moviemania

Silent Hill är amerikansk skräck, baserat på det bästsäljande tv-spelsserien med samma namn. Filmen är regisserad av Christophe Gans som även regisserat en av mina absoluta filmfavoriter: Vargarnas pakt. Medverkande i filmen är bland andra Radha Mitchell, Deborah Kara Unger, Alice Krige och Sean Bean.

För 9 år sedan lämnades Sharon som spädbarn till ett barnhem strax utanför Silent Hill och blev adopterad av Rose och Christopher. Nu har hon börjat gå i sömnen, drömma mardrömmar och ropa efter sin hemstad. Rose bestämmer sig att ta med henne till Silent Hill för att på något sätt kunna bota hennes nattmaror. Men Silent Hill är inte vilken stad som helst...

Till en början känns storyn lite diffus och svår att få grepp på. man förstår till exempel inte varför Rose så gärna vill ta med Sharon till Silent Hill, eller varför Christopher motsäger det så starkt. Man förstår inte varför Rose väljer att åka den långa vägen mitt i natten eller varför hon är så rädd för poliser. Men det är bara att acceptera att det är så och se fram emot vad som händer senare i filmen.

Fotot är fruktansvärt genomtänkt i fråga om bildkomposition och kameravinklar, ljussättning och miljöer. Specialeffekterna är såklart mycket CGI, men trots att jag vanligtvis rynkar på näsan åt dataanimering så fungerar det i den här filmen. Mest på grund av att om man har spelat spelen så vet man att det inte går att skapa en film efter dem utan att använda sig av CGI. Och för att vara ärlig så är det skickligt gjorda effekter som jag faktiskt inte störde mig så mycket alls på.

Skådespelarna gör mycket bra insatser, alla verkar vara helt engagerade i storyn och agerar som om de verkligen trodde på manuset. Bäst är Deborah Kara Unger och Alice Krige, eller näst bäst kanske jag ska säga, för de övergläns faktiskt totalt av det remarkabla skådespeleriet från Jodelle Ferland som spelar Sharon/Alessa.

Om man inte har spelat spelet så kan nog början på filmen te sig ganska banalt; mamma tappar bort dotter i spökstad, hon letar letar letar, råkar ut för ett par monster, letar letar letar osv. Men när man tagit sig förbi de scenerna så börjar själva berättelsen om Silent Hill. En berättelse om isolerade människor, kolbränder och religiös fanatism, och om vilken sida det egentligen är som är elak. Sekten i fokus känns som något man faktiskt kan relatera till, det är förankrat med dagens depraverade sekter som tror på att de är de enda goda, de enda som förtjänar att leva i paradiset och undslippa helvetet.
Upplösningen är ganska chockerande och mycket tragisk. Hela filmen är faktiskt mycket tragisk. Och mörk, obehaglig, skrämmande, känslosam, blodig, brutal och framför allt vacker. Mycket mycket vacker. Slutscenen får mina ögon att tåras, det är tragik på hög nivå samtidigt som meningen med den är ganska svävande.
Silent Hill har lyckats med det som Resident Evil inte klarade. Den förmedlar känslan av att faktiskt medverka i spelet.

Filmen är underbar och den här andra tittningen höjde mitt betyg en aning. Helt klart den bästa filmen baserad på ett tv/dataspel någonsin. Jag hoppas nästan på en uppföljare! En stark 4 i betyg!