moviemania

Filmen handlar Pim som är född siamesisk tvilling. En operation för att separera tvillingarna i tonåren ledde till att hennes tvillingsyster Ploy avled. Pim flyttar till Korea med sin ungdomskärlek Vee för att fly alla minnen. En dag får hon ett telefonsamtal hemifrån Thailand, hennes mamma har fått en stroke och Pim måste resa hem för att tacklas med sina minnen från barndomen. Minnen om Ploy, som börjar bli mer och mer påtagliga....

Många har börjat klaga på att de har tröttnat på asiatiska skräckfilmer med korpsvart hår som täcker ansikten, bleka figurer som rör sig ryckigt och dyker upp på konstiga ställen och gör skumma ljud ifrån sig. Men jag sällar mig inte till den skaran. Oftast när man ser en asiatisk skräck/spökfilm så vet man ju att det är ett bärande element i genren, så jag anser att man i så fall ska låta bli att se på dem. Själv älskar jag den krypande känslan de flesta asiatiska skräckisar ger mig, att allt inte är uppenbart utan en del saker förblir svävande och de olustiga ljud som florerar i filmerna. Och det är precis den där krypande känslan jag fick av Alone.

Manskapet bakom kameran frambringar både mystik och effektiva skrämselscener och bevarar spänningen i all dyster och till början även något sorgliga atmosfär. Fotot är superbt och bildvinklarna är lika fantasifulla som effektfulla. Man försöker söka av varenda mörk vrå i scenerna för att se om något lurar i skuggorna (vilket det också gör ibland).
Marsha Wattanapanich  gör sin debutroll (och hittills enda roll) med bravur! Hon är absolut trovärdig i huvudrollen och jag hoppas att få se henne i fler filmer framöver.

Ett litet minus med filmen är att de påtagliga skrämselscenerna, som rikt har infinnit sig i större delen av filmen, nästan försvinner mot slutet. Efter att den överraskande twisten har avslöjats så minskar skräckmomenten avsevärt. Det är synd, för twisten är riktigt bra och oväntad och borde inte få förstöra en film som annars är riktigt kuslig. Nu förstörde den inte hela upplevelsen för mig, men jag kan tänka mig att andra kan bli grymt besvikna.

Till sist kan jag avslöja att det finns en scen i filmen som (ursäkta språket) skrämde skiten ur mig! Resten av filmen när det drog ihop sig till en skrämselscen så satt jag och bönade och bad om att slippa se det en gång till.
Trots avsaknaden av riktig rädsla på slutet så är det en riktigt bra film och förtjänar sin plats på min topp 10-lista av asiatisk skräck. Betyg 4 av 5