filmen får en stark 3 av 5 i betyg
Transsiberian (2008)
Transsiberian är en amerikansk/rysk thriller regisserad av Brad Anderson som tidigare har gjort mest serieavsnitt med något undantag. I rollistan ses Woody Harrelson, Emily Mortimer och Ben Kingsley.
Filmen utspelar sig på tåget från Beijing till Moskva, Transsibiriska järnvägen. Roy och Jessie har arbetat i Kina och är på väg tillbaka till USA, väl i Ryssland så får de Carlos och Abby som kupégäster. De verkar nervösa av tanken på alla drogspanande poliskontroller på tågen och beter sig lite udda. Snart händer det saker som Roy och Jessie inte kunde drömma om.
För det första så måste jag påpeka att miljöerna är så otroligt vackra i filmen. Trots att 90% utspelar sig ombord på ett tåg så har de lyckats med att fånga med kalla, karga Ryssland totalt. Även själva tågen i sig, kupéerna, de anställda m.m. känns riktigt autentiska.
Skådespeleriet är också övertygande. Harrelson spelar en riktig tönt och det känns på något sätt uppfräschande att se honom i en såpass annorlunda roll. Han gör den med bravur, det måste jag medge. Det enda minuset jag har gällande skådespeleriet är nog tyvärr Kingsleys rollfigur, den känns inte riktigt där liksom, även om han har det perfekta utséendet och gör sin roll helt korrekt så är det någonting som saknas. Jag vet inte om det beror på att rollfiguren är otillfredsställande beskriven, eller om det bara är i min egen fantasi jag känner det.
Storyn i filmen känns lite väl tunn, logiska luckor poppar upp här och där och jag tror att det satsades lite för mycket pengar och promotion på en film som egentligen inte är mer än medelmåttig. Flera gånger blev jag irriterad över hur de tänkte och agerade i olika situationer.
Men jag måste medge att filmen artar sig på ett sätt som jag inte alls hade väntat mig. Och det känns ganska härligt att inte kunna förutsäga allt som ska hända.
Filmen är bra, men som sagt var medelmåttig och jag förnam inget direkt nyskapande och häftigt. Den får 3 av 5 i betyg av mig.
Lakeview Terrace (2008)
Lakeview Terrace är en amerikansk thriller med Samuel L. Jackson i huvudrollen. Filmen är regisserad av Neil LaBute som tidigare regisserat filmer som Nurse Betty och nyinspelningen av The Wicker Man med Nicolas Cage.
Chris och Lisa är ett gift par; han är vit, hon är svart, som flyttar till sitt första hus. Allt är frid och fröjd och lycka tills de upptäcker att deras närmaste granne är en pedantisk polis som ogillar äktenskap mellan hudfärger, och gör vad han kan för att driva dem till vansinne.
Jag hade inga större förväntningar när vi satte på filmen, jag hade bara sett en kort trailer där Samuel L. Jackson verkade vara korrumperad snut och inte såg så snäll ut. Men filmen var riktigt bra och inte riktigt som jag hade tänkt mig den. Det händer inte mycket alls under den första halvtimmen, men ändå vill man fortsätta se och man känner att det kommer att vara en bra film.
Man märker tidigt i filmen av polisens agg mot det unga paret och hans illa dolda rasism som bubblar under ytan. När man sedan märker hur han uppfostrar sina barn och hanterar sitt arbete så kan man inte låta bli att ogilla rollfiguren. Den känslan bara trappas upp under filmens gång och blir mer och mer påtaglig. Mot slutet så hatar man honom verkligen och tycker att han är en riktigt vidrig person, och det är precis de känslorna som filmen är tänkt att framkalla hos åskådaren. Jackson är fantastisk i rollen, han glider mellan att vara lismande och riktigt jävlig och spelar rent utsagt skitbra. Det är inte den klassiska rollen för honom som skådespelare, men han tar sig an utmaningen med bravur. Även de övriga skådespelarna gör sina roller övertygande.
Om jag ska säga något negativt (vilket jag måste med tanke på betyget) så är det att filmen kunde ha en gnutta mer innehåll, den kunde ha varit ännu elakare och ännu farligare. Och kanske ett kryddmått mer spänning. Det är inte direkt en fartfylld film, även om den är bra och river upp dammoln av känslor så känns det som om något saknas. En smula.
Men filmen ÄR bra och den får en mycket stark 3:a i betyg av mig
Teeth (2007)
Teeth är en skräck/komedi som passar mer in i genren komedi än skräck enligt mig. Den är regisserad av Mitchell Lichtenstein som annars brukar stå på andra sidan kameran. Huvudrollerna gestaltas av Jess Weixler och John Hensley som figurerat i en rad serier tidigare.
Filmen handlar om Dawn, en tjej på High School som propagerar för att hålla på sin oskuld tills man gifter sig. Men så träffar hon på Tobey och det är kärlek vid första ögonkastet. Plötsligt befinner hon sig i parningsakten och vill dra sig ur, men Tobey insisterar hårdhänt. Då biter plötsligt Dawn tillbaka....
Jag hade lite förväntningar på filmen, men de gjorde den verkligen inte rättvisa! Redan efter de första 10 minuterna höll jag på att trilla ur soffan av skratt. Nu är det visserligen inte så att jag har den bästa och allmänt uppfattade humorn, min humor ligger mer åt det morbida och svarta hållet, men Teeth passar min humor utmärkt. Den är överdriven, knasig, elak och har stoora doser av svart, sjuk humor.
När det gäller skräckdelen så antar jag att det refererar till de få stunderna av blodskvätt som existerar. Eller så uppfattar vissa människor att en hund som äter upp en penis och rapar upp ollonet igen är skräck. Jag vet inte riktigt, men jag anser inte filmen vara skräckingivande för fem öre.
Skådespeleriet är överdrivet, men det passar perfekt till filmen. Det finns en hel bunt med ansiktsuttryck som inte går att beskriva med ord, att bara tänka på dem får mig på fnisshumör och jag blir glad. Det finns inget bättre sätt att beskriva det. Sminket är kanon i filmen, det existerar inga större effekter, men de små som finns där är riktigt snygga.
Hoppas många andra får samma glädje av filmen som jag, jag ger den en solklar 4 av 5
Solstice (2008)
Solstice är en amerikansk rysare/thriller, regisserad av Daniel Myrick som tidigare har regisserat kultfilmen The Blair Witch Project.
Megan ska tillbringa sin sista vecka som High School-elev med några vänner i en stuga under midsommar. Med på firandet är hennes tvillingsysters före detta pojkvän, tvillingsystern begick självmord för 6 månader sedan och minnet av henne spökar för både Megan och pojkvännen. Men det är inte bara minnet som spökar under midsommar.
Jag hade inga förväntningar på Solstice och det var tur det. För hade jag haft det så hade jag blivit väldigt besviken, trots att jag faktiskt är en av dem som älskade The Blair Witch Project så misstänkte jag att en högre budget i händerna på regissören bara kunde sluta i något sämre.
Allt bara dryper av klichéer som på något sätt alltid lyckas finnas med i typiska High School-filmer, alla har sin tydliga roll som stereotyp och överspelade är ett milt ordval.
Det känns som om en stor del av filmen är riktigt förutsägbar och trots att det förekommer en minimal twist mot slutet så bjuder den inte på några direkta överraskningar. "Jag har sett det här förut" dök upp i mitt huvud flera gånger.
Specialeffekterna är inte snygga, punkt. De ser ibland ut att vara hämtade hos ett tv-spel och är inte realistiska (om man nu kan prata realism i en spökfilm). Miljöerna är stundtals okej, men mestadels mediokra och direkt oinbjudande till fantasi.
Nej, som ni förstår så gillade jag inte alls den här filmen, den får tummen ned och en svag 2 av 5 i betyg
